Den sista dagen

Det är märkligt med livet och dess sanningar. De kommer till en på sina alldeles egna vägar. Som detta med att man ska ”ta vara på varje dag som det vore ens sista”. Det är en sådan där gammal god lärdomsregel, ett sådant där gammalt välbeprövat predikoargument. Det är ju så självklart så man bara nickar och sväljer: ja visst, jo det är ju klart. Och så snurrar man vidare i vardagskarusellen och försöker vara så pass trevlig man kan – när man inte är för jäktad och när inte människor trampar en på tårna eller är för tröttsamma att ha och göra med.

Så händer det en dag att man sitter med en god vän och tar igen sig och pratar om problem – egna och allmänna. Så kommer man in på det här med jäktet och hur konstigt det är att det ska behöva bli detta förtvivlande jäkt i en storstad, denna hets som gör att ingen har tid att vara vänlig på en buss eller tunnelbana – att alla far omkring med armbågar som paraplyspröt och ansikten hopknäppta som patentlås . . . Denna arrogans, irritations och likgiltighet som smittar och smutsar ned.

Och så säger den där vännen som man lyssnar till lite förstrött och med blicken riktad någon annanstans: egentligen borde man faktiskt försöka tänka varje stund på dagen på just den stunden kunde vara den sista. Då – skulle man kunna vara vänlig även om andra var ovänliga mot en. Det har ju liksom ingen betydelse.

Så är det med livssanningarna. Man får dem i färdiga former, ett ordspråk, någonting vedertaget. Och, jo visst – så är det. Och så är det ingenting mer med det. Förrän en dag en medmänniska på sitt enkla och fundersamma sätt kommer och lägger ner ett stycke alldeles levande liv i den gamla sanningen.

Tänk om den här stunden är min sista! Då vill jag försöka sända ut tankar av kärlek till alla som står mig nära – och till alla som gjort mig illa – och till alla som jag gjort illa, ja mest till de sista! Men tänk om jag lever till i morgon och det sista jag gör är att åka till mitt arbete och i alla fall få börja en ny arbetsdag. Då vill jag le mot de som är sura och vrånga på tunnelbanan och hjälpa tanten som knuffas värst att komma upp och få en plats. Då vill jag ta med mig en liten blomma och ställa på min arbetskamrats bord – den kamraten som jag nästan aldrig pratade med för hon är så tyst och där är så många andra som vill prata . . . Men hon försörjer en hel familj ensam och har det mycket svårt. Då vill jag med all kraft försöka låta bli att tänka bittert på svåra saker som inte går att ändra på för att i stället tyst välsigna allt vackert och riktigt som är . . .

Det borde alltid vara den sista stunden. Nej – det är alltid den sista stunden: ”Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig åter . . . ” På sätt och vis lever vi alltid i den sista stunden – och det kan vi göra till någonting underbart om vi bara förstår det rätt!