Syret

En frisk människokropp kan klara sig i flera veckor utan mat, i dagar utan vatten, men bara några minuter utan syre. Luften har alltid setts som vår livskraft. Denna livskraft ger oss energi, som är nödvändig för alla levande varelsers inre kemi - från en enda liten hudcells ämnesomsättning till att bryta ner en kanelbulle till bränsle åt kroppen. Ju mer frisk syresatt luft vi tar in i kroppen och ju mer koldioxid vi släpper ut, ju friskare är vår kropp. Det får vår hud att glöda, vårt hår att glänsa, våra ögon att lysa, och det ger oss spänst i våra steg. Det är den viktigaste kraftkällan för vitalitet, energi och en bra fungerande hjärna. Men de flesta av oss använder bara halva vår lungkapacitet vid varje andetag vi tar. När vi vilar inandas vi ungefär en halv liter luft var fjärde till sjätte sekund, beroende på ålder, storlek, lungkapacitet och styrka i magmusklerna.

 

När vår kropp lider av stress, sjunker detta luftintag ytterligare. Känslor påverkar automatiskt sättet vi andas på; vid en plötslig chock drar vi in extra med luft med en flämtning; när vi är upphetsade slår vi om till snabbt flåsande. Men när vi är spända, blir vår andning snabb och grund, så att vi bara använder den övre delen av bröstet, vilket medför en lagring av slaggprodukter och brist på syre. Detta innebär att våra kroppar blir slöa, vi korordinerar sämre, vi blir långsammare, sömnigare och mer trögtänkta. Den enkla lösningen på detta problem är att gå över från grund andning till djup, långsam andning så fort man är stressad. Trots att vi normalt är omedvetna om att vi andas, är detta en handling som vi kan reglera och påverka, och allt som ger kroppen mer syre är bra.

Om man tar en snabb femton minuters promenad på morgonen eller kvällen, kommer man automatiskt att öka syreintaget - det är omöjligt att träna utan att andas naturligt och djupt. Samtidigt förbränner man upp till 100 kalorier, rör på ungefär 100 muskler vid varje steg vi tar och stärker lungorna så att de arbetar mer effektivt. Men man bör även öva att andas riktigt genom att använda hjärnan till att korrigera alla ovanor som stressen har skapat. Genom att andas endast med övre delen av lungorna byter vi inte ut luften i de lägre partierna, vilket resulterar i att koldioxid samlas där i stället för friskt syre. En människas lungor är ett
komplicerat livsviktigt organ.

Detta händer när vi andas
En stor del av luften vi andas tas in genom näsan. Inne i näshålan ligger ett ytligt nät av mycket fint fördelade blodkärl. Genom dessa cirkulerar ständigt varmt blod som värmer upp inandningsluften.
Från mun och näshåla dras luften ner genom svalget och in i luftstrupen. Den är ett rör bildat av en serie broskringar som hålls ihop av bindväv och ligger "staplade" ovanpå varandra. Luftstrupen delar sig nedanför halsen i två bronker, en till vardera lungan. Bronkerna delar sig i allt finare förgreningar och de finaste mynnar till slut i små runda blåsor, som kallas lungblåsor eller alveoler. Hos en vuxen finns det i båda lungorna tillsammans inte mindre än omkring 300 miljoner alveoler.

Det betyder att varje lungblåsa är mycket liten. Trots detta får man en enorm inneryta om man lägger ihop alla alveoler. Tillsammans har de en yta på 70-100 kvadratmeter! Som en ordinär lägenhet alltså . . . Alla dessa lungblåsor sitter i täta klasar och lungorna är så fulla av dem att de liknar tvättsvampar. Lungorna består alltså i första hand av alveoler och knippen av fina luftrör men också mycket rika på blodkärl. Varje alveol är nämligen omspunnen av ett fint nät av blodkärl, lungkapillärer, som tar upp syret för vidare transport ut i kroppen.

