Att mötas!


De möten som är finast är oftast de som inte ingår i dagschemat och almanackor.
Jag åker ofta tunnelbana. En dag mötte jag en god vän strax utanför, som berättade om en annan väns svåra sjukdom och kamp. Jag var sorgsen när jag steg på tunnelbanevagnen och tog upp en näsduk för att torka mina ögon.

 

Mitt emot mig på bänken satt en liten flicka i fyra års åldern. Hon iakttog mig uppmärksamt. Efter en liten stund böjde hon sig fram och viskade:
”Du är ledsen, du gråter.” Jag nickade. Hon fortsatte:
”En annan gång var jag det också. Oskar hade sönder min nalle”. Hon knep ihop munnen. ”Men mormor lagade nallen, när hon kom. Så nu är han bra igen”.

Jag visste ju att ingen mormor kunde laga min vän, men jag log mot henne och hon log tillbaka. Hon plockade upp en tablett ur en tablettask och gav mig. Hon tittade på mig och jag tittade på henne. Vi sa inte så mycket mer. Jag skulle strax gå av. Hon sa ”hej” och jag sa ”hej” och så vinkade vi till varandra genom fönstret.

Sorgen fanns kvar inom mig, när jag kom ut på gatan, men ändå kändes grådiset lättare. Ett möte – ett kort möte. Någon hade sett mig och mina känslor och tagit emot dem och behandlat dem varligt. Någon som själv visste vad ledsenhet var och som också visste hur mycket en annan människa då betyder. En liten flicka som fortfarande vågade vara spontan och öppen och kunde delta.

Heidenstam har skrivit några tänkvärda rader:
Vi som mötas några korta
stunder,
barn av samma jord och
samma under,
på vår levnads stormomflutna
näs!
Skulle kärlekslöst vi gå
och kalla?
Samma ensamhet oss
väntar alla,
samma sorgsna sus på
gravens gräs.

Men ofta gör vi det, går runt och är kalla mot varandra. Några av oss har aldrig upplevt eller blivit delaktiga i spontant medkännande och värme. Det är tragiskt, fruktansvärt tragiskt. Då är det inte lätt att hitta fram till de mjuka känslorna.

Någon vågar inte visa känslor för någon annan i rädsla att verka påflugen, störa och bli tillbakavisad. Visst finns det risk att bli det. Att någon känner sig störd och tydligt visar det. Men det är ju den människans rätt att svara på sitt sätt. Det behöver ju egentligen inte få oss stumma för all framtid.

Några av oss ser inte, utan är fullt upptagna i vår värld. Stressade kanske, eller likgiltiga. Men så var det inte från början. Från början visste vi det som Gullberg så fint uttrycker:
. . . Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå

Sedan glömde vi det eller tvingades glömma konsten att mötas. Oväsentligheter tar mer upp vår tid. Stressade rusar vi förbi varandra. Det blir så många måsten och våra fulltecknade almanackor ger oss ett värde, tror vi, i förlusten av våra verkliga möten – i att se och bli sedd.

Det är inte andtrutna schabloner det gäller utan att stanna upp och våga se varandra och kanske även om det är läge för det ”byta ett ord eller två”. Att se och bli sedd. Ja, alla människors möten, borde vara så.