Klagan

Ibland klagas det på den svenske mannen. Han är klumpig, knölig, oartig och allt annat än en gentleman. Han gömmer sig bakom tidningen på tunnelbanan eller bussen för att slippa lämna sin plats ”åt den som bättre behöver den”, han är den förste att tränga sig ut eller in genom en dörr och han ”ser” inte mamman med barnvagnen som behöver hjälp uppför en trappa.

Det ligger en hel del sanning i det, det gör det visst. Även om man får akta sig för att dra alla över en kam. Men varför är nu vår svenske man så lite intresserad av ett gentlemannamässigt uppträdande?

Och en del tycker att han är ”drullig”. Orsakerna är givetvis många och av olika slag, men en tror jag att jag har hittat och sett.

Jag har inte sett mer än ett fåtal kvinnor som kan konsten att tacka. Om en man verkligen reser sig upp i tunnelbanan och erbjuder en kvinna sin plats, så ser hon knappt på honom, böjer bara stelt på huvudet och mumlar i bästa fall fram ett tack som låter som om hon haft det liggande på is tills hon behövde använda det. Får en mamma hjälp uppför trappan med barnvagnen så ser hon ut som hon tänker: ”Ja, det här är sannerligen det minsta man kan begära”.

Var är den öppna, glada blicken, det tacksamma leendet, det vänliga: ”Tusen tack för hjälpen!” eller något åt det hållet?

Det kanske kom bort i barndomen. Man kan dra den slutsatsen, när man iakttar barn som är med sina mammor i affären. Får de ett äpple eller chokladbit så är det bara att hugga för sig. Något tack hörs inte och mammorna reagerar i de flesta fall inte på det. Håller man upp dörren för något småherrskap, så bara rusar de iväg ut, de ser en inte en gång!

Har det blivit omodernt att tacka? Synd i så fall. Få saker i livet är en till så stor glädje som att ha fått lära sig tacka och – vad mera är – fått lära sig känna det som ligger bakom ordet. Det är inspirerande helt enkelt, både för en själv och andra. Det är kanske inspiration den svenske mannen behöver?

 

Tillbaka till Livet