Ömhetens sekund

Det stod som en rubrik i en tidning för något år sedan. Ömhetens sekund – fanns den? Ja, den fanns, i två unga ansikten lutade tätt tillsammans, i ett gammalt och ett ungt, i ett barns mjuka leende mot sin älsklingskisse – överallt. Men ändå ingenstans. Eller också är det det att den bara är – en sekund. Man finner den inte där människor trängs och jäktar – och inte ens knappast där de trivs och vilar. Vänlighet? Jo, vänligheten finns, man möter den i glimtar då och då. Och så håller vi ju på att göra reklam för den med vänliga veckan och så . . .

Men ömheten, den mjuka, djupa, goda, innerliga – var är den, varför är den så sällsynt att vi måste se på den i sekundsnabba bildsvep och förundras . . .

Jag bodde en gång granne med en familj som hade en liten flicka som var lika gammal som min dotter. Flickan var verkligen så söt – och bara fyra år, då. Men oj! Den ambitiösa mamman pyntade henne och höll henne så fin och ren. Och hon släpptes ut i sin vita teddymössa och blå vantar och röda galonbyxor. Och grävde i sanden och plaskade i vattenpölarna. Ut kom mamman med en rulle hushållspapper i näven, skällde och bråkade, ryckte henne i armen, grälade, torkade sand och smuts . . .

Det är väl inte alltid så. Men ofta. För ofta. Jag minns en bild i en dagstidning en gång. En liten lerig kille som ivrigt kom springande emot någon. Under stod ungefär : Han är lik alla andra grabbar i den åldern. Klumpig och valpig och rätt så bråkig. Han har inget vidare bordsskick och älskar leriga vattenpölar och är svår på att slåss. Han är världens finaste. Han är min.

Där var ömheten. Barn är sådana. Hygienisera inte ihjäl ömheten. Effektivisera inte ihjäl den. Låt oss skratta och krama om och – tvätta dem rena så småningom.

Och vi stora – hur har vi det? Vad ger vi ömheten för plats? Jag menar inte den enkla vardagsvänligheten fast den är fin den också, jag menar inte heller den heta kärleken – jag menar det att se på någon och stryka henne – honom över håret och bli stilla, stilla och känna hur man vill värna och skydda – och söka skydd hos. Vara till för, varmt och varligt.

Jag har en kär vän som ofta skriver i sina brev – Lilla blomma . . .
Och man vet att hon menar det. Att hon älskar de sina, dem hon innersluter, med den ömhet solen älskar blommorna. Och att vara älskad med ömhet är att få – blomma. Att vila, att växa, att vara till. Att äga en källa som blommorna äger solen och som gör att de kan dofta och ge . . .
Så borde det att vara människa. Att se på vår nästa, att kunna se på varandra inte bara som kvinna och man utan som människa på människa. Från själ till själ, från hjärta till hjärta.

Människan har ett behov av själslig näring, vi behöver bli älskade. Vi behöver känna att vi existerar, vi behöver beröring, en kram, någon sorts uttryck för kärlek. Säg aldrig: Jag ska älska dig om . . .
Säg: Jag ska älska dig fastän du är dum, begår misstag, halkar och ramlar på näsan. Det är så en familj ska fungera. Ett hem ska vara ett ställe där man alltid blir insläppt när man kommer. Kliv in. Okey, du har varit dum, men jag älskar dig och tar dig som du är. På livets väg behövs inga märkvärdigheter – snarare små saker, enkla sätt att visa att man bryr sig. Kärlek är något man lär sig. Liksom rädsla, fördomar, hat, omsorg, ansvar, respekt, vänlighet och mjukhet. Allt detta lär vi oss i ett hem, i ett samhälle, i en relation.