Svartsjuka
Svartsjuka uppstår av rädsla. Man är rädd att förlora den man älskar. Denna rädsla följer oss hela livet från tidigaste barndom. Även småbarn kan bli svartsjuka, när de tror sig vara tvungna att dela mammas kärlek med pappa eller syskon. Att svartsjuka spelar en viss roll redan i förskolan och i skolan är bekant.  

Att försöka vinna kärlek och uppmärksamhet är mänskligt. Men när denna "iver" blir ett "begär", då har det gått för långt. Vad är egentligen svartsjuka? I första hand har den sin grund i en personlig osäkerhet, vars orsaker i de flesta fall härstammar från barndomen. En svartsjuk människa saknar förtroende, tvivlar på den andres trohet, är rädd att mista den hon älskar.

Redan i tidig ålder upplever barnet pappans och mammans ömhet. I denna trygghetskänsla utvecklas det så kallade urförtroendet. Om barnet inte får tillräckligt med kärlek och ömhet, kan denna känsla inte uppstå. Det lider sen hela livet av mindervärdeskänslor, som mycket ofta medför överdriven svartsjuka senare i livet.

Lyckligtvis vet dagens föräldrar om, hur viktigt det är, att deras barn får tillräckligt med kärlek, så att detta självförtroende, som de så väl behöver i livets alla situationer, kan utvecklas.

Psykologerna anser att svartsjuka är en följd av för höga äganderättskrav. En svartsjuk människa vill äga den andra helt och hållet och är sällan beredd, att först själv skapa förutsättningar för trohet, nämligen ömsesidigt förtroende.

 

Ingen förskonas från svartsjuka. Den är en spontan känsla, som är svår att övervinna, inte ens med förnuft. Genom att t.ex. försöka förstå, att dessa anspråk på att helt och hållet äga en annan människa, aldrig kan gå i uppfyllelse. Absolut trohet mellan två människor kan man inte kräva.

Det kan aldrig sägas för ofta, förtroende är det allra viktigaste. Den som har förtroende, tvivlar inte, förtroende är grundpelaren i varje gemenskap. Detta förtroende bör man inte sätta på spel genom att t.ex. göra den andra partnern svartsjuk med avsikt, för att sedan kunna lägga beslag på honom ännu mer. Det slår nästan jämt fel.

Den som verkligen har anledning att vara svartsjuk, måste få vara det. Ett klarläggande samtal kan hjälpa dem båda. Har svartsjukan emellertid redan gått så långt, att den bara vill förstöra och det inte tycks finnas någon möjlighet att klarlägga situationen, då kan livet bli ett helvete. Hur långt svartsjukan kan driva en människa - i värsta fall till självmord och mord - kan vi nästan dagligen läsa om i tidningarna.

Så långt får det inte gå. Om en människa inte ser någon utväg ur denna fruktansvärda situation, måste hon söka hjälp. Den som inte finner denna hjälp i sin närmaste omgivning, kan få hjälp på den psykiatriska öppenvården, som har stor erfarenhet, eftersom de dagligen konfronteras med andra människors lidande. Ingen skall tänka "det finns ingen som kan hjälpa mig". Det finns alltid en utväg, även ur den mest förtvivlade situation.


"Svartsjukan föds alltid samtidigt
med kärleken, men den dör inte
alltid samtidigt med den".
La Rochefoucauld

Tillbaka till Livet