Tacksamhet


Jag känner en person som betytt mycket för många. Det är många som gått in genom hennes dörr med stora bekymmer, förtvivlade och missmodiga och som gått ut igen, kanske inte precis bekymmerslösa, men i alla fall lättade och med större förmåga att ta itu med sina problem. Och många har hon hjälpt med pengar när det har varit svårt ekonomiskt.

För en tid sedan hade hon en ”stor” födelsedag, en av de där jämna som brukar firas. Firad blev hon också – av släkt och nära vänner. Men det var ytterst få av alla dem som hon varit som en mamma för, om man nu ska använda ett slitet uttryck, som kom ihåg henne med en telefonsignal, ett kort eller ett besök.

 

Jag har lagt märke till det många gånger, lagt märke till hur lätt vi har att glömma visa lite tacksamhet. Ett litet tack kan betyda så mycket. Det värmer, det ger krafter. Det visar att det är mening med att leva. Har vi glömt bort att tacka?

Det borde framför allt börja med barnen – detta med fostran till tacksamhet. Vilket förstås förutsätter att vi själva upplever vad det betyder. Och det gör vi kanske – fast vi slarvar. På många håll finns brister idag. Ungarna får inte lära sig att odla sin tacksamhet längre. Har man alldeles glömt att lära barn att säga tack när någon håller upp en dörr, när någon svarar på frågan om hur mycket klockan är, när någon plockar upp pengen eller leksaken som tappats? De barn som visar tacksamhet i vardagliga situationer är så få att man blir alldeles häpen när man ”råkar ut” för en av dem. Här måste vi vuxna lära barnen att känna lite tacksamhet. Se, känna tacksamhet och säga tack!

Vad händer när förmågan att känna tacksamhet försvinner? Får människans arrogans fritt spelrum i stället? Att kräva blir en vanligare attityd än att be om saker och ting. Att vilja ha blir en vanligare attityd än att önska sig. Vem vill ge åt andra när ingen visar tacksamhet tillbaka?

Men varför ska man tacka? Är det bara för att det ska vara så och kanske för att göra någon tillfredsställd? Jag tror svaret ligger mycket djupare. Själva tacksamhetens väsen har med kärleken och ödmjukheten att göra, den är en del av livets innersta verklighet för viken vi alla är till och mot vilken vi alla är på väg, om än oändligt sakta och mödosamt. Att känna tacksamhet inför små och stora ting vidgar människans medvetande. Tacksamhet och glädje hör samman och båda är som väl är mycket smittosamma. Så fort någon visar tacksamhet och glädje, sprids en skön atmosfär åt alla håll. Här får en ödmjukare hållning blomstra. Här finns lyhördheten, omtänksamheten och hjälpsamheten. Inte för att man måste eller upplever det som en plikt, utan för att man helt enkelt inte kan låta bli.