Den sista dagen
Det
är märkligt med livet och dess sanningar. De kommer
till en på sina alldeles egna vägar. Som detta
med att man ska ”ta vara på varje dag som det
vore ens sista”. Det är en sådan där
gammal god lärdomsregel, ett sådant där
gammalt välbeprövat predikoargument. Det är
ju så självklart så man bara nickar och
sväljer: ja visst, jo det är ju klart. Och så
snurrar man vidare i vardagskarusellen och försöker
vara så pass trevlig man kan – när man
inte är för jäktad och när inte människor
trampar en på tårna eller är för tröttsamma
att ha och göra med.
Så
händer det en dag att man sitter med en god vän
och tar igen sig och pratar om problem – egna och allmänna.
Så kommer man in på det här med jäktet
och hur konstigt det är att det ska behöva bli detta
förtvivlande jäkt i en storstad, denna hets som
gör att ingen har tid att vara vänlig på en
buss eller tunnelbana – att alla far omkring med armbågar
som paraplyspröt och ansikten hopknäppta som patentlås
. . . Denna arrogans, irritations och likgiltighet som smittar
och smutsar ned.
Och
så säger den där vännen som man lyssnar
till lite förstrött och med blicken riktad någon
annanstans: egentligen borde man faktiskt försöka
tänka varje stund på dagen på just den
stunden kunde vara den sista. Då – skulle man
kunna vara vänlig även om andra var ovänliga
mot en. Det har ju liksom ingen betydelse.
Så
är det med livssanningarna. Man får dem i färdiga
former, ett ordspråk, någonting vedertaget.
Och, jo visst – så är det. Och så
är det ingenting mer med det. Förrän en dag
en medmänniska på sitt enkla och fundersamma
sätt kommer och lägger ner ett stycke alldeles
levande liv i den gamla sanningen.
Tänk
om den här stunden är min sista! Då vill
jag försöka sända ut tankar av kärlek
till alla som står mig nära – och till
alla som gjort mig illa – och till alla som jag gjort
illa, ja mest till de sista! Men tänk om jag lever
till i morgon och det sista jag gör är att åka
till mitt arbete och i alla fall få börja en
ny arbetsdag. Då vill jag le mot de som är sura
och vrånga på tunnelbanan och hjälpa tanten
som knuffas värst att komma upp och få en plats.
Då
vill jag ta med mig en liten blomma och ställa på
min arbetskamrats bord – den kamraten som jag nästan
aldrig pratade med för hon är så tyst och
där är så många andra som vill prata
. . . Men hon försörjer en hel familj ensam och
har det mycket svårt. Då vill jag med all kraft
försöka låta bli att tänka bittert
på svåra saker som inte går att ändra
på för att i stället tyst välsigna
allt vackert och riktigt som är . . .
Det
borde alltid vara den sista stunden. Nej – det är
alltid den sista stunden: ”Så går en dag
ifrån vår tid och kommer aldrig åter .
. . ” På sätt och vis lever vi alltid i
den sista stunden – och det kan vi göra till
någonting underbart om vi bara förstår
det rätt!