Vet ni hur det är att vara barn? Det är att vara något mycket annorlunda än dagens människa. Det är att ha en själ som ännu brusar av dopets källvatten; det är att tro på kärlek, att tro på skönhet, att tro på att man kan tro; det är att vara så liten att älvorna når upp och kan viska en i örat; det är att förvandla pumpor till karosser och möss till hästar, låghet till höghet och inget till allt, ty alla barn har sin goda fe i själen. Francis Thompson

 

Min Bror

Jag har just tänt ett ljus och gått och lagt mig för kvällen när det knackar på min rumsdörr. In i mörkret kikar ett litet huvud, kanske ca. en meter över marken.

”Får jag komma in och ligga hos dig ett tag innan jag somnar?” Inte kan man motstå en sådan vädjan, så jag lyfter på mitt täcke och får en pyjamasklädd parvel med kalla fötter bredvid mig. Han lägger sig tillrätta på kudden och jag får en lingul kalufs i ansiktet. Det luktar fyraåring. Lite jord, damm, ingen direkt obehaglig doft men mycket typiskt barn.

Vi ligger tysta under täcket och tittar upp i taket. Skuggor från mitt ljus rör sig däruppe, bildar en sol med flackande strålar.

”Det här är jorden”, säger han och snuddar med sitt utsträckta pekfinger vid min stora rislampa som hänger precis bredvid sängen. ”Det här är jorden!” Han ger den en puff så den snurrar runt i små cirklar. Skuggorna i taket ändras. Solen som förut sken med sina strålar, är nu en glödande molnmassa. ”Vad tror du solen består av?” säger han. ”Jag vet inte”, säger jag. ”En massa olika ämnen i alla fall… guldgas ska det finnas har jag hört.” Tystnad.

”Vad tror du händer när man dör då?” säger han. Jag tänker efter. ”Jag menar, tror du man bara plums försvinner??” Plumset fylldes ut med en svängande gest som satte vår rislampsjord i rörelse igen. ”Nää”, säger jag eftertänksamt, ”det tror jag inte, tror du?”

”Nja, joo jag tror nog det.” Svaret lät tveksamt. ”Menar du att allt som du tänker och kan och tycker, också försvinner?” frågade jag försiktigt. Tystnad. ”Förstår du hur jag menar?” fortsätter jag efter en stund. ” Vi säger att du är rädd. Det är ju inte den Du som du ser i spegeln som är skraj. Det är bara du som är inuti dig som är rädd liksom…”

”Jaha”, svaret kom snabbt, jag ryckte nästan till. ”Du menar att riktiga Jag är något som inte syns. Och min kropp är bara det som visar att jag finns i den”! Lång eftertänksam tystnad. Jag tar blicken från taket, vänder huvudet och tittar på honom. Han är långt borta nu helt omedveten om tillvaron. ”Vad tänker du på?" säger jag sakta för att inte skrämma honom.

”Om det vi pratade om”, svarade han lugnt. ”Om universum tar slut någonstans, då finns det ju något utanför det, visst? Det är där alla döda människor finns, tror jag” fortsätter han fundersamt. ”Så dör man, då far man dit och ställer sig i kö för att få honom tillbaka till jorden igen någon gång” det sista sa han med ett litet skratt, men det märktes att innebörden ändå var allvarlig.

”Tillbaks till jorden” upprepar jag. ”Finns det bara liv på jorden?” jag får en förnedrande blick. ”Nä”, säger han bestämt. ”Det förstår Du väl”. ”Ser dom ut som människor dom som finns någon annanstans då?” undrar jag. ”Nä” säger han igen. ”Och inte som vanliga marsmänniskor i serier heller, dom är nog som själar … finns liksom inte, men finns ändå, som osynliga geléklumpar med nåt stort i …”

”Som en sån där rädd känsla?” undrar jag. ”Ja, just det! Där finns olika känslor, glad, lessen, arg och skuldkänslor och kanske en massa andra som inte vi kan känna. Tror du det?” han tittar upp på mig med sina barnsliga stora ögon och jag påminns om att det är min lillebror jag ligger och pratar med, ett barn bara. Jag har hela tiden haft en känsla av samförstånd, en enighet, som jag bara kan ha tillsammans med vuxna och jämnåriga människor som jag känner väldigt väl. Trodde jag! Dessa djupa tankar om livets största hemligheter stämmer inte alls överens med de stora ögonen jag nyss sett in i.

”Tror du det frågar jag!” Han väcker mig med sin något irriterad röst.
”Ja, just, visst … vadå? ” Det är nog bäst att erkänna att jag glömt vad vi pratade om, även om jag får mig en liten avhyvling.

Just som vi hamnat in på ett nytt ämne (den här gången cykelturer till månen) knackar det på dörren. Pappa letar efter en kille att ”natta” och strax ligger jag ensam i min säng. Genom dörren hör jag hur nattningsritualerna genomförs med nalle och Barbara-pappan och tusen andra saker. Därinne är en liten kille. Så mycket mindre än den jag nyss hade bredvid mig. I alla fall utåt sett. Inuti vet ingen vad som försiggår…