Hjärnan

Vår hjärna är mycket bra men inte perfekt. Det kan räcka med en stund av trötthet, brådska eller något ovidkommande som fångar ens uppmärksamhet för att den mänskliga faktorn ska slå till. Det är därför saker och ting händer som inte borde få hända. Vi tar därför i många sammanhang hjälp av apparater som hjälper oss mot oss själva. Men vi kan aldrig helt bygga bort den mänskliga faktorn.

Människan har i århundraden fascinerats av sin hjärna och försökt förstå hur de fungerar. När den första moderna datorn kom till för drygt 50 år sedan började man tänka på datorn som en konstgjord hjärna. Om man ser till minnet är datorn imponerande. En dator kan i sitt minne lagra t.ex. ett helt uppslagsverk. Och den överglänser människans minne på två sätt:
Den glömmer aldrig det som en gång hamnat i dess minne, och den kan söka igenom materialet i minnet med enorm snabbhet och effektivitet. Datorn kan även utföra omfattande matematiska beräkningar med en snabbhet och säkerhet som är vida bättre än hjärnans. Datorn har emellertid väsentliga skillnader gentemot människans hjärna. Datorn kan inte planera för framtiden, och den kan inte uppleva känslor. Slutsatsen måste bli att datorn fungerar som en oumbärlig förstärkning av vissa av hjärnans aktiviteter, inte att hjärnans funktioner i sin helhet liknar datorns.

Hjärnan är symmetrisk inte bara till formen utan i stor utsträckning också till funktionen. Ett område i vänster hjärnhalva som hör till en viss kroppsfunktion har alltså oftast en motsvarighet i höger hjärnhalva. Hjärnans yta är "skrynklig" på grund av att den har många slingrande upphöjningar, med fåror emellan. Detta gör att ytan blir större - det blir utrymme för betydligt mer hjärnbark än om hjärnan varit slät.

Med hjärnan menar man ofta storhjärnan, de båda ungefär halvklotformiga bildningarna som innehåller den stora majoriteten av kroppens nervceller och som är platsen för alla "högre" funktioner - alla de intellektuella och känslomässiga skeenden som skiljer människan från djuren. Andra delar av hjärnan är lillhjärnan, som mest ansvarar för styrningen av balans och kroppsrörelser, och hjärnstammen, som dels är förbindelselänk mellan storhjärnan och ryggmärgen, dels styr det autonoma nervsystemets livsviktiga aktiviteter och bildar hormoner.

Det totala antalet celler i den vuxna människans kropp uppgår till minst 10 biljoner. Detta innebär att cirka en tiondel av alla människans celler finns i hennes hjärna!

Detta är imponerande om man tänker på att den vuxna människans hjärna bara väger 1,2 - 1,4 kg. Cellerna ligger alltså mycket tätt i hjärnan. De är inte glest utspridda i stora mängder mellansubstans som i vissa andra vävnader. Av hjärnans celler är emellertid majoriteten bindvävsceller. Antalet nervceller är en bit över 100 miljarder. Även den siffran är imponerande, och den bör ställas i relation till antalet kontakter (synapser) mellan nervcellerna. Varje cell kan ha ett stort antal "tentakler" från andra celler på sin cellkropp. Dessutom ger det väldiga nätverket av förgreningar av dendriter och axoner möjligheter till ett enormt antal synapser. En kartläggning har visat att varje nervcell i människans hjärna har kontakter med flera tusen andra nervceller!

Nervcellernas utskott tar förstås upp en väsentlig del av utrymmet i hjärnan. Detta gäller särskilt ledningsbanorna, de långa axonerna som är omgivna av ett isolerande hölje av fett (myelin). I stora drag finns cellkropparnas dels i hjärnans yttersta skikt, hjärnbarken, dels i vissa cellanhopningar i hjärnans inre.

Den största mängden ledningsbanor finns i hjärnans inre. Deras fetthöljen gör att vävnaden framträder som vit i ett snitt in i hjärnan vid en operation eller obduktion. Områden som mest består av cellkroppar, t.ex. hjärnbarken, ser grå ut.

De anatomiska benämningarna på hjärnans båda vävnadstyper är vit substans och grå substans. Den grå substansen bildar ett några millimeter tjockt ytterskikt - hjärnbarken. I det inre finns huvudsakligen vit substans. Det finns också hålrum som innehåller hjärn- och ryggmärgsvätska.

