Stöd
och krav
Det
finns lagar och avtal som markerar gränser för
det tillåtna respektive det otillåtna drickandet
i samhället. Det finns regler för rattonykterhet,
åldersgränser för köp av alkohol
etc. Men vi lyder också under en rad oskrivna
lagar som är en del av vår kultur. Det är
socialt accepterat att dricka sprit i vårt samhälle
och det finns t.o.m. en glamoriserad attityd till alkohol
och drickande. Uppskattning och acceptans förbyts
emellertid till förakt och fördömande
gentemot den som dricker för mycket, för ofta
och vid olämpliga tillfällen. Det går
en knivskarp gräns mellan det socialt accepterande
drickande och missbruket.
I
grunden är gränsen mellan bruk och missbruk
flytande. Att utveckla ett missbruk är en lång
process, som alltid tar vägen över ett måttligt
drickande. En missbrukare dricker av samma skäl
som alla andra och har hämtat sina attityder till
alkohol och berusning från samma kultur som alla
andra.
Skillnaden
är att alkoholmissbrukaren dricker så mycket
och så ofta att alkoholen blivit ett problem i
sig. Alkoholmissbrukaren har förlorat, eller håller
på att förlora kontrollen över sitt
drickande.
Kända
och dolda missbrukare
Alkoholmissbrukare - vilka är de? Många föredrar
att tänka på de utslagna alkoholisterna som
sitter på parkbänken vid systembolaget och
dricker ur flaskan. Andra tänker på rattfylleristerna
vi läser om i tidningarna. Dessa alkoholister tillhör
den lilla gruppen kända missbrukare. Den allra
största gruppen missbrukare finns mitt ibland oss.
De har arbete, bostad och familj. De är dolda.
De
är inte dolda för alla. Bara i undantagsfall
kan de dölja sitt missbruk för familjen, släkten,
vännerna och arbetskamraterna. På arbetsplatsen
har man t.ex. sett hur personen sakta men säkert
förändrats; blivit alltmer osäker, tappat
självförtroendet, blivit lättirriterad
och dragit sig undan kontakt. Arbetet missköts.
Återkommande sjukskrivningar och upprepade sena
avkomster är andra signaler om att allt inte står
rätt till. Missbruk är svårt att dölja.
Det är omgivningens reaktioner - eller snarare
brist på reaktioner - som gör att missbruk
kan gå långt innan något händer.
Gummibandstoleransen
I vårt samhälle är det en dygd att vara
sansad, behärskad och effektiv. Personliga problem,
talar man inte gärna med andra om. Känslor
av vanmakt, ensamhet och ångest försöker
man dölja. Utåt gäller det att försöka
behålla skenet av att vara stark och ambitiös
för att hänga med. Utifrån de krav på
karriär och framgång som är normgivande
i samhället följer känslor av skam och
otillräcklighet hos dom som inte orkar leva upp
till kraven.
Rädslan
för utstötning och stopp i karriären gör
att många anställda med alkoholproblem i det
längsta försöker hålla masken. De
gör allt för att dölja sitt missbruk och
lever i ständig skräck för att bli avslöjade.Ofta
är missbruket känt för arbetskamrater och
chefer. Det är dock alltför vanligt att ingen
vågar eller vill ingripa mot missbruket. Man vill
inte se. Chefer och arbetskamrater gömmer sig bakom
en fasad av falsk tolerans och lojalitet mot den missbrukande
kamraten.
Man talar om, men inte med, missbrukaren
och resultatet blir en missriktad gummibandstolerans.
Man accepterar, tolererar och förstår, ända
till den dagen då förståelsen och tålamodet
är slut. Det blir som ett gummiband som dras ut
till bristningsgränsen och sedan går av med
en smäll - utan möjlighet att repareras. När
dimridån skingras står missbrukaren där,
förbryllad. Eftersom ingen sagt något, så
har han levt i tron att ingen visste något.
Inom arbetslivet finns ingen flytande
gräns mellan bruk och missbruk. Allt bruk av alkohol
på arbetsplatsen är missbruk. Arbetsplatsen
måste vara en alkoholfri zon. Det finns många
skäl för en sådan hållning:
På arbetsplatsen kan en alkoholist ställa
till med stor skada. Inte bara för sig själv,
utan också för andra. Och inte bara rent
säkerhetsmässigt utan framförallt socialt.
Det är inte roligt att vara på samma arbetsplats
som en som missköter sig och därmed blir en
belastning för alla andra. Detta är ett skäl
så gott som något att reagera snabbt och
säga ifrån. Alla tjänar på det.
