Möte med Skönheten

En dag mötte jag Skönheten. Jag såg den plötsligt en morgon i en människas ansikte. Hon var en av deltagarna på en kurs som jag var på för ett par år sedan. Jag ”kände” henne sedan en tid tillbaka. Hon hade man och barn, var en rejäl och kamratlig liten människa. Hela gestalten var kraftig och robust, ansiktet lite grovt mejslat, gången en smula tung.

Så en morgon när jag kom gående under lindarna mötte jag henne. Jag blev stående och såg på henne – och det var som att ha mött henne för första gången. Hon kom sakta gående från skogsbrynet, stilla och liksom försjunken i sig själv. Hela människan var förändrad. Jag blev stående orörlig och bara såg. Det fanns ingenting grovt kvar i det ansiktet – det var som genom ett under förfinat – och det strålade och levde omkring det. Hon gick över gräset lätt och varligt, mjukt och vackert. Hela gestalten uttryckte mjukhet och harmoni. Men mest var det ansiktet… I det ansiktet mötte jag Skönheten.

Det var en upplevelse av oerhörd kraft och minnet fanns kvar långt efter det att åtta underbara kursdagar passerat. Men störst av allt var detta att få uppleva hur Skönheten sprängde en människas begränsningar, formade om henne, kom henne att lysa . . .

Var kom denna skönhet ifrån? Den kom inifrån hennes eget väsen. Och varför? För att hon upplevt en inre verklighet som sprängde alla vardagslivets små gränser. En skönhet som lyser upp på det sättet påverkar hela sin omgivning. Den lämnar kvar ett spår i oss, ett spår som vi kanske inte märker just då det sätter sitt avtryck i oss – men ett spår som aldrig helt sopas igen. Vi möter kanske den skönheten i en snabb glimt en dag i ett ansikte som skymtar förbi oss där vi går, kanske såg vi den i ett älskat barns ansikte när barnet upplevde något som var stort och vackert och outforskat … Oftast, kanske kommer den som en gåva till oss i ett gammalt, fårat ansikte, ett ansikte där livserfarenheten satt sina spår och där livet lämnat kvar sin största gåva: försoning och visshet.

Vad är de artificiella och glittriga glamourdrottningarnas skönhet mot den skönhet som kommer inifrån? Mindre än fjärilsstoft, flyktigare, banalare. Men kanske skönhetstävlingsraseriet är en tafatt gest sprungen ur mänsklighetens hungriga, felvända, längtan efter skönhet . . .

”Det sköna är evigt, men fiken håg, vi fiska dess guldsand ur tidens våg” säger Tegnér. Men den flod ur vilken vi måste vaska fram den eviga skönhetens verkliga guldsand är människans eget väsensdjup. Då skall – med skaldens ord – det sköna du bildar bli mera än stoft och åldern dess anlete förnya . . .

Då ska det lysa om ditt ansikte där du går och du kanske ska möta en människa, ja kanske människor, i vilkas inre du sätter ett spår – om inte ett spårljus. Och fast du ingenting har märkt har något stort skett. Men det är så det måste vara: När det sker något stort – det vet vi ju – sker det tyst.