Terapi

Terapi kan både bota och utveckla och
man måste acceptera det som händer

I terapi handlar det inte om att släppa loss så många känslor som möjligt på så kort tid som möjligt, utan om att vara medveten om vad som händer inom en själv, känna det och framför allt acceptera det. Det kallas på terapeutspråk för att ”integrera upplevelserna”, vilket inte behöver betyda att en tyst och tillbakadragen person utvecklas långsammare än en ytterst verbal och uttrycksfull person.

Terapi kan äga rum på många sätt och användas mot många olika psykiska och fysiska problem – eller bara som ett medel till personlig utveckling.

Sigmund Freud satte i gång alltsammans för cirka hundra år sedan då han på sin mottagning utvecklade en speciell samtalsform som han kallade för psykoanalys. När Freuds kollegor frågade varför det var nödvändigt för en människas att bli analyserad svarade han att livet handlar om att kunna älska och arbeta och att de tankar och känslor man kanske för första gången talar om i analysen just förstärkte lusten att arbeta och älska.

Den klassiska psykoanalysen, själsläkekonsten eller samtalsterapin, har inte ändrat sig särskilt mycket sedan den första patienten tog plats på Freuds soffa. Patienten talar fortfarande fritt och ohämmat och låter den ena tanken avlösa den andra medan terapeuten försöker leva sig in i berättelsen och hjälpa till att tolka och bearbeta de konflikter och erkännande som dyker upp. Men i dag är terapeuten ofta mer aktiv och ger råd, inspiration och föreslår övningar.

Under de första 50 åren var terapi liktydligt med Freuds psykoanalys men i synnerhet på 1960- och 1970- talet blomstrade uppfinningsrikedomen och vid den senaste räkningen 1986 fanns det 400 olika former av terapi.

Även om metoderna är många och mycket olika fungerar de i stort sett lika bra, vilket är vetenskapligt bevisat. Det är också bevisat att psykoterapi är lika effektivt som medicin på kort sikt och bättre än medicin på lång sikt. 90 procent av de patienter som har lättare psykiska problem får återfall när de slutar ta ångestdämpande medicin. Terapi botar 60-70 procent - utan biverkningar.

Det finns en uppsjö av metoder och man kan sammanfatta tre:

Syftet med terapi är att lära sig visa sitt rätta jag
Syftet med terapi är att hjälpa en person att skapa större överensstämmelse mellan vad man vill göra och vad man egentligen gör. Det kan vara svårt att handla som man innerst inne vill, som t.ex. att sitta en hel kväll på en fest utan att våga bjuda upp någon till dans eller ens inleda ett samtal, trots att man så gärna vill.
Det är terapeutens uppgift att hjälpa patienten att bli den som han eller hon känner sig som, i ett tempo så att man är i stånd att inse och bearbeta förvandlingen. En patient har kanske lust att inleda ett nytt parförhållande men är rädd och osäker eftersom den senaste brytningen var mycket smärtsam. För att göra sig beredd till nästa förhållande rekommenderas kanske patienten att tala mycket om gamla relationer och ta god tid på sig för att bli kvitt sin ilska och gråta ut över både det som gick snett och det som gick bra.

I många fall är terapeuten ensam med sin patient men terapi kan också äga rum i grupper. Många upplever att det kan vara "rena terapin" att höra en annan människa berätta om sitt liv. En person berättar t.ex. om en konflikt med en kollega på en arbetsplats och plötsligt spetsar man öronen och börjar svettas för berättelsen påminner om en konflikt man själv har befunnit sig i. Man behöver inte ha särskilt svåra problem för att gå i terapi. Kanske har man bara kommit till ett skede i livet där man gärna vill bli lite mer medveten om sig själv och sitt förhållande till andra människor.

Psykisk hjälp
För många är det helt främmande att psykisk hjälp. De skulle innebära för dem att få stämpeln ”tokiga”. Vad det nu innebär att vara ”tokig”? Mår man illa psykiskt så är det väl inte sämre än att inte må fysiskt bra? Kropp och själ hänger ju samman och många gånger är det svårt att avgöra orsak och verkan. Många gånger kan man må så psykiskt dålig, att man blir fysiskt sjuk och tvärt om.

Mer och mer börjar ändå människor inse att man kan få hjälp i en psykiskt pressad situation.
De flesta som har gått i terapi har gett dem en känsla av större frid och styrka, men också att terapi har skapat kontakt med känslor av förtvivlan och vanmakt. Det kan vara både vackert och skrämmande process att lära känna sig själv och komma fram till att man i åratal kanske inte har levt i överensstämmelse med vad man vill och behöver.

Det kan vara svårt att ta emot hjälp eftersom man fått lära sig att klara sig själv. Många begraver sig i arbete i stället för att ringa till sin bästa vän och be han eller hon lyssna. I vårt samhälle där allt fler lever ensamma tycker man kanske att man inte ska besvära andra med sin personliga smärta. Att då gå till en utomstående, en professionell terapeut, som ser ens problem med ”friska” ögon och få hjälp att ta sig vidare i livet, är ett sätt att ta sig ur mörkret.

Gå i terapi
Att gå i terapi är till att börja med ingen dans på rosor. Det är mycket gammal sorg och smärta som kan komma upp och i början göra att allt känns mycket tyngre. Men de här gamla känslorna bör komma upp till ytan och man behöver gå igenom dem. Annars ligger de som en inflammerad böld och värker.
Vi är alla färgade av våra upplevelser från tidigare år och framåt. Vi bär med oss en självbild som skapats av de tidigaste relationerna i vårt liv. Den kan ha mycket lite med verkligheten att göra. Den verklighet vi lever i idag ställer andra krav men vår gamla självbild får oss att bete oss som efter ett gammalt manus. Det är viktigt att vi kommer underfund med hur mycket vi styrs av gångna tider och hur vi misstolkar dagen.

Många tror att terapi huvudsakligen sysselsätter sig med barndomen och det tidigare förhållandet till sin mamma och pappa. Kanske längtan efter närmare kontakt med mamma eller pappa. Meningen med att så smärtsamma minnen av saknad ska väckas i en terapi och att man ska sätta sin längtan i samband med dem. Det är tungt att minnas smärtan och det kan ta lång tid innan man kan ta upp alla känslor i en saknad. Där kan finnas en stor aggressivitet mot dem som man inte tycker gav tillräckligt utan försummade en. Allt det här kan komma upp i terapirummet och genomlevas. Man behöver inte gå till sina gamla föräldrar och beskylla dem för det man tycker att de har missat. Vågar man känna saknad och ta ansvar för den, kan man till slut kanske förstå att ens föräldrar säkerligen gjorde vad de just då kunde. Även om det inte var nog!
Många blir överraskade över att de är så fulla av känslor som verkar både barnsliga och oacceptabla. Avundsjuka, vrede, rädsla, sårbarhet, sexlust, leklust och lust att uppföra sig tokigt.

I terapi talas det ofta om att ta det inre barnets behov på allvar och gör man det kan det på samma gång få en att känna sig pånyttfödd, men också mycket liten, blyg och sårbar, för man kanske upptäcker hur många år detta lilla barn har saknat kärlek, uppmärksamhet, omsorg och värme.

Men terapi är inte någon genväg till lyckan och målet är inte svindlande lycka, utan kanske bara lite mindre olycka. Lite bättre självinsikt och självkänsla, lite större förståelse för sina egna och andras känslor. Och en insikt om att livet faktiskt, hur skrämmande och svårt det än kan vara, ändå är en gåva att vårda.