Tänk
om
En
tisdag står det i en kvällstidning om ett syskonpar
som drabbats hårt av en olycka och blivit föräldralösa.
Tidningen berättar om de små barnens ängslan
inför den ovissa framtiden. Kanske skiljs de åt
och placeras ut i olika hem. Artikeln är formulerad
så att den kan röra en sten.
Nästa
dag är insamlingen i full gång, det kommer pengar
från alla håll i landet. Och några veckor
senare har det bildats en fond på flera tusen kronor,
som gör att de föräldralösa små
får en trygg uppväxt. Vad göras kan är
gjort.
En
annan dag berättar en tidningsrubrik att tre fiskare
fallit överbord i en storm. Familjerna lämnas
i misär. Vidare i texten: en ung flygare har störtat.
Hans hustru väntar en baby om någon månad.
En familj där pappan sedan åratal är arbetsoförmögen
på grund av sjukdom saknar fast bostad. Mitt i kalla
vintern bor man i en fuktig kajuta, ett par kvadratmeter
stort. Deras pojke i förskoleåldern har kajen
till livsfarlig lekplats. En man ligger svårt sjuk
och alldeles isolerad hela dagarna i en omodern bostad
medan hustrun arbetar. Läkarna kan inte komma till
rätta med sjukdomen.
Man
skulle kunna fortsätta i det oändliga. I det först
relaterade fallet slog man på stora trumman och vädjade
till allmänhetens goda hjärta. Men det är
ju klart att en tidning inte kan sätta igång
en hjälpaktion för varenda införd negativ
olycka. Så vi läser om alla de olyckliga människorna
och skakar på huvudet. Vi glömmer gårdagens
nyheter för dagens och dagens för morgondagens.
Och tiden går.
Jag
hörde en gång en dråplig och alldeles verklighetsfrämmande
så kallad rolig historia. Den var allt igenom byggd
på det lilla ordet om. ”Om alla små
människor i hela världen hade varit en enda stor
människa …” och så vidare.
OM
är verkligen ett oerhört betydelsefullt
ord, hör bara:
Tänk om någon
av oss som läste om den unga änkan som väntade
en baby tog och skrev ett brev till henne, ett brev rakt
från hjärtat.
Tänk om någon kunde
avvara ett rum med kokmöjlighet, åtminstone
över vintern, till människorna i kajutan.
Tänk om någon som
bodde i närheten av den ensamme sjuke mannen kunde
titta upp till honom någon gång om dagen.
Nu
tycker kanske många som läser det här, att
det finns socialhjälp, Rädda Barnen och Röda
Korset och det ena med det andra med det tredje. När
blev hjälpmöjligheterna av det slaget tillräckliga
för alla dem som har det svårt i världen?
När blev sociala och andra hjälpinstitutioner
i stånd att lämna full hjälp i dag åt
dem som drabbades av nöd i går? Och när
blev en spontan människokärleks handling överflödig?
Återigen
kanske andra tycker att det är som en droppe i havet,
det lilla som de kan åstadkomma. Och så låter
de handen sjunka i resignation innan den ens hunnit sträckas
ut till kontakt. På detta vill jag svara med de båda
sista verserna i Pär Lagerkvists ”Det kom som
ett brev”.
”Där
var en lukt av trädgårdsgång
och av lavendel, aftonsång,
och söndagsfriden då hon skrev
till mig sitt brev.
Det
hade hastat natt och dag,
utan att vila, för att jag
långt borta skulle veta det
som är från evighet”.
Där
finns en sådan ödmjuk glädje, en sådan
förunderlig tacksamhet över att just han, långt
borta, skulle få detta stycke kärlek och frid
i sina händer, denna ljusa aning av evighet. Kärleken
är av evighet. Att föra den vidare är att
vara soldat i det godas armé i världen. Och
kärleken, den kan vara allting. Den kan vara ett matpaket,
en skön kofta, ett varmt rum, ett ljust leende, en
arbetsmöjlighet, ett brev …
Fråga
inte om din lilla insats kan ha någon som helst betydelse.
Stryk alla om och hjälp till att bära
kärleken framåt.