Känns det igen? Ja, säkert. Det gör vi alla. Skuldkänslor är viktiga. Ja rent av livsviktiga i mänskligt umgänge. Tänk om vi klampade iväg utan att få dåligt samvete, utan att bli upprörda över att vi faktiskt missade, att vi var dåliga, att det vi gjorde för någon annan var mindre bra. Vart skulle då ömsintheten människor emellan ta vägen? Den förutsätter inte skuldlösa relationer men väl inlevelse och förståelse när vi felat. Då menar jag verkligen inlevelsen, att vi gjort någon illa och inte ett självupptaget gående runt i vår egen ofullkomlighet.

Tyvärr kan skulden ofta bli ”Säg inte att jag har gjort något fel, att jag försummat något, kom inte och påstå . . .”. Man blir rädd för skuldkänslorna och kastar den ilsket ifrån sig. Då biter skulden sig själv i svansen och missar sin konstruktivitet.

Skulden kan alltså vara konstruktiv! Kan skuldkänslorna komma fram till en förnyelse? Ja, verkligen. När vi slutar att ömka oss själva i skulden, men väl känner uppriktig medkänsla med den som blivit lidande, då får vi möjlighet att försöka rätta till och ta följderna. Det är ju så fantastiskt att vi i många fall kan reparera skadan, vi kan gå tillbaka och göra det bättre. I en del fall går det inte att direkt förändra men vi kan medge att vi faktiskt missat, att vi oavsiktligt handlat fel.

Vår uppväxt
Vi har uppfostrats i en värld, där att göra något dåligt, något mindre bra, är att vara utdömd. Vi har svårt att orka med känslan att ha felat – trots att vi alla gör det. Vi delar upp världen i bra och dåliga människor. Skiljelinjen är skarpt markerad. Det gäller till varje pris att stå på den rätta sidan, bra-sidan, annars är man utdömd. Vår fördömelse, vårt förakt mot oss själva vet inga gränser. Orden förlåtelse och förståelse är ingen realitet för oss. Vi har kanske aldrig själva fått uppleva en genuin förståelse och en verklig närhet. Det vi kanske fått är bekräftelse när vi följt de trånga normerna och bestraffning när vi hamnat utanför.

Skuldkänslor och fördömande förgiftar oss
Att våga se sina brister, erkänna dem och arbeta vidare inåt sig själv innebär en utveckling. Då går vi vidare till större mänsklighet och närhet. Många av oss önskar att våra föräldrar varit annorlunda mot oss under uppväxttiden. Vi önskar att de hade visat oss sin kärlek på ett bättre sätt. Att våga se att våra föräldrar i sin tur felade en hel del i vår egen uppfostran, kan vara ett bevis på kärlek. Ja, just det, kärlek. Då ser vi dem just som de var eller är. Men hur vi än har blivit uppfostrade så är sanningen den att våra föräldrar kanske gjorde sitt allra bästa då, i förhållande till deras livssituation.
När vi kommit så långt att vi vågar se deras fel, vågar erkänna all vår förargelse över det vi ser, då äntligen kan kärleken komma – ömheten, förståelsen.

I och med att vi vågar se människorna runt omkring oss som de verkligen är – se dem som individer – kan vi kanske innesluta oss själva i verkligheten utan alltför stora krav. Vi behöver inte uppfatta ifrågasättanden som kritik, som bara vill stjälpa oss. Skuldkänslorna kan fördjupa oss.

Runt omkring oss, både i vår närvärld som den stora vida, ser vi faror, av brist på samvete och skuld. Människor och nationer som stormar fram, tar för sig och breder ut sig. Det är en destruktiv livshållning, som följs av död och förintelse. För mycket skuld – för lite skuld. I båda fallen är det frågan om aggressivitet. I första fallet är den riktad inåt, i det andra utåt. Så kan man se det och ta skuldbegreppet som en startpunkt för en upptäcktsresa inåt i sig själv. Men nog är det befriande att ibland resa sig upp och försöka skaka av sig tyngden av allt dåligt samvete, skuld och ansvar.

