Känslor

Det är med hjälp av känslor som vi kan utveckla hitintills dolda sidor av oss själva. Vårt ansvar för varandra ingår att ärligt visa vad vi känner. Konsten är att göra det så att vi inte sårar. Vi kan lära oss att läsa av våra känslor. Vi kan välja att förstå och omvandla våra känslor eller låta dem styra oss, vilket i vissa fall kan förstöra våra liv. Känslorna förändrar oss. Det är deras uppgift. Känslorna formas i lika hög grad av våra tankar och övertygelser som av det som sker i vår omvärld. Vi förhåller oss antingen positiva eller negativa till det vi känner. Om känslorna mottas negativt skapar de destruktiva tankar, men är mottagandet positivt skyddar tankarna inte bara oss själva utan räddar också den situationen vi befinner oss i.

En gång i tiden var reglerna för hur vi skulle leva klara och få. Ofta umgicks man med människor som hade samma värderingar. Alla blev mer och mindre skurna i samma mått. Det var lätt att se vad som var rätt och fel. I dag är det inte så. Vi matas med värderingar från olika håll. Information om olika seder och bruk väller över oss. Undra på att vi känner oss vilsna och förvirrade. Det som är fullständigt självklart för en människa är det inte alls för en annan. Förr skulle man komma exakt på slaget till en middag. I dag är det fullständigt naturligt för många att komma en kvart, eller halvtimme för sent.

Sitter vi i en tunnelbanevagn får vi snabbt en provkarta på olika beteenden hos människor. Några tittar envist ner i golvet eller på de svarta väggarna utanför. Andra söker möta blickar, ler och vill växla några ord. Ytterligare andra ger sig högljutt till känna och lämnar inte grannarna någon ro. Vad är rätt, vad är fel?

En del människor uttrycker sina känslor starkt och snabbt. Andra är rädda för att uttrycka sina. Ja, kanske till och med för att känna dem. Men varför är vi så olika?

Ja vi behöver bara titta på hur olika vi är uppfostrade. I en del familjer var det godkänt att bete sig på ett visst sätt, i andra var det strängt förbjudet. Ibland var det överdrivet att tala om känslor. ”Ät och var tyst”, sa man i en familj. I en annan familj satt man vid matbordet i flera timmar och pratade och pratade.

Att gråta kan också vara förbjudet. ”Inte tjuter man, när man är grabb. Du är en riktig lipsill”. Hos andra är famnen stor och varm när någon är ledsen. ”Nu bråkar vi inte, nu talar vi om något annat”, säger man i en familj. I andra familjer stormar oenigheten och ilskan öppet flera varv och är där fullständigt naturligt.

Det är jobbigt när alla är olika. Det är tryggare med likhet – man känner igen sig och känner sig van. Starka känslor leder ofta till diskussioner. Så till exempel aggression.

Aggressioner uppstår när en människa inser sin värnlöshet. Då förlorar hon sin självaktning och känner sig maktlös. Om vi ska stå ut med de här obehagliga känslorna är det inte troligt att vi blir öppet aggressiva. Men klara vi det inte utlöser det en reaktion. Ska man visa den eller hålla den tillbaka? Ja, många skulle till och med vilja formulera frågan: Är det rätt att känna den? Man kan skilja på två olika former av aggression. Dels den som någon visar för att försvara sina rättigheter, sitt liv. En form av försvar. Dels den som en sadist uttrycker mot sitt offer. Ett angrepp, mer eller mindre besinningslöst. Den sistnämnda aggressionen är oerhört destruktiv och bottnar många gånger i en stark rädsla längst inne. Mot den formen av aggression känns det naturligt för många att visa ett avståndstagande. Den är så hotfull.

Ibland skulle vi vilja ställa oss upp och skrika åt något som händer oss. Bara vråla och dunka med knytnävarna. Ibland skulle vi vilja slå till en person som vi uppför sig grymt och sadistiskt. Men vi gör det vanligtvis inte. Vi behärskar oss och tiger kanske. Men för det behöver vi inte förneka, att vi är arga och illa berörda.

