Hjärnans anatomi

För den som inte är fackman ter sig hjärnans anatomi som en snårig djungel, ibland nästan ogenomtränglig med mängder av alternativa termer och inkonsekvent språk.

Människohjärnans anatomi
Människans hjärna består av storhjärnan, hjärnstammen och lillhjärnan. Hjärnstammen indelas i sin tur i mellanhjärnan, mitthjärnan, hjärnbryggan och förlängda märgen. Hos den vuxna människan är hjärnans vikt 1,2-1,4 kg (1,5-2,0 % av kroppsvikten). Den ligger innesluten i skallen, som tillsammans med hjärnhinnorna bildar ett skyddande hölje.

Hjärnvävnaden består av nervceller, neuron, och stödjeceller, gliaceller. Nervcellerna finns anhopade i skikt på hjärnans yta, där de bildar barken (cortex), och inne i hjärnan, där en sådan cellansamling kallas kärna. Det är nervcellernas kroppar som ger upphov till grå hjärnvävnad. Nervcellen har ett långt utskott, axon, som leder nervimpulser från en nervcell till en annan, dendriterna tar emot signaler från andra celler. En bunt axon från en grupp nervceller bildar en nervbana som leder impulser från en del av centrala nervsystemet till en annan. Många tjocka axon omges av gliaceller, som innehåller en vit fettliknande substans, myelin. Dessa axon bildar vit hjärnvävnad.

Hjärnan utvecklas från främre delen av neuralröret
Hjärnanlaget består ursprungligen av tre hjärnblåsor:
bakre hjärnblåsan, mellersta hjärnblåsan och främre hjärnblåsan eller framhjärnan. Den bakre och främre hjärnblåsan delar sig i vardera två så att sammanlagt fem hjärnblåsor bildas:

Efterhjärnan, som utvecklas till förlängda märgen
Bakhjärnan, som ger upphov till hjärnbryggan och lillhjärnan
Mitthjärnan
Mellanhjärnan samt den del som hos människan tillväxer mest
Ändhjärnan, som hos den nyfödde motsvarar storhjärnan (cerebrum)

Under hjärnblåsornas utveckling uppdelas hålrummet i neuralröret i fyra hjärnventriklar:
de två sidoventriklarna i storhjärnans hemisfärer, tredje ventrikeln i mellanhjärnan och fjärde ventrikeln i hjärnbryggan-förlängda märgen. I mitthjärnan kvarstår hålrummet i form av en smal kanal, akvedukten.

Hjärnstammens och lillhjärnans byggnad
På förlängda märgens framsida finns pyramiderna med motoriska nervbanor, pyramidbanorna, som korsar mittlinjen där ryggmärgen börjar. I förlängda märgen förlöper inåtgående nervbanor för sinnesintryck från kroppen till den s.k. sensoriska barken i storhjärnan. Där finns också hjärnnervskärnor samt centra för reglering av andning och blodcirkulation.

Förutom uppåt- och nedåtgående nervbanor finns i hjärnbryggan kärnor för impulser mellan storhjärnan och lillhjärnan. Lillhjärnan ligger nedsänkt i bakre skallgropen och täcks på ovansidan av lillhjärnstältet (hårda hjärnhinnan).

I mitthjärnans inre finns bl.a. kärnor till nerver som styr ögonens muskler. Här finns också röda kärnan och svarta kärnan, vilka är inkopplade i den icke viljemässiga regleringen av aktiviteten i kroppens skelettmuskler. På baksidan av mitthjärnan ligger fyrhögarna, med reflexcentra för omedvetna syn- och hörselfunktioner.

Mellanhjärnan
Mellanhjärnan utgör hjärnstammens översta del och har inte någon distinkt gräns mot storhjärnan. Den består till största delen av den stora, äggformiga pariga kärnan talamus, vilken innehåller omkopplingscentra för alla nervbanor som leder impulser från kroppens periferi till hjärnbarken (utom luktbanan). På utsidan av talamus finns på vardera sidan vit hjärnvävnad, den inre kapseln, som innehåller ett stort antal nervtrådar, vilka förmedlar impulser mellan hjärnbarken och övriga delar av centrala nervsystemet.

