Trots att vi lever i ett genomorganiserat välfärdssamhälle klagar allt fler människor över omgivningens bristande intresse och medkänsla i den dagliga samvaron när det gäller personliga problem och bekymmer.

"Det är sällan jag ber mina barn om en tjänst", säger en mamma, "men om jag någon gång verkligen behöver dem, har de inte tid". En ung kvinna klagade: "När jag hade problem med min pojkvän och vände mig till en väninna för att få råd", sa hon bara: "Dra inte in mig i det här, jag har nog med mitt eget".

"Kan du hjälpa mig med ett svårt beslut, ett problem? Jag kommer inte längre själv och jag behöver ditt råd".
- Vem av oss har inte någon gång vänt oss till en vän på detta sätt, riktat en sådan vädjan till honom eller henne bara för att uppleva den djupa besvikelsen över en kallsinnig respons.

Hur är det egentligen med oss själva, med vår egen beredskap och vilja att hjälpa? Det finns visserligen situationer där man inte kan hjälpa. Och ofta förväntas man inte heller ställa upp med aktiv hjälp. För det mesta räcker det med att vara beredd att lyssna på den andra, låta honom eller henne känna att man tar del av bekymren. "Det verkar som om du har det svårt, kan jag hjälpa dig på något sätt?" Redan denna enkla mening kan skapa den mellanmänskliga kontakt som den problemtyngde längtar efter. En möjlighet att lätta sitt hjärta, vetenskapen att man inte längre är utlämnad åt sin ensamhet och hjälplöshet. 

Men en medmänniskas beredskap att hjälpa innebär också ett ansvar för den som vädjar, även när denna beredskap "bara" består av en vilja att lyssna. Med det menar jag att ingen kan förvänta sig att en annan människa ska lösa problemen åt en. Till en början kan man bara vara tacksam att någon finns där och bryr sig om. Men när man fått tala om det som trycker en, när man väl fått lätta sitt hjärta, kan ingen ta ifrån en ansvaret att själv ta sig ur sin personliga kris.

Det kan visserligen finnas många orsaker till en sådan kris, men man bör också alltid fråga sig i vilken utsträckning man själv bär ansvaret för sina problem. När man har ett dåligt liv, fullt av olösta problem och stora svårigheter och utan någon egentlig glädje och mening, är det som behövs något ganska märkligt, nämligen att man i viss bemärkelse lyfter sig själv i håret, med andra ord: man överträffar sig själv.

Den som förblir passiv eller förälskar sig i sin smärta, gör sig "intressant" med sin kris, har inte gjort sig förtjänt av andras hjälp, tid och engagemang. Viljan att ta itu med problemen, att komma igenom en kris, måste komma inifrån individen själv.

Tillbaka till startsidan