Det är i alveolerna som syret överförs från luften till blodet. Lungblåsornas väggar är liksom kapillärväggarna oerhört tunna och syret kan passera genom dessa membraner. Först måste dock syret lösas i vatten. Därför är alveolernas innerväggar täckta av en tunn fukthinna. Där löser sig en del av syret i inandningsluften och diffunderar sedan genom membranerna till blodet. I lungkapillärerna tas syret upp av de röda blodkropparna.

Lungkapillärerna är så smala att blodkropparna långsamt tvingas passera genom dem på ett led och därför blir syreupptagningen mycket effektiv. De fina kärlen löper sedan samman till allt grövre blodkärl, två från vardera lungan och går in i hjärtat. Dessa fyra kärl kallas lungvener och tömmer det nu syrerika blodet i hjärtats vänstra förmak. Därifrån förs det över till vänstra kammaren för vidare befordran ut i stora kroppspulsådern. I varje kubikmillimeter blod finns det omkring 5 000 000 röda blodkroppar.

Varje blodkropp är lastad med åtskilliga syremolekyler. Blodet är alltså en mycket effektiv syretransportör. Stora kroppspulsådern sänder ut grenar till kroppens olika organ och ut i armar och ben. Blodbanorna förgrenar sig ytterligare tills de bildar nät av fina kapillärer i organen. Utanför kapillärernas tunna membranväggar finns celler som är i ständigt behov av syre. Syret behövs för energiframställningen och energi behöver cellerna i varje ögonblick för att hålla sig vid liv. Syret lossnar från de röda blodkropparna, diffunderar först genom kapillärväggarna och sedan vidare in genom cellväggarna. Blodet berövas på detta sätt gradvis sitt syre och samlas så småningom återigen i hjärtat som syrefattigt.

Till förbränning i cellerna krävs syre men i samma takt som detta förbrukas bildas en avfallsprodukt - koldioxid. Kroppen måste göra sig kvitt detta ämne i samma takt som det produceras. Koldioxiden är liksom syret en gas. Men i kroppen vandrar den åt morsatt håll. Cellerna gör sig av med koldioxid genom cellväggen och gasen vandrar sedan in i kapillärerna. Upplöst i blodvätskan förs sedan koldioxiden till hjärtat, pumpas ut i lungartärerna och hamnar i lungorna. Här diffunderar gasen ut samma väg som syret kom in, det vill säga ut genom lungkapillärernas väggar, genom alveolväggarna och in i alveolerna där den blandas med luft. Vid utandningen förs koldioxid ut i luften.

Den luft man inandas innehåller ca. 0,04 % koldioxid. Utandningsluften innehåller inte mindre än 4,4 % av gasen. Koldioxiden är visserligen en avfallsprodukt men har ändå mycket viktigare funktioner i kroppen. En av dem är att reglera andningstakten. I halspulsådern finns koldioxidkänsliga nerver som hela tiden registrerar koldioxidhalen och "rapporterar" till andningscentrum. Om mängden koldioxid i blodet stiger får andningscentrum impulser om detta och kan i sin tur sända ut signaler som stimulerar till ökad andning. Det är således i första hand koldioxid i blodet och inte bristen på syre som reglerar andningen.

Vid en inandning blir hela brösthålan större. Det beror på att revbenen och bröstbenet genom revbensmusklerna lyfts framåt och uppåt och på att mellangärdsmuskeln dras samman. På insidan av brösthålan sitter lungsäcken som består av två hinnor. Den yttersta hinnan klär brösthålans insida, den inre bildar en påse för lungorna. De båda hinnorna ligger tätt tillsammans och mellan dem finns endast litet vätska. Då bröstkorgen vidgas följer lungsäcken och lungorna med och därigenom sugs luft in i lungorna. Vid utandningen slappas musklerna, bröstkorgen minskar i volym och luften pressas ut. Och allt detta sker reflexartat, från det första häftiga andetaget vid födseln till den sista tunga sucken.