Om du kommer på dig själv med att anklaga någon så tänk på följande: Om du hade gått igenom samma barndom och livsupplevelse som den person du dömer, är det inte tänkbart att du då betett dig på liknande sätt? Att gå genom livet utan att såra någon, någon gång tror jag är en omöjlighet. Men vi försöker väl i allmänhet att undvika att medvetet såra andras känslor. Jag tycker att man i en meningsfull gemenskap med andra människor ska vara ärlig och uppriktig. Det kan såra. Säger man sin ärliga mening på ett finkänsligt sätt i avsikt att hjälpa kan man verkligen vara till nytta för någon annan.

Förlåta
På sista tiden har jag blivit övertygad om att trötthet och utmattning många gånger kommer från den energi som vi förbrukar genom att döma oss själva eller andra. Det enda botemedlet är att förlåta oss själva och andra, genom att släppa det vi tror vi har gjort dem eller de har gjort oss.

Skuldkänslor är ett gift som vi själva skapar. Det enda motgift är fullständig förlåtelse både till oss själva och till alla dem som vi delar den här världen med. Man kan tycka att det inte finns något bra skäl att förlåta sina föräldrar en kärlekslös tillvaro i barndomen. Det är naturligt att vi inte vill förlåta alla dem som inte har älskat oss tillräckligt, eftersom de faktiskt är skyldiga oss den kärlek som vi genom ordet förlåt för alltid avsäger oss kravet på.

Att förlåta sig själv alla de olyckor man redan själv har orsakat andra människors liv är en helt nödvändig förutsättning för att kunna förlåta andra människor. Förlåtelse är faktiskt den enda framkomliga vägen. Den människa som inte förlåter förstör sin egen tillvaro. Den stackars människan som går omkring med hämndbegär i sitt hjärta och livet igenom låter hatet diktera sina handlingar bidrar bara till sitt eget och andras lidande. Förlåtelse är nyckeln till en annan syn på livet. Det är nyckeln till lycka.

Lycka
Lyckan finns alltså inom oss. Tidigare trodde jag alltid att lyckan låg i saker utanför mig själv. Jag sökte bland sådana saker som hälsa, materiella tillgångar, yrkesmässig status, vänner och så vidare. Och jag hade förväntningar på andra – om alla ville göra saker på mitt sätt skulle världen bli en underbar plats! Som jag såg det var det oftast den andra personen som skulle ändra sig om vår relation skulle bli bra. Men nu vet jag att det enda som behövs är att jag ändrar mina tankar. . .

Den största lyckan är för mig någonting som går utanför mig själv. För egen del känner jag stor tillfredsställelse av att göra något meningsfullt, att behövas, att vara till nytta för någon människa. När jag har varit så hängivet engagerad att jag glömt bort mig själv – då har jag känt mig lycklig. Det är ju viktigt att tro på sig själv. Om man inte tror på sig själv och tycker om sig själv kan man inte heller möta andra människor i en fin gemenskap. Och man måste ha självkänsla och självkännedom för att man ska ha något värdefullt att ge. Utgångspunkten är att acceptera sig själv och sin omgivning sådan den och jag är – just nu. Och att kunna acceptera att man står mitt uppe i svåra problem, tråkigheter, kanske sjukdom att leva sig igenom. Trots allt finns det också mycket positivt att glädjas åt i varje ögonblick i livet

Skuld och rädsla hänger ihop
Skuldkänslor och rädsla hindrar vår lycka och förstör våra relationer. Kärlek är vårt naturliga tillstånd – att älska är att vara glad, lycklig och tillfreds.
Tyvärr är det mesta av det vi kallar kärlek i livet förbundet med vissa villkor, med det lilla ordet ”om”. Om du gör som jag vill, kommer jag att älska dig, om du får bättre betyg i skola, om du kommer hem från arbetet i tid, om du visar mig mer ömhet, om du slutar röka, och så vidare, då ska jag älska dig. Annars blir jag irriterad och besviken. ”Om du bara kunde ändra dig på den här punkten, så skulle jag älska dig helt och fullt.” Denna villkorliga kärlek bygger egentligen på den falska känslan att vi saknar något som den andre kan ge oss.

Ovillkorlig kärlek däremot är att ge utan förväntningar på något i utbyte. Det är att fullständigt acceptera en annan människa utan att vilja förändra honom på något sätt.

 


Tillbaka till Hälsoinspiration