Någonstans har jag läst:
"Jag vill tacka för att jag kan tacka".
Vad är det för märkvärdigt med det? Många av oss har svårt att tacka. Vi tycks inte kunna uttrycka vår tacksamhet, när någon är vänlig och gör oss en tjänst. Då menar jag naturligtvis inte det formella "tack", som sägs av ren artighet utan det, som kommer från hjärtat. Ett ärligt tack, som utan förbehåll uttrycker vår tacksamhet och glädje.

Tacka betyder bl.a. att gå någon till mötes. Just det är problemet för många människor. Vi är rädda för att den andre kanske kommer oss för nära, börjar ställa krav, väntar sig något i gengäld. Vi håller oss på avstånd, vågar inte engagera oss. Inte nog med det, vi t.o.m. gör allt för att kväva varje liten vänlighet i tid. "Jag är dig tack skyldig" uttrycker just det som vi egentligen inte vill höra: vi känner oss beroende, har skuldkänslor och det är inte precis uppbyggande. Vad är det vi är rädda för? Denna oro skadar inte bara oss själva, den medför även att andra människor tappar lusten att vara vänliga och hjälpsamma mot oss.

Det är den gnista av självförtroende vi behöver för att möta livets utmaningar. Självkänsla är en mycket kraftfull medicin för att balansera kroppens, psykets och själens energier. Självkänslan är mer ett resultat av nuvarande beteende än av gamla framgångar och motgångar.

Ju mer självförtroende vi har, desto mer uppskattar vi våra medmänniskor - utan förbehåll, utan avund. Vi kan då bejaka och se människorna som de är utan att ifrågasätta det egna värdet och det vi själva presterar.