Lyckan

Att känna den verkliga "stora lyckan" och glädja sig över den, är inte svårt för de flesta av oss. Vetenskapen om att vara älskad, ett barns födelse, en drömresa eller en oväntad befordran; allt detta väcker starka känslor, gör oss varma om hjärtat, ger vingar åt själen. Lyckokänslan går som vågor genom hela kroppen.

Men hur är det med de små ögonblicken av lycka, som ofta bara glider förbi oss i all stillhet? Märker vi dem över huvud taget? Tar vi vara på dem? Vår egen livsglädje, vår öppenhet och speciellt vårt intresse för andra människor och allt det, som omger oss dagligen, är mycket avgörande för vårt individuella sätt att uppleva lycka. Förr eller senare går vi igenom en personlig kris, upplever grå-svarta dagar. Det finns dagar då allting går snett, då bekymmer, missförstånd, stress och sårande aggressivitet bara hopar sig. Dagar då det inte tycks existera något utrymme alls för positiva upplevelser, små njutningar och glädje.

 

Det som händer sådana dagar, kan vi rent objektivt inte göra så mycket åt. Vi kan varken forma livets realiteter efter våra egna behov eller ständigt försöka undvika konflikter och problem, som vanligtvis uppstår människor emellan. Just vid sådana tillfällen är det avgörande, hur vi handskas med vårt eget jag. Är det så, att vi med överdriven, hänsynslös självkritik trycker ner oss själva, eller kan vi "rycka upp oss" med positiva tankar, fantasi och egen självtillit och därmed ge lyckan en rejäl "chans" igen?

Lyckan är ett knepigt ord tycker jag. Vad som gör den ena lycklig kan göra den andra olycklig. När människor definierar sig själva som "icke lyckliga" menar de ofta att deras tillvaro känns grå och förutsägbar, att livet varken överraskar eller utmanar. Det ger inga kickar alls. Det knepiga med lyckokickar är att de inte infinner sig bara för att man längtar efter dem. Vi behöver både fysiska och själsliga kickar för att utvecklas som människor. De är belöningen för våra ansträngningar, vår sporre och drivkraft.

Ändå finns det goda möjligheter att fånga lyckan. Det bästa sättet är att sluta jaga den och istället ägna sig åt sådant som känns roligt och angeläget. För lyckan kan man aldrig kommendera. Den får man alltid på köpet. Verklig lycka hör ihop med självkänsla, att tycka att man är värd något. Dit hör också att ha ett fäste i livet, vad det nu innebär för var och en.

Kvinnor som lever under martyrskapets ok, "gör allt för andra och aldrig "tänker på sig själv" mår mycket sämre både psykiskt och fysiskt. Det betyder inte att friska och lyckliga kvinnor är själviska egotrippare, men de vågar stå på sig, ta för sig, ta plats och kräver lite respekt av sin omgivning. Vi kvinnor måste öva på att ta plats, att ta för oss. Då har vi större förutsättningar för lite lycka då och då. Men lyckan är inget tillstånd. Det är inte som att vara rik eller förkyld. Och framför allt: ingen annan kan ge mig den. Varken pengar eller vardagliga glädjeämnen är genvägen till lyckan. Rikedomens betydelse är överdriven. Ett solvarmt smultron njuter man först av när man mår bra.

Ung
Du ska vara lycklig. Särskilt när du är ung. Och synnerhet om du utåt sett har "allt", som skönhet, begåvning och bra med pengar. Är man trots det inte lycklig, så är man en förlorare. Unga människor ska vara glada och sorglösa, men det är ju jättejobbigt att vara ung!