Den inre kapseln avgränsas utåt och uppåt av basala ganglierna, som tillhör storhjärnan. Talamus bakre del kallas pulvinar ('kudde'); under den finns två avlånga upphöjningar, knäkropparna, som också tillhör talamus. I dessa omkopplas syn- och hörselimpulser till hjärnbarken.

I mellanhjärnan finns under thalamus i tredje hjärnventrikelns sidovägg hypotalamiska kärnor, vilka samordnar autonoma nervsystemet med endokrina organ. Här sker också en sammankoppling med limbiska systemet i storhjärnan. Hypotalamiska kärnor svarar även för kroppens temperaturreglering, vätskebalans, sexuell aktivitet, sömn- och vakenhetsreglering samt registrering av hunger- och törstkänslor.

Tredje hjärnventrikelns botten är nerdragen till en stjälkliknande struktur, i vilken undre hjärnbihanget, hypofysen, är fästad. I hypofysstjälken går nervbanor från hypotalamus till hypofysens baklob. Framför hypofysstjälken finns synnervskorsningen. I tredje hjärnventrikelns tak sitter baktill tallkottkörteln, epifysen. I hjärnstammen, från förlängda märgen längs medellinjen upp till hypotalamus, sträcker sig en samling kärnor, retikulära ktiveringssystemet (RAS), som bestämmer aktivitetsnivån i hela centrala nervsystemet.

Storhjärnans byggnad
Storhjärnan består av de båda hjärnhalvorna (storhjärnshemisfärerna), vilka är skilda av en djup, längsgående fåra. I fårans botten förenas hemisfärerna av hjärnbalken (corpus callosum), som består av miljontals nervtrådar. Storhjärnsbarken är veckad och bildar vindlingar, gyri, och fåror, sulci.

Vardera hemisfären indelas i fyra lober: pannloben, hjässloben, tinningloben och nackloben. De båda förstnämnda skiljs åt av centralfåran, medan pannloben skiljs från tinningloben genom sidofåran.

I pannloben finns bl.a. motoriska centra. Vindlingen framför centralfåran utgör den primära motorbarken, från vilken pyramidbanan utgår till kroppens muskler.

I hjässloben finns bakom centralfåran gyrus postcentralis, den sensoriska barken för berörings- och temperatursignaler.

I tinningloben finns centrum för hörsel. I nackloben omvandlas nervimpulserna från ögats näthinna till synintryck. I den motoriska barken i pannloben och i den sensoriska i hjässloben är varje kroppsdel representerad inom ett bestämt område.

Ansiktet och handen upptar förhållandevis större barkområden än övriga kroppsdelar. Detta anger betydelsen av känselintrycken resp. behovet av förfinad motorik i ansikte och hand jämfört med andra delar av kroppen.

Inne i vardera storhjärnhemisfären finns ett långsträckt, vätskefyllt hålrum, sidoventrikeln, som står i förbindelse med tredje hjärnventrikeln. Utmed sidoventrikeln sträcker sig svanskärnan, som tillsammans med linskärnan bildar den streckade kroppen, corpus striatum. Linskärnans yttre, bredare del har en mörkare färg och kallas putamen, medan den inre delen, globus pallidus, är ljusare. Putamen tar emot och avger impulser från resp. till hjärnbarken och till kärnor i hjärnstammen, särskilt den svarta kärnan i mitthjärnan.

På hjärnhemisfärernas insidor finns de utvecklingshistoriskt (fylogenetiskt) äldsta delarna av storhjärnan. De sammanfattas under namnet limbiska systemet; dit räknas den gördelformade hjärnvindlingen (gyrus cinguli), hippo´campusformationen (av grek. hippokampos 'sjöhäst') samt den mandelformade kärnan. I limbiska systemet regleras bl.a. emotionella reaktioner. Hippocampusformationen antas även ha betydelse för förmågan att minnas. (Källa: Nationalencyklopedin)

Tillbaka till hjärnan