Trofasthet
En föråldrad dygd?

När vi hör ordet trohet tänker många av oss först på att vara trogen i äktenskapet. Det förstår jag, för det är ju viktigt - speciellt för kvinnan, som oförnekligen är mer känslobetonad än mannen och därför troligen plågas mer av otrohet.

Det finns ju en del män som säger att de älskar sina fruar, men är ändå på "jakt" efter andra kvinnor. Det är ett manlighetskomplex, erövrar du en kvinna så bekräftar du dig som man. De har säkert ingen bra erotik hemma, men tryggheten och marktjänsten. Men vanan är livsfarlig. Det finns en massa förhållanden som bara pågår. Livet är för kort för det. Får man det man vill hemma letar man inte efter någon annan.

Den första förutsättningen i ett förhållande är väl att erotiken fungerar. Åtrån enbart går inte att bygga på. Men finns det erotik i luften blir allt mycket enklare, till och med det som är tråkigt.

Att trofasthet inte är en självklarhet, upplever vi redan i barnaåren, när den första väninnan, den första lekkamraten lämnar oss i sticket, vänder sig till andra. Vi känner oss bedragna, besvikna och förlorar en del av det hittills obegränsade förtroende. Trohet och otrohet är och förblir ett av de största livsproblemen - både när vi plågas av otrohet och när vi själva är otrogna. Varför är det lättare att ge efter för längtan att bli älskad - än rädslan för att bli sårad?

Vi människor längtar efter nya upplevelser, förändringar. Trohet - det är alldagligt, vanligt, även bindande. Otrohet däremot betyder något nytt, en ny upplevelse, ny erfarenhet, åtminstone hoppas man det. Och eftersom otrohet även innefattar ett sökande efter en viss "drömbild", kan vi inte ens fördöma den helt. Vad vore människan utan drömmar? I ordets vidaste mening kan trohet alltså hämma nödvändiga förändringar. Det är inte fråga om trohet, en tillförlitlig egenskap, när människor klamrar sig fast vid idéer och ideologier, som visar sig vara farliga eller oriktiga.

Det finns många människor som håller sig till gamla traditionella uppfattningar. Jag tänker då på alla dessa kvinnor, som än i dag helt och fullt, i nästan underdånig trohet, håller sig till sin man, även om han förstör både henne och familjen. Ofta hör man raka motsatsen. Av allt att döma anser många att trohet är en föråldrad dygd utan större betydelse. Så gott som varje dag hör eller läser man om skandaler och nästan jämt är trolöshet med i spelet. Dagens människa har inte samma inställning till trofasthet som förr, då det var ett livskall att vara trogen sin familj, vän, arbetsgemenskap, folkstam eller bygd. Om ingen hjälper mig, så får jag väl kräva hjälp från staten, är en utbredd uppfattning. Att trofasthet under sådana förhållanden inte är lika livsviktigt som förr, behöver man inte förvåna sig över. För den skull bör man inte ignorera denna dygd. Den har fortfarande sitt värde.

Otrohet förstör äktenskap, vänskapsband och andra relationer, trohet bevarar och stärker dem. Vi borde vara mer trogna. Stabila, mänskliga förhållande kan mildra den "kyla" och "kärlekslöshet", som så många beklagar sig över. De skulle förbättra vår samlevnad.

Tillbaka till startsidan