Det handlar om grundvärderingar. I dagens samhälle nedvärderar vi de gamla och svaga, vi är fixerade vid ungdomen. Det är då allt ska hända, man ska utnyttja tiden, ta alla chanser. Det skapar en oerhörd stress. Vi glömmer liksom bort att livet pågår hela tiden, fram till dess vi blir gamla och dör. Jakten på lycka innebär en massa krav på vad livet ska innebära. Ingen är lycklig hela tiden, även om vi gärna vill att det ska vara så. Men att inte våga se livet som det är leder till lögnen. Och det finns inget som förstör våra liv så mycket som det. Lyckokravet blir en livslögn som förstör tillvaron, den leder till håglöshet och känslor av meningslöshet. Många unga lider en enorm brist på tillit till andra människor. Man ska vara duktig och klara sig själv. Högmodet sliter sönder den livsviktiga väven av givande och tagande mellan människor

Naturlig lycka
Naturen gör oss lyckligare. Stadsmiljöer kräver uppmärksamhet som bearbetas. Men naturen är kravlös och tar ingen energi av oss. Därför går det så bra att samla sina tankar där. Vi blir förmodligen också lyckligare av naturen för att den påminner oss om människans ursprungliga livsmiljö.

Det är svårt att vara lycklig, inte minst idag. Utvecklingen har gått snabbt. Och vi vet inte hur vi ska leva. Livet är svårt och tungt men ett spännande arbete.

"Jag har sett lyckan. En dag såg jag den passera,
längst bort vid horisonten och i rasande fart"
Jules Renard

Frågan är förstås hur man definierar ordet lycka. En definition är förmågan att njuta av det man har, istället för att fokusera på det man saknar. Att uppleva lycka handlar om ett sätt att se på livet.

Jag tror att mannens dröm om lycka handlar om framgång. De söker bekräftelse genom oss kvinnor. Men de söker inte kärlek, utan beundran och avund. Kvinnan är inte livets mening i sig, däremot kan hon tjäna som trofé i den manliga jakten på att vara störst och bäst. Män som lever i förhållanden blir betydligt äldre än sina ogifta kamrater. Oavsett om de trivs med sin kvinna eller ej … Men även kvinnor mår bättre i ett förhållande, fast det beror i högre grad på vem de bor tillsammans med. En god kamrat, en person som stöttar, delar och hjälper med vardagens bekymmer är lycka - inte den stora passionen som vi ofta drömmer om. Relationer är viktiga, men de kan bestå av vänner, grannar, släkten, arbetskamraterna. Ju fler nära relationer man har, desto större chans har man att må bra och känna sig lycklig.

Lyckoidealet för med sig en skräck för att misslyckas. För män som inte klarar av att vara tillräckligt självständiga och framgångsrika blir fallet bråddjupt. Men visst gillar alla yttre framgång, men det gör inte alla lyckliga. Lycklig kanske man blir istället av att ta av sig sin rustning, hemma t.ex. när man gosar med sina barn och den man älskar.

Var och en upplever lyckan i förhållandet till sitt livsideal. Både livsidealen och lyckodefinitionen brukar förändras med åren. Att leva innebär ständiga tillkortakommande. Den som tror på ett lyckligt liv blir antagligen besviken. Klokare är nog att försöka skapa ett fungerande liv, där man har privilegiet att då och då få känna kreativitet, kärlek och gemenskap.

Man tar sina steg för att nå lyckan, men det finns inget garanterat lyckorecept. Lyckan är okalkylerbar och hoppar oftast fram från ett oväntat håll. Kraven att vara lycklig finns överallt. Hela samhället präglas av en evig jakt på lyckan. Alla har en bild av hur de vill vara. Men man kanske ska skärma av sig och försöka känna efter mer. Livet är en resa genom våra egna barndomserfarenheter. Vi präglas inte bara av föräldrarna, utan också av far- och morföräldrarna. De för alla över sin psykologiska status till barnen. För att förstå en människa måste man se tre generationer, brukar man säga. Upplevelsen av lyckan är bland annat därför väldigt individuellt. Ett viktigt steg på väg till lycka är, förutom positivt tänkande, självbejakande, konsten att acceptera sig själv - både ens bra och dåliga sidor. En människa, som nonchalerar sig själv, försummar sitt eget "jag", förmår inte att urskilja och ta emot "lyckoanbuden", var de än befinner sig.

"Den som inte kan gråta av hela
sitt hjärta kan
inte heller skratta"
Golda Meir

Tillbaka till Hälsoinspiration