Vitalitet

Vi dyrkar ungdomen. Nu mer än någonsin. Det blir resultat på livets alla områden. Det är t ex bara den unga arbetskraften som duger. En platssökande ska helst vara i 20-årsåldern och kunna allt. Att vara i 50-årsåldern och kunna allt, är inte lika populärt. . .

Vad har då 20-åringen som 50-åringen saknar? Vitalitet! Och en förmåga att förnya sig – som på sätt och vis är en funktion av vitalitet. Kunde 50-åringen skaffa sig de egenskaperna, då skulle han med sin större livserfarenhet och sitt säkra omdöme vara betydligt mer begärlig på arbetsmarknaden.

”Han är lite kalkis” , säger den unge föraktfullt om den äldre. Och många gånger ger den äldre en vision av sinnets åderförkalkning, vare sig den har rent fysiska orsaker eller ej. Han saknar vitalitet helt enkelt.

Det är alltså vitaliteten som gör ungdomen avundsvärd och livet rikt. Därför vore det mer logiskt om vi dyrkade den istället. Ungdomarna har inte på något sätt monopol på vitalitet. Och det är heller inte säkert att man är vital för att man är ung. Det finns levande dödas i alla åldrar.

Under en människas livstid kan det rymmas perioder av kraftlöshet trots allt, likaväl som av den mest sprudlande vitalitet och handlingslust. Var och en som upplevt bådadera vet att man kan tala om kvalitet också när det gäller liv. Att det viktigaste inte är att man lever utan hur man känner sig. Och detta blir allt viktigare ju äldre man blir.

”Om ungdomen visste och ålderdomen kunde” heter det – och det ligger bitterhet bakom orden. Den som skrivit dem har tydligen varit gammal – men inte vital. Om man frågar en gammal människa om hon skulle vilja leva om sitt liv så är svaret nästan alltid nej – om hon skulle behöva göra om samma misstag en gång till. Men slapp man det, fick man ta sin erfarenhet med sig, då skulle de flesta vilja börja om på nytt igen. Vad innebär nu detta? Jo, att man vill ha kvar ungdomens vitalitet och kombinera den med den äldres livskunskap. Vilken kombination: vitalitet och erfarenhet! Är det en utopi? I varje fall är det något att kämpa för! Det är just detta som vårt hälsoönskande går ut på: att behålla vitaliteten under hela livet.

Den som inte är vital – han är en börda både för sig själv och sina medmänniskor. En börda som de friska i medmänsklighetens namn ännu så länge gärna bär. Särskilt som sjukdom fortfarande anses för något oförvållat, något som kan drabba vem som helst. Men i och med att bördan av de sjuka och gamla blir allt tyngre att bära för de friska – och det blir allt tydligare att den till stor del är självförvållad – så kanske medmänskligheten och människokärleken inte räcker till.

Det finns en gräns för hur många sjukhus och äldreboende man kan bygga. Det finns en gräns för hur många levande döda som de friska och arbetsföra vill försörja och ta hand om. En vital åldring är inge börda. Men en sjuk människa som inte tycks ha någon glädje av livet nu eller i framtiden, kommer att ställa principen om människovärdet inför svåra prov i en alltmer överbefolkad värld.

Än så länge är dessa problem- som väl är – inte dagsaktuella. De bara avtecknar sig hotfullt långt borta vid horisonten. Vi njuter fortfarande en social och ekonomisk trygghet utan motstycke. Vi har fortfarande möjlighet att välja överflödet och den fysiska lättjan. Om vi inte gör det under den jul som ligger framför oss, så beror det kanske på att vi lärt oss att dyrka vitaliteten. Vi vet ju att synder mot hälsans oskrivna lagar måste betalas – även om det kan dröja länge.

Att vara hälsosökare innebär bland annat att man värderar framtiden på ett annat sätt än genomsnittsmänniskan. Man verkar villig att köpa en kort minut av lycka i dag till snart sagt viket pris som helst – i framtiden. Men har man en gång smakat på den livsglädje som genomsyrar allt, som ger kraft och energi, som övervinner alla svårigheter och gör att själva motigheterna känns stimulerande – ja då är man rädd om vitaliteten, även den framtida. Det är visserligen inte säkert att man får uppleva den dagen. Men om så är, då måste vi vara beredda att möta problemen och glädjeämnen. Vi vill inte stå där utan sked när det regnar manna!