I
flera timmar utforskade vi ett bra stycke skog, antagligen
gick vi tvärs igenom själva STORSKOGEN med deras
mått mätt. Men ingen klagade och alla var glada.
– Och allting var ett stort äventyr. Grottan
på klippväggen, den mjuka, bruna barrstigen
– ”alldeles, precis som en matta”. Isbitarna
i tjärnen, de spelade en melodi när vi ryckte
loss en fastfrusen fälld björk för att
plocka den på kvistar. Och alla träden luktade
olika! Snart sprang barnen från träd till träd,
från buske till buske och snusade. Och mossan hade
sin doft, och stenarna . . . Lukten är ett extra
sinne i skogen. Med fler sinnen på blir det lättare
att bara vara i nuet.
Ute
på ett fält låg is i stora blanka fläckar
med massor med smältvatten överst. Å vad
det forsade om stövelklädda fötter i en
härlig kana. Mormor höll tummarna och andan
– det var rätt långt hem nu . . . Under
en tuva var ett djupt hål – en mullvad eller
åkerråtta? Och tror du att det bor någon
fågel i den där ihåliga trädstammen?
Vendela hittade en barkhög intill ett dött träd,
där hackspetten skalat nästan hela trädet
för att komma åt larverna bakom barken.
Vi
går djupare in i skogen och plötsligt böjer
sig Vendela nyfiket ner på knä. Hon lyfter
på en sten. Där håller myrorna på
och flyttar om bland sina puppor. Vendela slog sig ner
och tittade på myrorna medans hon mumsade på
en bulle. En myra fångade en bullsmula och släpade
den till sin stack, där en annan myra tog över
smulan och bar ner den i stacken. Kristoffer går
nyfiket fram till en gammal död gran och sticker
in handen i en håla. "Titta, här har spillkråkan
gjort ett titthål rakt in i stammen". VI kikade
in och där fanns spåren av de hästmyror
som ätit gångar i virket. Kristoffer är
en liten kille som tycker om naturen. Strosar omkring
och utforskar i timmar. Räddar grodor som har ramlat
ner i brunnar och tar hand om skadade fågelungar.
Gör också massor av fynd, allt från vackra
och egendomliga stenar, till djurskelett som han sedan
gör rent med en liten tandborste. I sitt rum har
han ett fint tittskåp, där han förvarar
döda ekoxar och insekter av olika slag. Man kan uppleva
de mest spännande saker i naturen.
På
fällda timmerstockar räknade vi årsringar
och tänk bara, då visste vi precis hur gamla
de var! Omkring en liten, liten grön gran dansade
vi ”granen står så grön och grann
i skogen”. När vi gick ifrån den vinkade
barnen åt den, ja, Vendela måste till och
med ge den en avskedspuss på den lägsta lilla
grenen. Och så var det med allting, inte bara den
lilla granen. Allting levde. Som det ju gör fast
vi ”stora” inte alltid är lyhörda
nog att förnimma. Allting var under och äventyr.
Skogen är en fantastisk lekplats.
När
vi kom hem och jag tog itu med middagen lade jag märke
till att barnen, som annars brukade vara omkring benen
på mig med leksaker, prat och frågor, var
upptagna av sitt. Den ena låg på sängen
i gästrummet och hade det trivsamt med en bok, den
andre satt på golvet och pysslade med sitt. De var
mätta på kontakt och de hade liksom med sig
hem skogens egen harmoni.
Jag
tänker på alla mammor och på alla barn
som är hänvisade till sandlådan eller
allra närmaste pulkabacken, allt under att kontakten
mamma-och-barn består av förmaningar och ropande
genom fönstren. Om alla mammor, pappor, farmödrar,
farfäder, morfäder eller mormödrar kunde
ta sig tid, åtminstone en dag i veckan till att
ta barnen med sig till skogen där äventyret
bor bakom varje buske och under varje sten. Om vi känner
skogen utan och innan, så är vi tysta om det
och vi får vara med om barnens upptäckarglädje.
De är livets hemligheter mycket mera oreflekterat
nära än vi, och vi kan lära oss mycken
ödmjukhet av dem.
Gissa
om de är lyckliga över att få dela upptäckterna
med oss, och få rå om oss riktigt i flera
timmar och – den utstrålning av harmoni som
skogen ger kan vi aldrig ge dem genom något som
helst fulländat pedagogiskt mönster. Och ingenstans
blir man ett sånt fint litet team som i skogen,
den är auktoriteten som vi alla böjer oss för,
helt självklart. När vi genomkorsar den blir
vi vi som aldrig förr, vi upplever oss som
en liten, liten krets, en liten enhet inför det stora.
Pojken
och lövet
Han
fann det under aspen
det var stort och gult och blänkte som guld
- Jag måste visa mamma, tänkte han
och rusade glädjestrålande uppför brotrappan
-
Har du tagit av dig stövlarna?
Moderns röst ekade arg inifrån huset
- Jag har ju sagt till tusen gånger att
du inte får smutsa ner mina golv!
Lite
dämpad fortsätter han ut i köket
-
Men så du ser ut! Har du haft sönder
jeansen nu igen?! Och den där revan
på jumpern, var har du fått den!?
Moderns
röst bara mal och mal och plötsligt
har han glömt att han hade något
att visa mamma
Och
lövet knastrade när han sakta kramar
sönder det i sin lilla hand
Ulla Ekh
