Kommunikation

Människor möts i olika sammanhang. För ett enskilt samtal, kanske för att tala allvar eller bara umgås. På jobbet kan vi möta varandra i ett medarbetarsamtal, en projektgrupp, ledningsgrupp eller liknande. Mötet sker också med dem som vi är till för; kunden eller klienterna. Bra möten kan leda till nya goda idéer och riktiga beslut. Bra möten känns inspirerande och man aktiveras att genomföra det som beslutas och lite till! Men hur många gånger har vi å andra sidan varit med om möten eller sammanträden där det som känns viktigast pratas bort? Eller där det bara känns konstigt efteråt? Detta beror ofta på att många viktiga känslor inte har uttryckts. Då ökar risken att vi blandar ihop dem med fakta och värderingar, vilket i sin tur kan leda till konflikter.

 

För att få bättre kontakt med andra kan vi lära oss ett nytt sätt att kommunicera med känsla. Utan våld. Utan hårda ord. Utan hot. Utan att såra. Med förståelse för den andra personens behov. Med medkänsla. Det här kunde vi som små, men vi har tappat mycket av det på vägen.

För när vi kommer till världen som små barn är vi helt beroende av omgivningen. Bland däggdjuren tar det människobarnet längst tid till att bli självförsörjande och oberoende. För att kunna växa in i de vuxnas värld krävs det en lång tid av träning. Denna träning sköts framför allt av föräldrar, lärare, kompisar och media.

Barnet utsätts för en ständig inlärning under uppväxtåren. Hjärnan kan kallas för en biologisk dator som registrerar en otrolig mängd data hela tiden, som vi sedan sorterar in i olika "fack" för att kunna överleva och fungera som sociala varelser. Man kan säga att vi helt enkelt programmeras på många olika områden. Fysiologiskt, emotionellt och mentalt. Det sägs att vi får ta emot ca 65 000 timmar negativ programmering under vår barndom. Det är uttryck som "Du får inte . .", "Du ska inte . . ", Du måste", "Akta dig", Nej, nej, inte så", "Att du aldrig . . ", När ska du någon gång . . ".

Allt detta lagras upp och körs runt i vår hjärna och vår känsla blir naturligtvis ibland, speciellt under press och stress, att vi inte duger till särkilt mycket. Att det inte är någon idé med något, att jag inte vågar och att jag inte borde visa vad jag känner eller tala om vad jag tycker. Kort och gott: DET ÄR FEL PÅ MIG!

När vi har blivit programmerad med sådana begränsade idéer om oss själva, så lever vi vårt liv efter dessa idéer. För hjärnan, vår dator har inte en egen förmåga att avgöra vad som är rätt eller fel, den är neutral och precis som en vanlig dator accepterar den det som programmeras in.

Och inte nog med det, den ser till att systemet bekräftas på olika sätt. Vi börjar då leva efter en självuppfyllande profetia. Om jag inte tror mig kunna klara av en viss situation, så kommer jag att ställa in mig mentalt på att inte klara av den. Och kan sedan med viss självbelåtenhet konstatera: "Var det inte det jag visste!", "det gick inte, det var omöjligt, att jag aldrig lär mig".

Nu kan vi med hjälp av mental träning lära oss att programmera om negativa program till positiva program och därmed befria oss från tidigare begränsade idéer och beteendemönster. Och när vi ändrar värdering om oss själva skapar vi nya attityder. Och när vi själva ändrar attityd och beteende mot omgivningen kommer vi också att mötas av andra attityder och beteenden