Lögner
Små och stora
lögner

Varje mamma upplever, hur hennes barn rätt som det är börjar "ljuga". Hon kommer säkert ihåg, att hon själv fantiserade som barn. Och så konstaterar hon, att hon fortfarande som vuxen narras lite ibland. När allt kommer omkring narras vi väl alla: av artighet, feghet, fåfänga, bekvämlighet och inte minst av ren dumhet.

De små osanningarna hjälper oss ur prekära situationer. Ofta ställer sanningen till mer obehag än vad saken egentligen är värd. Man måste faktiskt narras lite ibland.

En osanning är visserligen i grund och botten ingenting annat än en lögn, men det finns ändå en viss "kvalitetsskillnad". De små osanningarna är egentligen inte elakartade. Det är mer fråga om "tomt prat", fantasier, undanflykter eller ursäkter - nödlögner som förhindrar att situationen förvärras.

Det är inte min avsikt att rekommendera nödlögner. Man bör inte ljuga, det är inte alls nödvändigt. Att narras kan vara bekvämt för stunden, men det är vanskligt. En liten nödlögn kan snabbt förorsaka en kritisk situation, som eventuellt kräver ständigt nya påhitt. Sanningen kommer alla gånger fram förr eller senare. Å andra sidan finns det även snälla, välvilliga osanningar, som liksom den godhjärtade lögnen, vill förhindra att någon blir sårad. Det är svårt att säga, att man tycker att någon är ful, dum, långtråkig eller liknande. Det är förnedrande. Man behöver inte säga sårande sanningar. Då är det bättre att ljuga.

På arbetsplatser är bristen på civilkurage en av de vanligaste vardagslögnerna. Arbetslivet vimlar av jasägare som är beredda att hålla med chefen till varje pris. Många ger också vika för grupptrycket och ställer upp på vad som helst, till exempel mobbning, av rädsla för att hamna utanför. Att sälja sin själ för att passa in i en grupp är den värsta lögnen av alla. Allt går till sist ut på att klara sitt eget skinn. Livet förminskas till en kamp för att överleva. Vi glömmer bort att leva här och nu.

Lögner är inte att leka med. Vi måste ta dem mer på allvar. Försvara kan man egentligen bara den "snälla lögnen", som vill bespara en annan människa obehag och svårigheter. Lögner av låga bevekelsegrunder, med vilka man medvetet vill skada andra, måste fördömas, går inte att försvaras.

Undersökningar som även behandlat den "lilla nödlögnen", visar, att kvinnor narras mer än män. Kvinnor ljuger impulsivt, med stor fantasi, män kallt, med beräkning. Bland männen är det den s.k. "prestige-lögnen" vanligare än bland kvinnor, som istället mer praktiserar den s.k. "försonande lögnen", d.v.s. nödlögnen, med vilken de lugnar ner sina argsinta män. I ett förhållande vet jag av erfarenhet att den närhet som uppstår när man är ärlig mot varandra kan fördjupa relationen. Den som vill leva nära en människa bör sträva efter att vara så uppriktig som möjligt. Den som gör det till en vana att ljuga tappar till sist kontakt med sin egen inre kärna. Han eller hon vet inte längre vem de är. Även föreställningsförmågan, "inbillningen" är enligt psykologerna typiskt kvinnlig. Slutligen är man så övertygad om den inbillade lögnen, att den uppfattas som sanning.

Under det att mannen skrävlar för att kompensera sina mindervärdeskänslor, fantiserar kvinnan ihop en massa saker, för att väcka mannens intresse. En undersökning visar, att var tredje kvinna även ljuger av erotiska skäl, hon lurar mannen. Den vanligaste lögnen gäller åldern.

Man måste vara försiktig med människor, som ljuger, för en osanning kommer aldrig ensam. Det kan lätt uppstå en stor lögn-lavin av en enda liten lögn. Dessutom är det svårt att ljuga. Man måste ha ett gott minne.

Kvinnor och läkare är
de enda som vet hur nödvändigt
och välgörande lögnen
är för människor.
Anatole France

En sanning sagd i ont
uppsåt är värre än alla
tänkbara lögner.
William Blake

Det finns ingen värre lögn
än en sanning som missförstås
av dem som hör den.
William James

Med lögner kan du kanske ta
dig framåt i livet - men
du kan aldrig vända åter.

Tillbaka till startsidan