Näsans anatomi

Översta delen av luftvägarna, har tre huvudfunktioner:

Uppvärmning, befruktning och rening av inandningsluften. I vår näsa finns en fullständig luftkonditionering inbyggd. Om det är kallt ute värms den inandade luften upp till lämplig temperatur. Om det är varmt ute kan näsan kyla av den inströmmande heta luften. Näsan kan också reglera om det kommer in för torr eller för fuktig luft.

Näsan består av en yttre del och en inre. Yttre näsan utgörs av det pariga näsbenet, i näsryggens övre tredjedel och broskdelar som ingår i de nedre två tredjedelarna av näsan och som håller de båda näsborrarna öppna.

Näsans inre består av näshålan, som genom nässkiljeväggen är uppdelad i två smala, spaltformiga hålrum. Septum är en slemhinneklädd, tunn skiva som till större delen består av ben och i främre tredjedelen av brosk. Näsöppningarna är hudklädda även på insidan och försedda med styva hår som renar inandningsluften från grövre partiklar. Näsan är så genialiskt inrättad, att slemmhinnorna kan hålla tillbaka damm och bakterier, förutsatt att vi andas genom näsan och att den arbetar som den ska.

Sidoväggen i näshålan är uppbyggd på ett komplicerat sätt. Till största delen utgörs den av överkäksbenet men även andra delar av ansiktsskelettet ingår, t.ex. silben, gombenet och kilbenet.

Näshålerummet på vardera sidan skiljeväggen utfylls av tre ficklocksliknande slemhinneklädda benplattor, näsmusslor som hänger ned från väggen. Näsmusslorna delar upp rummet i tre gångar, den undre, mellersta och översta näsgången, som sträcker sig framifrån och bakåt mot svalget.

Slemhinnan på näsmusslorna innehåller venösa hålrum med svällkroppsliknande funktion vilket bidrar till uppvärmningen av inandningsluften. Slemhinnan är rikligt försedd med körtlar som med sitt sekret ökar inandningsluftens relativa fuktighet.
Slemhinnan har dessutom flimmerhår, cilier, som transporterar småpartiklar bakåt till svalget, varifrån de sväljs ned. Vid lugn andning passerar luften huvudsakligen genom den mellersta och undre näsgången. Den översta näsmusslan och septum mittemot är klädda med luktepitel. Härifrån går impulser via luktnervtrådarna till hjärnan när doftpartiklar eller retande ämnen kommer i kontakt med luktslemhinnan.

Lukter har sitt upphov i fukt molekyler som avdunstar i luften. Alla levande och många döda ting avger sin speciella, osynliga och mycket flyktiga essens, vare sig det är ljuv rosendoft eller frän avgasrök, och så länge lufttemperaturen håller sig över fryspunkten fortsätter de att avge dem. Det är därför parfym och bensin dunstar bort helt om man inte sätter hatt på flaskan eller lock på tanken.

Lukter, undermedvetet lagrade i det jättestora luktbiblioteket i hjärnan, lockar fram starka associationer till händelser, människor eller platser när de väl har väckts. Det finns psykiatrer som nu utnyttjar dessa associationer och med hjälp av vaniljdoften i bröstmjölk löser upp plågsamma minnen från den tidiga barndomen när de behandlar patienter med vissa slag av psykiska störningar.

Det råder inget tvivel om att dofter verkligen utövar ett starkt psykologisk inflytande och påverkar sinnesstämningen: lugnar och dämpar, piggar upp eller t.o.m. bedövar om doserna är tillräckligt stora. De spelar också en viktig roll när det gäller mänskliga kontakter och sexualitet, men exakt hur viktigt vet man inte.

Till näsans inre del hör även näsans bihålor, som står i förbindelse med näshålan. De är inneslutna i kraniets ben och utgörs av hålrum som är klädda med en flimmerhårsförsedd, slemhinna. Till bihålorna hör överkäkshålan, pannhålan, kilbenshålan och silbenshåligheterna. Överkäkshålan är störst och mynnar tillsammans med pannhålan och silbenshåligheterna i den mellersta näsgången.

Två andra gångar mynnar också i näshålan, nämligen näs-tårkanalen i den undre näsgången samt örontrumpeten som har sin mynning längre bak i sidoväggen nära svalget. Via en parig trattformig öppning, koanen, står näshålan i förbindelse med näs-svalgrummet. (Källa: Bra böckers läkarlexikon, Vogue av Deborah Hutton)

Tillbaka till Kvinnan mitt i livet