Vi har egentligen så många nyanser att ta till för att uttrycka till exempel vrede. Det gäller inte bara ett val mellan att tiga helt eller gå bärsärkargång. Säkerligen kan du själv hitta flera olika sätt att uttrycka att du känner dig arg och sårad. Det är också viktigt att du står upp för din känsla i form av ett jagbudskap. ”Jag blir arg, när du gör så … Jag känner mig sårad”.
Många människor förstår inte att deras beteende påverkar andra människor. Ibland verkar det som om de tror att det finns en värld som är helt dras egen. Där de har rätten att bete sig precis som de känner. Många gånger kan det gälla människor som har vuxit upp isolerat, kanske inte haft några syskon och få vänner. De har aldrig behövt lära sig att ta hänsyn utan dundrar fram med sina egna känslor. Kanske har de också i bakgrunden en ensam förälder som aldrig förmått att sätta stopp för barnets framfart. Även mot sådana människor kan vi känna ilska. Då gör vi också rätt i att visa att vi inte vill bli utsatta för deras utagerande. Då är det riktigt att visa att vi känner oss arga, ledsna eller sårade över deras sätt att bete sig mot oss.

Känslor som rädsla och ilska kan omvandlas till fysisk sjukdom. Ilska, skuld och ånger – även undertryckta känslor måste ta vägen någonstans. Det som inte kommer till direkt uttryck, visar sig ofta på ett indirekt sätt genom fysiska symtom. Vi kan lura oss själva, men inte vår kropp. Att leva med medkänsla i nuet frigör livsenergi så att vi kan må bra. När konflikter bryter närhetens band, som har vävts och vårdats under lång tid, känner vi oss rädda. Vi känner oss kränkta och utsatta – löjliga och kanske desillusionerade. Dem vi brukar gräla med oftast, och mest smärtsamt, är våra vänner och våra nära och kära – människor som vi söker trygghet, omtanke och stöd hos, som betyder mycket för oss och som är avgörande för vårt välbefinnande.

Nästan lika svårt som att handskas med den där vilda ilskan är det att möta människor som inte visar många känslor utåt och som vid alla tillfällen visar upp ett leende. Men många av oss har uppfostrats till att ”hålla masken”. Att låtsas känslor som vi egentligen inte har, vanligtvis positiva och att gömma de känslor som kan vara svårare, t.ex. aggressioner. Följden kan bli att vi också förnekar det vi känner, att vi till slut inte själva vet vad som rör sig inom oss. Hur ska då andra människor kunna möta oss, och i vad? Det som vi låtsas att vi är eller det som vi förnekar, men som ändå någon stans lyser igenom.

I vår värld behöver vi mer än någonsin varandra och våra samfällda protester mot våldet. Med hycklade känslor får vi aldrig något möte med andra människor och därmed inte heller någon genomslagskraft. Många psykologer uppmanar människor att ”stå upp för sina känslor”. Med det menas nog i första hand att erkänna dem inför sig själv. Sedan kan man i form av jagbudskap uttrycka dem om det känns lämpligt och möjligt. Viktigt är då att känna och använda sig av nyanserna i sin uttryckningsförmåga. Inte bara vräka på. Vi visar vår aggressivitet mot varandra på många sätt. Ett sätt är att aldrig visa våra känslor för en annan människa, men tala med många andra om dem.

Vårt ansvar för varandra ingår att visa vad vi känner. Inte bryskt och sårande, utan klart och rättfram. I en vilja att förstå, bli förstådd och mötas. Det finns ingen regelbok för hur vi ska känna och bete oss. Men det finns känslor som är de ”rätta”. De rätta är de känslor vi känner. De är de rätta för oss, men det är inte alls säkert att de är det för andra.

Det är klokt att använda sig av den säkerhetsventilen vi har fått, genom att meddela sig med sin omgivning. Man behöver uttrycka sina känslor. Så – var inte så tapper! Klaga lite, gråt lite! Det tål människor runt omkring dig. Jag läste någonstans: ”Folk har ingenting emot att höra att man har det jävligt, bara det inte är så illa att dom måste hjälpa till”.
Faktum är att dom har redan hjälpt till om dom har lyssnat en stund. Dessutom ger du dem en chans att också våga vara ärliga. Kanske lättar de sina hjärtan och du upptäcker att de har sina problem de också. Grannar, vänner, släktingar kan med lite ansträngning vara till hjälp.