Det lilla människokrypet växer, fyller ut sitt för stora skinn, öppnar sina ögon mot världen, rätar ut sina lemmar, lär sig le – och händerna . . . Ja, människobarnet lär sig öppna sina händer.

Men ge akt på människans händer. Knappt har han lärt sig att öppna de knutna små händerna förrän han börjar gripa. Först efter mammas finger, efter skallran, efter skeden – de nära, små, trygga sakerna. Sedan blir det andra saker: Fickpengar och saker att äga. Frihet och löften. Och så småningom – förr eller senare – griper han efter en människa – eller människor – att älska och äga.

Så är det en synvilla att barnet lärde sig öppna sina händer. Han lever sitt liv med händerna gripande – sluter den hårt kring det han tror att han måste, måste äga. Och i sin blindhet ser han inte att det så ofta går för honom som den lilla pojken som stod med en fågelunge i handen. Fågelungen var skrämd och ville därifrån, pojken kände det och kramade sina händer hårdare om den lilla kroppen. Fågelungen slet och ryckte för att komma ur greppet, pojken höll ännu hårdare – och så – rörde den sig inte längre. Den var död. Och där stod ett litet barn och grät förtvivlat för att ”livet” tagit ifrån honom det ljuvligaste han ägde. Ägde??? Vi äger ju ingenting.

Skalden Lagerqvist skriver i en dikt ”Det är vackrast när det skymmer”. Och kanske är det så att det måste skymma för vår blick innan vi förstår. Förstår att allting bara är till låns. Saker som vi eftertraktar. Friheten och makten som vi åtrådde. Människan vi sökte oss till eller som sökte sig till oss. Och slöt vi våra händer omkring det som vi fick i handen hände det att vi dödade det. Tog jag emot det och kallade det mitt, eller tog jag för givet att jag ägde – så flydde det från mig.

Så är det sant så som det ofta bittert blir sagt: ”Det är farligt att älska någon för mycket.” Men det ger så fel innebörd. Det finns ingenting vackrare än att älska. Man kan aldrig älska för mycket. Men att älska får inte vara att äga – inte ens att drömma om att äga. Att älska får inte vara händer som vill gripa, inte ett ångestfullt rop ” för alltid. . .”

Att älska en människa mycket, är ett hemlighetsfullt möte på en okänd väg, det är en nåd och ett under . . . Själva livets vandring måste vara tryggheten – så måste vi lära oss, att på den här vandringen med öppna händer, möta sorg och glädje, kärlek och smärta, saker och människor.

Och varje gång vi i ångest eller längtan vill krama händerna runt något eller någon, ska vi lära oss sakta att använda våra öppna händer till beröringens mjuka konst. Livet handlar helt enkelt om att beröra och bli berörd. Beröring är det första språk vi använder för att uttrycka våra känslor. Som spädbarn utforskar vi världen i första hand genom känseln. Kramar och smekningar bygger upp en hälsosam bild av oss själva och vi känner att vi är accepterade och älskade. Och egentligen är det ju väldigt enkelt, att med en kram ge en positiv bekräftelse på det goda inom oss. Den ger uppskattning, värme, njutning och tröst. Den säger att vi inte är ensamma.

I vår vetenskapliga värld läggs nu det ena projektet till det andra som bekräftar beröringens helande effekt. I studier har forskarna observerat att människor som får massage lever friskare och i genomsnitt längre än andra. På nyfödda som läggs i kuvös använder man kängurumetoden med stor framgång: bebisen tas med jämna mellanrum från kuvösen och bärs, varmt inbäddad, intill kroppen på mamman. Experiment på apungar har visat hur viktig den fysiska kontakten är med en varm omtänksam mamma. Vår kroppskontakt har ett klart samband med hur mycket vi värderar oss själva. Enkelt uttryckt kan man sammanfatta det som så, att när huden berörs positivt, ökar endorfinhalten i vår kropp och därmed välbefinnandet. Endorfinet är kroppens egen morfin som också lindrar smärta.