Tänk om

En tisdag står det i en kvällstidning om ett syskonpar som drabbats hårt av en olycka och blivit föräldralösa. Tidningen berättar om de små barnens ängslan inför den ovissa framtiden. Kanske skiljs de åt och placeras ut i olika hem. Artikeln är formulerad så att den kan röra en sten.

Nästa dag är insamlingen i full gång, det kommer pengar från alla håll i landet. Och några veckor senare har det bildats en fond på flera tusen kronor, som gör att de föräldralösa små får en trygg uppväxt. Vad göras kan är gjort.

En annan dag berättar en tidningsrubrik att tre fiskare fallit överbord i en storm. Familjerna lämnas i misär. Vidare i texten: en ung flygare har störtat. Hans hustru väntar en baby om någon månad. En familj där pappan sedan åratal är arbetsoförmögen på grund av sjukdom saknar fast bostad. Mitt i kalla vintern bor man i en fuktig kajuta, ett par kvadratmeter stort. Deras pojke i förskoleåldern har kajen till livsfarlig lekplats. En man ligger svårt sjuk och alldeles isolerad hela dagarna i en omodern bostad medan hustrun arbetar. Läkarna kan inte komma till rätta med sjukdomen.

 

Man skulle kunna fortsätta i det oändliga. I det först relaterade fallet slog man på stora trumman och vädjade till allmänhetens goda hjärta. Men det är ju klart att en tidning inte kan sätta igång en hjälpaktion för varenda införd negativ olycka. Så vi läser om alla de olyckliga människorna och skakar på huvudet. Vi glömmer gårdagens nyheter för dagens och dagens för morgondagens. Och tiden går.

Jag hörde en gång en dråplig och alldeles verklighetsfrämmande så kallad rolig historia. Den var allt igenom byggd på det lilla ordet om. ”Om alla små människor i hela världen hade varit en enda stor människa …” och så vidare.

OM är verkligen ett oerhört betydelsefullt ord, hör bara:

Tänk om någon av oss som läste om den unga änkan som väntade en baby tog och skrev ett brev till henne, ett brev rakt från hjärtat.
Tänk om någon kunde avvara ett rum med kokmöjlighet, åtminstone över vintern, till människorna i kajutan.
Tänk om någon som bodde i närheten av den ensamme sjuke mannen kunde titta upp till honom någon gång om dagen.
Jag tror inte det finns ett enda fall där vi inte kan göra någonting. OM vi bara öppnar ögonen. Det är inte heller bara tidningarna som berättar för oss om människors lidande. Det når oss på så många vägar.

Nu tycker kanske många som läser det här, att det finns socialhjälp, Rädda Barnen och Röda Korset och det ena med det andra med det tredje. När blev hjälpmöjligheterna av det slaget tillräckliga för alla dem som har det svårt i världen? När blev sociala och andra hjälpinstitutioner i stånd att lämna full hjälp i dag åt dem som drabbades av nöd i går? Och när blev en spontan människokärleks handling överflödig?

Återigen kanske andra tycker att det är som en droppe i havet, det lilla som de kan åstadkomma. Och så låter de handen sjunka i resignation innan den ens hunnit sträckas ut till kontakt. På detta vill jag svara med de båda sista verserna i Pär Lagerkvists ”Det kom som ett brev”.

”Där var en lukt av trädgårdsgång
och av lavendel, aftonsång,
och söndagsfriden då hon skrev
till mig sitt brev.

Det hade hastat natt och dag,
utan att vila, för att jag
långt borta skulle veta det
som är från evighet”.

Där finns en sådan ödmjuk glädje, en sådan förunderlig tacksamhet över att just han, långt borta, skulle få detta stycke kärlek och frid i sina händer, denna ljusa aning av evighet. Kärleken är av evighet. Att föra den vidare är att vara soldat i det godas armé i världen. Och kärleken, den kan vara allting. Den kan vara ett matpaket, en skön kofta, ett varmt rum, ett ljust leende, en arbetsmöjlighet, ett brev …

Fråga inte om din lilla insats kan ha någon som helst betydelse. Stryk alla om och hjälp till att bära kärleken framåt.