Kvinnor
och missbruk
Alkoholmissbrukande kvinnor bryter mot rader av normer
och värderingar i samhället. Det är ingen
skam för "en riktig karl" att vara full
någon gång, men däremot för en
kvinna. Därför döljer kvinnor sitt missbruk
ännu mer än män. Kvinnor dricker ensamma
i högre grad.
Arbetsplatsen
- en del av det sociala skyddsnätet
Alkohol kan inte accepteras på arbetsplatsen,
däremot måste människan bakom missbruket
både tolereras och stödjas av chefer och
arbetskamrater. Med ett klimat som stimulerar engagemang
och aktiva satsningar finns det stora möjligheter
att göra något åt alkoholproblemen.
Den missbrukare som har sitt arbete kvar, har en god
prognos. Arbetet och arbetskamraterna är en viktig
del av det sociala skyddsnätet kring missbrukaren.
Arbetet utgör samtidigt en motkraft inom missbrukaren,
vilket hjälper till att hålla alkoholen stången.
För många är arbetet den absolut sista
utposten före total utslagning och ensamhet.
Arbetets
värde
Arbete är en central del av en människans
totala livssituation. Arbetet är inte bara ett
medel att försörja sig, utan också en
bas för identitet och grupptillhörighet. I
vårt samhälle är arbetet grundläggande
för hur man värderas och hur man värderar
sig själv. Till arbetet hör arbetsgemenskap;
en arbetsplats ger unika möjligheter till kontakter.
Alla uppfattas som en del av arbetsplatsens kollektiv.
Den som förlorar sin plats på arbetsmarknaden
förlorar - förutom kontakterna med arbetskamraterna
- viktiga delar av sin sociala identitet och sin självkänsla.
Missbrukare är - eller blir - ofta ensamma människor.
Gemenskapen på arbetsplatsen blir viktigare för
dem än för de flesta andra.
Kamratstöd
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Insatser från arbetskamrater bör kanske vara
inriktade på att motivera den som dricker för
mycket att ta itu med sina problem och söka hjälp.
På en arbetsplats är det inte vård
eller behandling som ska ges utan medmänskligt
stöd. Arbetskamrater kan ge ett nära och personligt
stöd till den kamrat det gäller och utifrån
dennes speciella situation. En kamrat behöver inte
ha en diagnos för att hjälpa. Att prata om
svårigheter i ett tidigt skede är ofta ett
bra sätt att komma tillrätta med problem innan
de blivit riktigt stora. Men även för en kamrat
kan det vara svårt att prata med en missbrukare
om dennes problem.
Hur gör man?
Tänk om han blir arg!
Tänk om jag har fel!
Om
man misstänker att en kamrat har alkoholproblem
har man nästan alltid rätt och om man skulle
ha fel, då är skadan trots allt inte större
än att en ursäkt hjälper. Det största
fel man kan göra är trots allt att göra
ingenting.
Samtal
- ett sätt att hjälpa
Sett ur arbetsplatsens synvinkel är alkoholmissbruk
hos en anställd ett problem som måste lösas.
Ur missbrukarens synvinkel är anställningen
en tillgång. De missbrukare som har sitt sociala
skyddsnät kvar kan även de ha ett långt
utvecklat beroende. För rehabiliteringen är
det av stor vikt att det finns ett socialt skyddsnät
kvar. Ett tidigare ingripande ger de bästa förutsättningarna
för att komma tillrätta med missbruket. Det
är därför viktigt att inte låta
det gå för långt innan man reagerar.
Samtal
är ett ingripande och ett sätt att hjälpa.
Jag tycker att det är chefens uppgift att konfrontera
den anställde med de svårigheter som har
blivit uppdagade på arbetsplatsen. Samtal kan
vara spontana eller planerade. I samtalet med den anställde
bör kanske stöd formuleras tillsammans
med krav. Tydlighet och öppenhet är
viktigt. Den som uppträder påverkad på
arbetsplatsen ska inte vara kvar där, utan tas
omhand på det sätt situationen kräver,
t.ex. få hjälp med att komma hem eller hjälp
till vård. Uppträder någon berusad
på arbetsplatsen kan man utgå från
att personen har alkoholproblem och samtalet ska då
handla om detta. Avslöjandet är det första
steget på väg tillbaka. Upptäckten är
en varningssignal för missbrukaren som nu inser
att han inte längre kan gömma sig. Han ställs
inför en valsituation: Åt vilket håll
ska han gå?
Tillbaka
till Hälsoinspiration
|