Ögats anatomi

Bindhinnan
Bindhinnan är en blodkärlsrik slemhinna som klär insidan av ögonlocken och ögats främre del fram till hornhinnan. Den skyddar ögat, producerar smörjande ämnen till tårvätskan och underlättar ögonlockens rörelser. Om bindhinnan blir irriterad blir ögonvitan röd, vilket kan tyda på en bindhinneinflammation.

Glaskroppen
Glaskroppen finns i glaskroppsrummet, mellan näthinnan och linsen. Den består av en klar, segflytande vätska och mycket fina trådar. Inuti glaskroppen kan det ibland bildas små synliga geléklumpar som kan upplevas som rörliga prickar i synfältet. När man blir äldre skrumpnar glaskroppen ihop och lossnar från bakre delen av ögat (glaskroppsavlossning). Normalt är detta inget problem men i vissa fall kan näthinnan påverkas.

Om trycket som finns i kamrarna blir för högt kommer även trycket i glaskroppen att öka, och detta kan skada synnerven.

 

Gula fläcken
Gula fläcken kallas också makula och är en liten grop i näthinnan där syncellerna sitter som tätast. Detta är den del av synfältet där man ser riktigt skarpt. Det är gula fläcken som är påverkad vid makuladegeneration, åldersförändringar i gula fläcken.

Hornhinnan
Längst fram på ögat finns hornhinnan (kornean), ögats "fönster" mot omvärlden. Hornhinnan är en del av senhinnan och sitter innefattad i denna ungefär som ett urglas i sin fattning. Den är en halv millimeter tjock och består av epitel och bindväv. Epitelet ger hornhinnan en glatt, speglande yta som skyddar ögat mot yttre skador. Epitelet är också rikt på nerver, och om en liten skada skulle uppstå eller en främmande kropp röra vid hornhinnan utlöses en reflex som sluter ögonlocket så att ögat skyddas. Hornhinnan bryter det inkommande ljuset ungefär dubbelt så mycket som linsen. Även kammarvätskan och glaskroppen hjälper till att bryta ljuset. Om hornhinnan är oregelbundet krökt har man astigmatism (brytningsfel).

Ögats kammare
Mellan hornhinnan och linsen finns främre och bakre ögonkammaren, som skiljs åt av regnbågshinnan. De är båda fyllda med kammarvätska som produceras av strålkroppen. Kammarvätskan, som till största delen består av vatten och salt, rinner först in i den bakre kammaren och cirkulerar sedan via pupillen till den främre kammaren där det finns ett avflöde. Om kammarvätskans avflöde täpps till kan trycket i kamrarna öka (grönstarr).

Linsen
Linsen gör det möjligt för oss att se skarpt på olika avstånd. Linsen omsluts av en linskapsel och är formad så att baksidan är mer välvd än framsidan. Linsen är fäst i strålkroppen med fina trådar, såkallade zonulatrådar. När strålkroppens muskler dras samman blir trådarna slappa och linsen blir rundare och dess brytkraft ökar. Detta kallas ackommodering. När musklerna slappnar av spänns trådarna och linsen blir lite plattare.
Linsen består av trådar som hela tiden nybildas, vilket innebär att linsen blir tjockare och tjockare. Redan i 30-årsåldern börjar de tidigast bildade trådarna, som befinner sig i mitten av linsen, att bli fastare och mindre formbara. Detta beror på att vattenhalten i trådarna minskar. Ju fastare linsen blir desto mindre elastisk blir den vilket innebär att man inte kan ackommodera lika mycket. Man blir ålderssynt och behöver läsglasögon för att se på nära håll. Ibland blir linsen grumlig och måste bytas ut genom en operation.

Linskapseln
Linskapseln är en mycket elastisk hinna som omsluter linsen. Den ger ett tryck på linsen vilket ger linsen fasthet. Vid moderna gråstarrsoperationer lämnas linskapseln kvar, och inuti denna sätts en konstgjord lins. Ibland kan linskapseln grumlas efter operationen, detta kallas för efterstarr och behandlas med laser.