Den äldsta delen av hjärnan utgörs av hjärnstammen. Denna enkla "reptilhjärna" svarar för den psykiska energin och kraften. Härifrån styrs vakenheten och den psykiska intensiteten. Mellanhjärnan med det limbiska systemet är en äldre del av däggdjurens hjärna. Det är i mellanhjärnan känslorna har sitt ursprung. Viljan bakom våra handlingar kommer ofta ur mellanhjärnans behov. Den överordnande och styrande delen av hjärnan är hjärnbarken, som bearbetar och tolkar intryck, svarar för minne och tänkande. Med hjälp av lillhjärnan kontrollerar den också våra rörelser.

Storhjärnan
Storhjärnan består av två symmetriska halvor, som mycket ungefärligt kan beskrivas som halvklot, hemisfären. Deras mot varandra vända insidor är relativt plana och skiljs från varandra av en djup vertikal fåra. På dess botten finns hjärnbalken, ett tvärgående område av nervbanor och bindvävsceller som förenar de båda hemisfärerna. Under hjärnbalken fungerar också hjärnstammens översta del, mellanhjärnan, som en sammanfogande mittstruktur.

Hjärnstammen
Grundläggande och livsviktiga funktioner styrs från hjärnstammen. Detta är samtidigt ett mycket sammansatt område, genomkorsat av bansystem som är viktiga för impulser både på väg in i hjärnan och ut till musklerna. Vår vitalitet har sitt ursprung i hjärnstammen. Härifrån laddas kraft och energi i varierande grad. Oroande tankar får igång energiströmmarna och vissa uppgifter får oss engagerade.

Mellanhjärnan
I såväl hjärnstammen som mellanhjärnan råder nuet, det spontana och impulsiva. Men medan hjärnstammen ger kraft svarar mellanhjärnan för våra viktiga inre drivkrafter. I mellanhjärnan har instinkter och driftliv sitt säte och här väcks motiven bakom våra handlingar. Utan denna önskan om att nå vissa mål skulle vi leva ett liv på reflexmässig nivå. Mellanhjärnan brukar beskrivas som egoistisk i sin strävan att tillfredställa individens drifter. När behoven blir starka ser mellanhjärnan till att kraftgeneratorn i hjärnstammen kommer igång.

I mellanhjärnan finns en mängd mer eller mindre komplicerade strukturer, hippocampus, amygdala, basala ganglierna, hypothalamus och thalamus.

Thalamus är en viktig omkopplingsstation i hjärnan. Thalamus har flera kärnor som håller kontakt med hjärnbarken. Information bearbetas och förmedlas via dessa. Skador i thalamus kan påverka allt från språk och känslor till intellektuella funktioner och minne.

Mellanhjärnan är också den stora motiveraren. Här finns modet som en känsla utan överväganden. Här finns hatet och kärleken, sorgen och glädjen. När starka känslor och otillfredsställande behov pockar på tillfredsställelse tar mellanhjärnan makten över hjärnbarken. Är man inte medveten om vad som döljer sig i djupet sätts hjärnbarkens kontroll ned och mellanhjärnan ser till att få "sin vilja" igenom. Först när mellanhjärnan för tillfälligt är nöjd låter den hjärnbarken sköta sitt för en stund.

Vid äktenskapliga konflikter är det vanligt att man endast ser saker och ting ur ens egen synvinkel. Alla fel och brister är ett resultat av den andres handlande enligt en enkel modell av orsakan-verkan. När lägre delar av hjärnan tar över fungerar man inte utifrån analys eller begrundan utan nöjer sig med anklagelser, skymfande tillmälen och svordomar. Upprördheten blockerar alla försök till reflektioner, speglande av alternativ och överblick av konsekvenser. Å andra sidan har vi också de som möter alla slag av konflikter med just många ord och analyser. I dessa fall verkar känslorna ha blockerats av intellektet.

Hjärnbarken
Hjärnbarken är centrala nervsystemets högst utvecklade del och också något av hjärnans härskare. Hjärnbarken bromsar och kontrollerar krafterna från djupet och anpassar dem till det socialt gångbara. Den analyserar meddelanden från våra sinnen och jämför dem med tidigare upplevelser. Härifrån kontrolleras också precisionen i våra rörelser.

Allt tänkande och allt ordnat beteende organiseras av den tunna "hätta", som både kan utföra en medveten vickning på stortån och tänka igenom och redogöra för personliga värderingar. De områden av vår hjärnbark som tar emot information från sinnesorganen kallas sinnescentra eller projektionsområden. I ett ständigt förlopp matas vi med intryck både utifrån och inifrån den egna kroppen. Hudens känsel registrerar olika slag av hudpåverkan. Synen visar att något rör sig om objektets mönster förändras. Den visar också att man själv rör sig om hela omgivningens optiska mönster förändras. Från lederna kommer information om benvinklar och om musklernas ansträngningar. Balansorganen registrerar vad som är upp och ned.

