Kompromisser

Livet består av kompromisser. Var och en måste släppa något av de egna föreställningarna och börja acceptera den andres åsikter, även om de inte verkar övertygande. Det är lättare sagt än gjort. Att vara tvungen att gå med på en kompromiss känns för en del människor som att förråda sig själv.

Många kvinnor låter andra utan vidare bestämma över sig av ren bekvämlighet. Det är ju betydligt svårare att stå för sina egna ståndpunkter. ”Der Klüger gibt nach” (Den klokare ger efter) – ett tyskt ordspråk, som endast kan komma från en man; för det är för det mesta kvinnor som ger efter. Vad som egentligen menas är att den som ger efter, är klokast. Hon försöker därmed att undvika bråk, gräl och osämja, som ofta på grund av små bagateller förstör hela samvaron. I många fall är det oförmågan att ge efter, som gör samlevnaden så svår.

Men alla är inte lika kompromissvilliga. Att sätta sig ner och med lite god vilja prata igenom saken med varandra är väl det bästa sättet att lösa ett problem. Att ta den andres önskningar på allvar, att godta dennes åsikter och stödja hans planer bevisar inte bara renhårighet utan även en stor portion mänsklig mognad. Att kunna förlika sig är en förutsättning för ett gott samliv i familjen lika väl som i politiken och arbetslivet.

För mig är det självklart, att man bör vara så kompromissvillig som möjligt, men även att man försvarar sin position, om det är nödvändigt.

Kvinnor bör stå på sig lite mera då det gäller frågor, som de är förtrogna med, som står dem nära, t.ex. de som berör familjen, än att befatta sig med andra småsaker, som tyvärr ofta tycks vara så avgörande. Det är t.ex. betydligt viktigare att finna en riktning i familjens livsförning än att bestämma målet för kommande helgutflykt.

Äktenskapskriser är alltid kompromisskriser. Man bör kämpa för det man är övertygad om, men inte jämt för vissa åsikter. Ofta är de inte värda ett ordbyte.

Sorgligt men sant. Det är nästan jämt banaliteter, som utlöser en konflikt. Lite kompromissvilja skulle säkert ha kunna rädda harmonin.

Det är betydligt lättare med kompromisser i början av en förbindelse. Känslosvallet sköljer över alla motsättningar och stötestenar; först senare allteftersom när ”ebben” kommer börjar de synas och blir farliga. Då först är det verkligen viktigt att vi kan göra ömsesidiga eftergifter och gå varandra tillmötes.

Bästa sättet att komma fram till en kompromiss är att prata med varandra, utan starka känslor och utan bråk. Det kanske inte är så lätt för temperamentsfulla personer, men inte heller alltför svårt att lära sig. I nödfall hjälper det kanske, att man tänker sig, att man förhandlar med en främmande person, som inte får bemötas på ett ohövligt sätt, om man vill vinna honom för sin egen sak.