Näthinnan
Näthinnan sitter längst bak i ögat och fungerar som filmen i en kamera. Bilden som registreras på näthinnan skickas sedan vidare genom synnerven in till hjärnans syncentrum. Näthinnan består av synceller som överför ljus till kemiska och sedan elektriska signaler som kan tolkas av hjärnan. De synceller som tar emot ljuset kallas ljusreceptorer och finns i två varianter: stavar och tappar. Namnen kommer från formen på cellerna.
Det finns tre sorters tappar som är känsliga för färger. Tapparna finns framför allt i gula fläcken, där de sitter mycket tätt. Detta gör att vi kan få en skarp bild av omvärlden. Gula fläcken är en liten del av näthinnan. Tapparna är inte lika ljuskänsliga som stavarna. Stavarna är mycket ljuskänsliga men kan inte uppfatta färger. De finns över hela näthinnan, utom i gula fläcken, där det bara finns tappar. Vill man se i svagt ljus kan man prova att titta lite bredvid det man försöker se. Då faller ljuset vid sidan av gula fläcken och stavarna i resten av näthinnan kan registrera ljuset.
Där synnerven lämnar näthinnan finns inga synceller alls. Denna punkt kallas papillen. Man kan också notera att näthinnan är "felvänd" så att stavar och tappar finns bakom de andra syncellerna, så att ljuset först måste passera dessa innan det kan tas upp. Hos bläckfiskar, som har ögon som är mycket lika människans sitter stavar och tappar framför andra synceller.

Hur fungerar stavar och tappar?
I stavar och tappar finns ett ljuskänsligt pigment, retinol. Retinolet sitter fast i opsin, ett protein i cellmembranet (cellens "skal"). När retinolet träffas av ljuset ändrar det form och lossnar till slut från proteinet. Detta gör att en elektrisk signal sänds från staven till andra synceller. Stavarna har en sorts opsin medan tapparna finns i tre varianter som var och en har sin sorts opsin. De tre olika sorterna reagerar på olika färger: rött, grönt och blått. Beroende på hur mycket dessa stimuleras ser vi olika färger.

Vad händer sedan?
Signalen som sänds från stavar och tappar skickas till andra synceller i näthinnan. Dessa processar informationen och skickar den via synnerven till hjärnans optiska centrum som finns längst bak mot nacken. Hjärnan tolkar sedan informationen och skapar den bild vi ser av verkligheten.

Papillen
Papillen (blinda fläcken) är den punkt där synnerven lämnar näthinnan. Där finns inga synceller och man får därför en punkt i synfältet där man faktiskt inte ser något. I normala fall upplever man inte att denna punkt existerar då hjärnan "fyller i" synfältet så det upplevs som kontinuerligt.
Man kan hitta sin egen blinda fläck genom att rita ett litet kryss till höger och en mycket liten punkt till vänster ca 10 cm ifrån varandra på ett vitt papper. Sedan sluter man höger öga, fixerar på krysset och noterar den lilla punkten i utkanten av synfältet. Genom att öka eller minska avståndet mellan ögat och pappret upptäcker man att vid ett visst avstånd försvinner punkten och pappret ser helt vitt ut. Då har punkten hamnat precis i blinda fläcken, och hjärnan "fyller i " den lilla bit som saknas med det som finns runt om, nämligen vitt.

Regnbågshinnan
Regnbågshinnan (iris) är den färgade delen av åderhinnan. Mängden pigment i regnbågshinnan avgör om vi är blå- eller brunögda. Regnbågshinnan sitter framför linsen och består av två muskler, varav den ena sluter och den andra vidgar pupillen, som är hålet i mitten av regnbågshinnan. Detta fungerar som bländaren i en kamera.
När ögat träffas av starkt ljus utlöses en reflex som gör att regnbågshinnans muskler drar sig samman och pupillen minskar i storlek, för att skydda ögat mot alltför mycket ljus.

Senhinnan
Senhinnan (sclera) är den yttersta av de hinnor som omger ögat. Den består av fast, vitglänsande bindväv, och har till uppgift att skydda ögat och ge stadga så att det kan behålla sin form. Den främre delen av senhinnan är det man kallar ögonvitan. Senhinnan övergår längst fram i hornhinnan. En inflammation i senhinnan kallas sclerit, och ger symtom i form av ett avgränsat rött område på ögonvitan. Tillståndet är oftast mycket smärtsamt.

