Äktenskapets stora kriser, som man talar så mycket om i våra dagar och som vållar psykologer, läkare, jurister och präster så mycket besvär, får sin näring av vardagens små obetydliga rispor, som man glömmer att laga i tid. När man längre fram med rynkad panna och bedrövat hjärta betraktar hålen, har de blivit så stora att det är för sent att sy ihop dem. Vad kärleken lovar, håller äktenskapet sällan.

Jag börjar med en stor komplimang:

Manlig trohet

För det första: Som älskare är mannen helt enkelt oemotståndlig; men endast när hans kärlek står på sin höjdpunkt. I friandets stadium är han mäktig mycket av den geniala överdrift som den äkta kärleken behöver.

Men ståndaktigheten i hans känslor har uvertyrens fortissimo dock mestadels föga gemensamt. Männen kan inte genomföra temat. De upptäcker nämligen mycket ofta att ”en annan mor också har ett vackert barn”. Och även om detta faktum inte kan förnekas, så har vi kvinnor svårt att smälta det.

För det andra tror jag att alla män är belastade med en medfödd och svårbotad idealism. De låter sina omogna ynglingadrömmar, sin diffusa längtan ta gestalt i oss, och de blir mycket besvikna över att denna ”homuncula”, som de själva har skapat i sina djärvaste fantasier, inte motsvarar deras förväntningar. Besvikelsen blir ömsesidig och ödesdiger.

För det tredje – och här ligger den egentliga roten till det onda – har mannen ett mycket starkt men också oerhört tanklöst hjärta.

Så krossas våra vackra illusioner
En klassisk scen
Han älskar sin fru, ja, han kan faktiskt inte leva utan henne. Trots detta kommer han hem på dåligt humör, gnata på allt, märker inte att hon har gjort sig vacker för honom och lagt ned mycken möda på att laga till hans favoriträtter. Han äter mycket och talar litet. ”Hur har det varit på kontoret i dag?”, frågar hon lite ängsligt. ”Vad är det med det då”?!, muttrar han och tar sin tidning. Om de redan har varit gifta ett år, sväljer hon sin besvikelse med sista matbiten.

Slutligen pressar hon fram frågan: ”Du, älskar du mig inte lite grand ändå?” Han tittar hastigt upp och skakar på huvudet: ”Vilken fråga! Så klart jag gör! Har du sett att Stefan Holm har slagit nytt världsrekord – inte dåligt”! Än en gång går hon till attack och visar honom sin nya klänning, som hon med vilda förhoppningar har köpt för hans skull. Men när hon tar på sig den, brister han i gapskratt: ”Du ska inte inbilla dig att jag visar mig på gatan med dig, om du har den där gräsliga klänningen på kroppen. Den kan du inte ha”!

Men Lisa har samma modell, och på henne tyckte du att den var förtjusande!”, trumfar hon i för att få det drömmande svaret: ” Ja, på Lisa är det ju en helt annan sak ”.
Om hon nu inte kan uthärda den tonvikt han lägger på ”Lisa”, strömmar tårarna ohejdat ner för hennes kinder. I sådana ögonblick slår han vanligen handen i bordet och ryter: ”Tänker du nu bli hysterisk också”! Och den som säger detta är samme man som blott för två år sedan, under den lyckliga förlovningstiden, sade med mjuk röst: ”Jag avgudar och älskar dig”.

Samvetsfrågor
Låt mig nu ställa ett par frågor till er män:

Hur ofta har du suttit uttråkad och dödstrött i sällskap med din fru för att helt plötsligt bli klarvaken, när en annan för all del mycket söt ung kvinna har uppenbarat sig?

Hur länge är det sedan du senast gav din fru en komplimang, köpte en liten present åt henne, bjöd henne på teater eller bio eller på restaurang?

Hur ofta skvallrar dina ögon om att du finner en annan kvinna förtjusande, och hur ofta säger din mun samma sak till din fru?

Hur ofta talar du om för din fru att du i själ och hjärta älskar henne lika mycket som någonsin (för det gör du ju!). Hur ofta, om jag får lov att fråga?? (Källa: Olga Tschechowa)

Tillbaka till Funderingar