Kompromisser
Inget
går utan kompromisser
Livet
består av kompromisser. Var och en måste släppa
något av de egna föreställningarna och börja
acceptera den andres åsikter, även om de inte verkar
övertygande. Det är lättare sagt än gjort.
Att vara tvungen att gå med på en kompromiss känns
för en del människor som att förråda
sig själv.
Detta
gäller för alla relationer människor emellan,
även i affärslivet och politiken. Det är framför
allt det privata samlivet jag vill ta upp, två människors
gemenskap och harmoni i familjen. Utan kompromisser går
allting galet.
Mannens och kvinnans tankar och känslor
kan väl likna varandra, men stämmer aldrig helt överens.
Skilda åsikter är alltså något helt naturligt.
Av egen erfarenhet vet vi alla hur lätt det kan uppstå
gräl och osämja, om ingen är villig att kompromissa.
Många
kvinnor låter andra utan vidare bestämma över
sig av ren bekvämlighet. Det är ju betydligt
svårare
att stå för sina egna ståndpunkter. ”Der
Klüger gibt nach” (Den klokare ger efter) –
ett tyskt ordspråk, som endast kan komma från
en man; för det är för det mesta kvinnor som
ger efter. Vad som egentligen menas är att den som ger
efter, är klokast. Hon försöker därmed
att undvika bråk, gräl och osämja, som ofta
på grund av små bagateller förstör hela
samvaron. I många fall är det oförmågan
att ge efter, som gör samlevnaden så svår.
Men
alla är inte lika kompromissvilliga. Att sätta sig
ner och med lite god vilja prata igenom saken med varandra
är väl det bästa sättet att lösa
ett problem. Att ta den andres önskningar på allvar,
att godta dennes åsikter och stödja hans planer
bevisar inte bara renhårighet utan även en stor
portion mänsklig mognad. Att kunna förlika sig är
en förutsättning för ett gott samliv i familjen
lika väl som i politiken och arbetslivet.
För
mig är det självklart, att man bör vara så
kompromissvillig som möjligt, men även att man försvarar
sin position, om det är nödvändigt.
Kvinnor
bör stå på sig lite mera då det gäller
frågor, som de är förtrogna med, som står
dem nära, t.ex. de som berör familjen, än att
befatta sig med andra småsaker, som tyvärr ofta
tycks vara så avgörande. Det är t.ex. betydligt
viktigare att finna en riktning i familjens livsförning
än att bestämma målet för kommande helgutflykt.
Äktenskapskriser
är alltid kompromisskriser. Man bör kämpa för
det man är övertygad om, men inte jämt för
vissa åsikter. Ofta är de inte värda ett ordbyte.
Sorgligt
men sant. Det är nästan jämt banaliteter, som
utlöser en konflikt. Lite kompromissvilja skulle säkert
ha kunna rädda harmonin.
Det
är betydligt lättare med kompromisser i början
av en förbindelse. Känslosvallet sköljer över
alla motsättningar och stötestenar; först senare
allteftersom när ”ebben” kommer börjar
de synas och blir farliga. Då först är det
verkligen viktigt att vi kan göra ömsesidiga eftergifter
och gå varandra tillmötes.
Bästa
sättet att komma fram till en kompromiss är att
prata med varandra, utan starka känslor och utan bråk.
Det kanske inte är så lätt för temperamentsfulla
personer, men inte heller alltför svårt att lära
sig. I nödfall hjälper det kanske, att man tänker
sig, att man förhandlar med en främmande person,
som inte får bemötas på ett ohövligt
sätt, om man vill vinna honom för sin egen sak.
Detta
gäller faktiskt även för kompromisser mellan
barn och föräldrar. Även barn har ofta åsikter,
som skiljer sig från föräldrarnas. Att alltid
bara försöka bestämma över barnen gör
dem antingen till ständiga trotsare eller till ja-sägare,
som senare i livet lätt blir undanknuffade av andra
mer viljestarka.
Tillbaka
till Våga
|