Strålkroppen
Strålkroppen (corpus ciliare) har flera olika funktioner. Den producerar vätskan som finns i ögats båda kammare. Dessutom fäster de trådar som håller linsen på plats i strålkroppen. Strålkroppen innehåller de muskler som gör att vi kan ackommodera. När strålkroppens muskel spänns slackar trådarna, och linsen kan dra ihop sig och bli tjockare, så att man ser skarpt på nära håll. När muskeln sedan slappnar av spänns trådarna så att linsen blir plattare och man kan se skarpt på långt håll.

Synnerven
Synnerven är egentligen inte en nerv utan liksom näthinnan en utväxt från hjärnan. Där synnerven lämnar näthinnan finns inga synceller, och denna punkt kallas därför papillen. Synnerven är ca 4,5 cm lång och omsluts av en av hjärnans hinnor. Synnerverna korsas innan de når hjärnan så att information från höger och vänster öga "blandas" och når båda hjärnhalvorna. Det är synnerven som skadas vid grönstarr.

Tårkörtlarna
Tårfilmen är mycket viktig för att hålla ögat fuktigt och spola bort små partiklar på ögats yta. Tårfilmen består till största delen av tårvätska, dvs. vatten och salt, men innehåller också andra ämnen som hjälper till att "smörja" ögat. Tårvätskan bildas i tårkörtlarna och förs genom ett antal gångar ut till ögats yta. Vätskan avleds genom tårkanalerna till tårsäcken, som sedan står i kontakt med näsan. Tårkanalerna är mycket elastiska och kan töjas ut, något som kan behöva göras om man får stopp i dem.

Vad är tårar?
Tårfilmen är det som vi i vardagligt tal kallar tårar. Den består av tre skikt. Ytterst finns ett tunt lipidskikt. Lipidskiktet minskar avdunstningen av tårvätska så att ögat inte torkar för fort. I mitten finns tårvätskan som utgör 90% av tårfilmen. Den består till största delen av vatten, men innehåller även salter, glukos, urea, proteiner och spårämnen. Underst finns ett mucinskikt som består av proteiner, salter och celler. Mucinet finns också i tårvätskan, och man tror att det bidrar till tårfilmens stabilitet. Under hela tårfilmen finns sedan ögats yttersta cellager, epitelceller.

Hur fungerar tårfilmen?
Tårfilmen fyller flera funktioner. Den bildar ett jämnt lager över hornhinnan, som är lite ojämn på ytan, och bidrar på så sätt till att ljuset kan brytas regelbundet. Tårfilmen hjälper också till att hålla kvar vätska i hornhinnan så att den alltid har samma volym. Tårfilmen innehåller näring för de celler som finns på ögats yta, och som inte kan få näring från blodet. Den sköljer bort främmande föremål (t ex små partiklar) från ögat. I tårfilmen finns bakteriedödande enzymer som bidrar till immunförsvaret. För att tårfilmen ska kunna fylla alla sina funktioner måste alla komponenter finnas i lagom mängd. Torra ögon kan bero på att tårfilmen inte finns i tillräcklig mängd eller att balansen mellan de olika skikten har rubbats

  

Åderhinnan
Åderhinnan (choroidea) ligger innanför senhinnan, och består av bindväv, blodkärl och pigment. Det är en skör hinna vars många blodkärl försörjer yttre delen av näthinnan med syre och näring. Åderhinnan övergår längre fram i ögat i strålkroppen och regnbågshinnan (iris).

Ögonlocken
Ögonlockens uppgift är att skydda ögat från skador, men också att reglera mängden ljus som når in i ögat. Ögonlocken hjälper också till att sprida tårvätskan. När hornhinnan torkar utlöses blinkreflexen, och det övre ögonlocket sprider ut tårvätskan över ögats yta. Blinkningsrörelsen hjälper också tårvätskan att rinna bort från ögat. Även ögonfransarna hjälper till med att skydda ögat. Då man vidrör ögonfransarna utlöser man blinkreflexen och ögonlocken stängs.

Ögonmusklerna
Det finns sju muskler i ögonhålan. Sex styr ögats rörelser medan den sjunde lyfter det övre ögonlocket. Fyra raka muskler fäster vid ögongloben och de styr ögat rakt upp, ner och till sidorna. De två sista musklerna som också är fästa vid ögongloben kallas sneda och styr ögats vridrörelser (så att man t ex kan "rulla med ögonen"). (Källa:Medocular)

 

Tillbaka till Synen