Tystnad
När man inte längre har något
att säga varandra

Då och då kan man läsa om detta i tidningen och bli förskräckt: I samband med en skilsmässa eller familjetragedi kommer det fram, att makar flera år, ibland till och med årtionden, nästan inte pratat ett enda ord med varandra. Dessa extrema fall är naturligtvis undantag. Men i många äktenskap pratar man ytterst lite med varandra. Den livliga dialogen i början av äktenskapet förstummas alltmer och till slut lever paret tillsammans som främlingar.

Man skulle faktiskt kunna påstå: Många förbindelser, som varar en längre tid, präglas ofta av kärlekslös tystnad. Och denna stumhet slutar snart i en ödesdiger ensamhet på tu man hand.

 

 

Det värsta är, att de flesta par inte alls är medvetna om, hur långt de redan har närmat sig denna farozon: Ett sådant förhållande utvecklar sig undan för undan, man lever bredvid varandra i stället för tillsammans med varandra. Många är t.o.m. övertygade om, att de även förstår varandra "utan ord", eftersom de känner varandra så bra, att de inte behöver använda så många ord. Det lönar sig ju i alla fall inte att diskutera, den andra håller alltid fast vid sin egen ståndpunkt och varför skall man ställa till bråk. Av denna och många andra orsaker tiger man hellre, vilket medför en ytterst sträv, livlös atmosfär. Äktenskapet är i farozonen.

Ser jag det för dramatiskt?
Måste man verkligen säga allt, diskutera igenom varenda liten sak?
Är det inte så att "tala är silver och tiga är guld" även i detta sammanhang?

Det händer ibland att jag träffar eller hör talas om par, som tycks föra ett harmoniskt äktenskap, men i verkligheten lever helt på sidan om varandra. De har vid någon tidpunkt upphört med att dela livets sorger och glädjeämnen. Är kontakten redan avbruten, kan bara de gamla vanorna hålla förbindelsen vid liv. Skilsmässa är väl enda utvägen för sådana "tomma" äktenskap.

Jag är för samtal, meningsutbyte, diskussioner, även häftiga, om det inte går på annat sätt. Det är bättre att bråka om en sak och sen bli vänner igen, än att leva i ett stumt äktenskap, som präglas av tomhet och tristess. Att tala betyder att visa intresse, medkänsla, tankeutbyte. Det medför att man inte bara lär känna den andres tankar och känslor på ett bättre sätt utan även sina egna.

Det är självklart att man i ett bra äktenskap även måste förstå varandra utan ord. Ibland kan tystnaden säga mer än en massa ord. Men i princip är det viktigt, att man pratar med varandra. Ett äktenskap är inte något slutgiltigt, orubbligt, ingen problemlös inrättning, utan något som ständigt förändrar och förnyar sig, för att förbli vid liv. Bara en ömsesidig delgivning möjliggör sådana förändringar.

Att gifta sig betyder inte att flytta in i ett färdigt hus, utan att gemensamt bygga ett hus, ett hus som aldrig blir färdigt, som alltid behöver byggas ut eller byggas om, där ständigt nya "reparationer" är nödvändiga. Den som tror, att det går att sätta sig till ro för alltid i ett äktenskap, begår ett stort misstag. Båda makarna måste vara villiga att "bygga om" och "reparera" för att äktenskapet skall ha en chans.

Denna farliga och i längden kvalfulla ensamhet på tu man hand drabbar förresten inte bara äldre par. Många unga par har inte längre någonting att säga varandra. Var och en tillfredställer sina egna personliga behov. Det är för jobbigt att prata och diskutera med varandra. Här bör alla föräldrar kanske gå före med gott exempel. Vi måste lära oss att visa intresse, tala ut, jämka.

Kan vi inte det, saknar vi något viktigt här i livet - förmågan att utveckla denna samhörighetskänsla, som ger oss kraft och gör oss livsdugliga.

Tillbaka till Livet