Samverkan
Tillsammans bestämmer hjärnans olika delar känslans kvantitet och kvalitet. Mellanhjärnan avgör känslans art; kärlek eller avsky? Graden av känsla har sitt ursprung i hjärnstammen; varm vänskap eller vettlös förälskelse. Tankarna omkring och hur vi utnyttjar känslan bestäms av hjärnbarken; romantik på avstånd eller ett hett förhållande.

Förälskelsen springer ur mellanhjärnan, men mobiliserar hjärnstammens kraftgenerator och gör, med hjärnbarkens hjälp, förklaringar till varför den behövs. Hjärnbarken skapar romantiska ideal och vackra tankar för att rättfärdiga den svårförståeliga driften. Hjärnbarken skapar också alla de "tillbehör" kärleken behöver i form av förståelse, tolerans och gemensamma vägar.

Den sexuella akten är ett praktexempel på ett utvidgat samspel mellan regioner. Sexualiteten är en egoistisk drift som kommit att underordnas samhällets krav och begränsningar. Här finns spelregler av alla de slag.

Först har vi mellanhjärnan där ett individuellt antal portat är öppna för hur långt man tillåter sig gå. En blick, en beröring, kanske en stilla flirt. Sedan inträder ett antal spärrar som inte får överskridas. Vid sådan s.k. otillåten kärlek håller hjärnbarken emot, men blir situationen tillräckligt inbjuden blir spärrarna efterhand allt svagare. Går processen tillräckligt långt blir hjärnbarkens roll enbart att komma in i efterhand, med självanklagelser och funderingar över den bristande moralen. Mellanhjärnan har nämligen omedelbart lusttillfredsställelse som mål och tar ingen hänsyn till moral.

Under själva akten blir kraften och laddningen stor, men ändå sällan helt utan kontroll. Även om mellanhjärnans känslor tar över och hängivelsen utsläcker alla vanliga tankar brukar hjärnbarken bjudas in för att ta del i upplevelsen. Tar å andra sidan hjärnbarken alltför stor del i det hela uppkommer problem, med att nå "ända fram".

Lillhjärnan
Lillhjärnan, storhjärnans bihang baktill i nacken, är den motoriska samordnaren. Med sina tiotal miljarder nervceller samordnar den de muskelgrupper som deltar i en rörelse. Den vältränade gymnastens rörelseschema bygger på en uppövad lillhjärna. När vi håller på att lära oss ett komplicerat program måste hjärnan koncentrera sig på varje steg i rörelseföljden. När den väl lärts in lagras instruktionerna i lillhjärnan. Sådan inlärning blir mycket bestående, har vi lärt oss att simma kan vi det även efter tiotals år av uppehåll.

Man kan beskriva lillhjärnans arbete med begreppen kommando, utformning och order. Genom direkta förbindelser med motoriska centra får lillhjärnan information om storhjärnans kommando.

Lillhjärnan växer efter födelsen mycket fortare än resten av hjärnan. Vid tvåårsåldern har den uppnått sin fulla vikt. Normalt befriar lillhjärnan storhjärnan från uppgiften att detaljutforma och kontrollera en rörelse. För detta krävs att lillhjärnan fungerar med mycket stor snabbhet.

Hjärnans åldrande
Hjärnans åldrande liknar i sina grunddrag de åldrandeprocesser som sker i kroppen i övrigt; dels blir cellernas aktiviteter efter hand mindre snabba och effektiva, dels dör celler. Organens funktioner försämras. Hjärnans celler minskar sakta men säkert i antal under livet, och hjärnans storlek och vikt går neråt. Man uppskattar minskningen av antalet nervceller till ungefär tio procent under åren mellan 20 och 70 års ålder. Det skulle innebära att cirka 500 000 celler dör varje dygn. Antalet kontaktpunkter mellan nervcellerna minskar också. Hjärnan bibehåller emellertid de flesta av sina funktioner ograverade. En lätt försämring av minnet och en något minskad inlärningsförmåga är skeenden som är välbekant. I hög ålder blir dessutom beteendereaktioner och rörelser något långsammare och känsloreaktionerna något begränsade. (Delar av materialet kommer från: Psyke, nerver, hjärnan Bra Böcker AB, Hjärnan, människan och kulturen av Stellan Sjödén)

Tillbaka till Kvinnan mitt i livet