Örats anatomi

Örat är ett ytterst komplicerat organ
som innehåller tre delar.

Ytterörat - fångar upp ljudvågor av varierande höjd och styrka och överför det genom vibrationer i trumhinnan till:

Mellanörat - som sänder det vidare genom allt smalare benkorridorer (hammaren, städet och stigbygeln) där vibrationernas tryck pressas upp och fortplantas till:

Innerörat - är vätskefyllt och innehåller tusentals mycket känsliga fibrer som registrerar höjd och styrka och omformar vibrationerna till elektriska nervimpulser som hjärnan kan uppfatta.

Ytterörat
Ytterörat består av öronmusslan och den yttre hörselgången. Öronmusslan är ytterörats synliga del med en stomme av elastiskt brosk som är klätt med hud, utseendet är individuellt. Ytterörat har hos människan liksom hos djuren en ljudförstärkande effekt. Ytterörat uppfångar ljud av varierande höjd och styrka och överför det genom vibrationer i trumhinnan till mellanörat. Genom att kupa handen bakom örat kan man visa att stora ytteröron förbättrar hörselförmågan.

Ytterörats form gör det lättare att lokalisera ljud och i synnerhet att urskilja om ljudet kommer framifrån eller bakifrån. Öronmusslans brosk och hud fortsätter in mot mellanörat och bildar väggar i hörselgångens främre del, där det finns hudkörtlar som tillverkar öronvax, en trögflytande gulbrunaktig massa med bakteriedödande egenskaper. Hörselgången är 2,5-3 cm lång och svagt s-formad. Den avslutas med en trumhinna, som är en gräns mellan ytter- och mellanöra. Trumhinnan är ungefär 10 mm i diameter och trattformad med spetsen riktad in mot mellanörat. Genom sitt skyddade läge håller den temperatur och fuktighet relativt konstant, något som är av betydelse för att bibehålla trumhinnans elasticitet.

Mellanörat
Mellanörat består av trumhålan: en luftfylld hålighet, ca 1 cm3. I mellanörat finns kroppens minsta ben: hammaren, städet och stigbygeln. De tre hörselbenen väger tillsammans endast 60 mg och vart och ett är litet som ett risgryn. De är ledade i varandra: hammarens skaft fäster vid trumhinnan och hammardelen ledar mot städet, som i sin tur står i förbindelse med bygeldelen på stigbygeln. Stigbygelns fotplatta sitter mot ovala fönstret, som är porten till innerörat. Från trumhålans nedre del går en luftningskanal som mynnar ut i nässvalget - örontrumpeten. Den är vanligen stängd men öppnar sig när vi tuggar, sväljer eller gäspar. Det är viktigt att trycket är lika mellan mellanörat och svalget, och örontrumpetens funktion är att utjämna eventuella tryckskillnader.

Innerörat
Innerörat består av vätskefyllda hålrum som bildar en sammanhängande labyrint, en spiralformad del av denna är cochlean (snäckan). Där finns våra hörselceller, s.k. hårceller. Snäckan är mycket liten, ungefär som en ärta. I labyrinten finns förutom snäckan även tre hinnbåggångar och två hinnsäckar, fyllda med en specifik vätska kallad endolymfa (där endo är grekiska för inne och lymfa för klart vatten), Vi har två båggångssystem, ett i vardera innerörat, som tillsammans utgör balansorganet.

De tre båggångarna ät halvcirkelformade och kan liknas vid halverade cykelslangar. De är vinkelrätt ställda mot varandra och kan därmed känna av huvudets rörelser framåt, bakåt och åt sida. Denna avkänning sker med hjälp av hårliknande sinnesceller, som sitter i gångarna och böjer sig framåt eller bakåt, mer eller mindre, för strömningar i endolymfan. I hinnsäckarna, som signalerar linjära rörelser, är sinnescellerna täckta med ett membran innehållande "öronstenar", även kallade otoliter eller kristaller. Deras uppgift är att lätt tynga ner sinnescellerna och förstärka reaktionen.

Vrider vi nu huvudet snabbt åt ena eller andra sidan, åker hiss, rivstartar bilen eller tvärnitar - allt orsakar distinkta rörelser i endolymfan, som påverkar sinnescellerna och får dem att skicka signaler till hjärnan.

Tillbaka till hörsel