I flera timmar utforskade vi ett bra stycke skog, antagligen gick vi tvärs igenom själva STORSKOGEN med deras mått mätt. Men ingen klagade och alla var glada. – Och allting var ett stort äventyr. Grottan på klippväggen, den mjuka, bruna barrstigen – ”alldeles, precis som en matta”. Isbitarna i tjärnen, de spelade en melodi när vi ryckte loss en fastfrusen fälld björk för att plocka den på kvistar. Och alla träden luktade olika! Snart sprang barnen från träd till träd, från buske till buske och snusade. Och mossan hade sin doft, och stenarna . . .

Ute på ett fält låg is i stora blanka fläckar med massor med smältvatten överst. Å vad det forsade om stövelklädda fötter i en härlig kana. Mormor höll tummarna och andan – det var rätt långt hem nu . . . Under en tuva var ett djupt hål – en mullvad eller åkerråtta? Och tror du att det bor någon fågel i den där ihåliga trädstammen? På fällda timmerstockar räknade vi årsringar och tänk bara, då visste vi precis hur gamla de var! Omkring en liten, liten grön gran dansade vi ”granen står så grön och grann i skogen”. När vi gick ifrån den vinkade barnen åt den, ja, Vendela måste till och med ge den en avskedspuss på den lägsta lilla grenen. Och så var det med allting, inte bara den lilla granen. Allting levde. Som det ju gör fast vi ”stora” inte alltid är lyhörda nog att förnimma. Allting var under och äventyr.

När vi kom hem och jag tog itu med middagen lade jag märke till att barnen, som annars brukade vara omkring benen på mig med leksaker, prat och frågor, var upptagna av sitt. Den ena låg på sängen i gästrummet och hade det trivsamt med en bok, den andre satt på golvet och pysslade med sitt. De var mätta på kontakt och de hade liksom med sig hem skogens egen harmoni.

Jag tänker på alla mammor och på alla barn som är hänvisade till sandlådan eller allra närmaste pulkabacken, allt under att kontakten mamma-och-barn består av förmaningar och ropande genom fönstren. Om alla mammor, pappor, farmödrar, farfäder, morfäder eller mormödrar kunde ta sig tid, åtminstone en dag i veckan till att ta barnen med sig till skogen där äventyret bor bakom varje buske och under varje sten. Om vi känner skogen utan och innan, så är vi tysta om det och vi får vara med om barnens upptäckarglädje. De är livets hemligheter mycket mera oreflekterat nära än vi, och vi kan lära oss mycken ödmjukhet av dem. Gissa om de är lyckliga över att få dela upptäckterna med oss, och få rå om oss riktigt i flera timmar och – den utstrålning av harmoni som skogen ger kan vi aldrig ge dem genom något som helst fulländat pedagogiskt mönster. Och ingenstans blir man ett sånt fint litet team som i skogen, den är auktoriteten som vi alla böjer oss för, helt självklart. När vi genomkorsar den blir vi vi som aldrig förr, vi upplever oss som en liten, liten krets, en liten enhet inför det stora.