De levande sakerna

Man kan uppleva saker som levande väsen. För de är levande väsen. Hur levande är inte mina gamla träslevar som hänger på köksväggen. Jag hämtade dem en sommar, på den mer än hundra år gamla ödegården som nu håller på att förefalla, men som min mormor en gång bodde i. De låg bland allsköns bråte på vindsgolvet och ropade på mig. Och nu hänger de här. Med sina stora skålformiga skedblad, svartnade av åratals lingonkok och sina runda, i handen väl innötta skaft är de som gamla vänner, gamla kära vänner. Liksom vår gamla ärvda chiffonjé och den gamla, gamla gungstolsmattan med av ålder vackert patinerade färger. De är inte döda föremål, de fyller hemmet med ett eget inneboende liv.

En gång när jag bodde en tid i Frankrike hos min lillasyster och hennes svärfar fyllde år, skulle jag glädja honom med en liten present och köpte honom en ny frukostkopp. Han hade en som han använde vareviga morgon och den var kantstött både här och där – så jag tyckte jag var riktigt fiffig som gav honom en ny! Han tackade mig så vänligt, sen ställde han undan den nya koppen och använde sin gamla. Jag frågade honom varför? Jo, sa han, jag har den här koppen så kär! Och jag glömmer aldrig det lilla föredrag han höll för mig på sin vackra franska, om hur en gammal kopp kan vara ett levande väsen. Hur den genom åratal har tagit upp våra vibrationer av att vi trivs med den, hur en sak kan vara mer eller mindre intensivt ”impregnerad” med skaparens utstrålning – konstnärens, hantverkaren, arbetarens. . .

Det finns mycket som kan vara mer eller mindre laddat, med helig kraft. Starkast är den hos vissa personer vars märkliga utstrålning till och med den mest förstenade har svårt att förneka. Hos alla folk möter man vad morerna kallar báraka och polynesierna mana. Det finns träd, källor, berg och klyftor förtrollade med denna kraft . . . Och vilken besökare har inte känt den knappt märkbara kraften stråla från vikingaskeppets ekplankor och Kon-Tikiflottens balsastockar i Oslo . . .

Albert Engström skrev: - Jag är inte vidare vidskeplig, ”fastän det synes så” men när jag går i stora salen på Ränningehus och stöter med Tegnérs käpp i mattan, tyckes mig från den käppen utgå en kraft, som jag inte vill vara utan. Jag kan inte låta bli käppen.

Hos människor, hos allt som växer, hos alla saker, finns kraft. Även om inte all kraft är báraka! Men hos nästan allt kan vi skapa den goda kraften – liksom lillasysters svärfar när han älskade sin gamla kopp i många år.

Infödingarna som tillbad, och ännu tillber, stenar och träd i skräckblandad vördnad och våra förfäder t ex som visste att det fanns ”trollkraft” hos vissa träd, (tänk på hur man förr i tiden drog sjuka barn genom klykor i trädstammar som ansågs äga läkande kraft), de visste om vissa hemlighetsfulla krafter. Men deras tro var fylld av vidskepelse och vantolkning.

Min lilla mormor som gick hemma i sin kammare och pysslade och strök med handen över sitt gamla slitna gungstolsöverdrag och plockade lite i de soliga fönstren bland pelargonerna och småpratade hela dagarna med katten, hon var närmare sanningen om kraften. Hon sa att ”se djur och blommor måste en prata med”. Och jag tror hon visste att man kunde älska liv i saker också! En dag ska vi bli medvetna, om att livet är precis så vackert och kärleksfullt som vi gör det till.