Hjälpsamhet
Mer hjälpsamhet förenklar vår dagliga samvaro

Medkänsla, medlidande och hjälpsamhet räknas till människans dygder. Utan dessa kan ingen gemenskap existera. Det känner vi alla till och ändå finns det så få förståelsefulla, hjälpsamma människor. Det visar en undersökning, som gjordes för inte så länge sedan. Antalet utpräglade egoister stiger sen flera år tillbaka. Den allmänna inställningen lyder:
"Först kommer jag, därefter min familj och sedan kommer ingenting på ett bra tag". En professor i psykologi talade om en kommande "social istid". Överdriver han? Nej, säkert inte.

Nästan dagligen kan man läsa om otroliga händelser, som vittnar om bristfällig hjälpsamhet: en kvinna blir överfallen, ett dussintal människor vill inte registrera hennes rop på hjälp; en förolyckad förblöder nästan, för att en bilist, som är rädd om sin nypolerade bil, vägrar att köra honom till närmaste sjukhus; en gammal kvinna ligger flera dagar hjälplös i sin lägenhet. Ingen, varken hennes barn eller grannar bryr sig om henne.

Många gamla klagar över att de känner sig bortglömda för att deras barn och barnbarn inte har tid att besöka dem. Det är väldigt skrämmande att vår tids ungdom är så egoistisk och självcentrerad. Det är sorligt men sant! Hjälpsamhet anses inte längre vara kärnan i den elementära mänskliga solidariteten. Naturligtvis finns den fortfarande i familjen och bland goda vänner. Ofta är det bara fråga om en ömsesidig hjälpsamhet, sällan en verklig offervilja, en insats, som inte väntar sig ett tack. Osjälvisk hjälpsamhet har blivit en sällsynthet.

Devisen: "Jag måste själv klara av mina egna problem, jag struntar i dom andra" utbreder sig alltmer. Flera undersökningar har gjorts beträffande denna utveckling. De flesta kommer fram till följande resultat: ett samhälle, som gynnar individens frihet, försvagar samtidigt på ett lagligt sätt dess gemenskapskänsla. Därutöver finns även det ofta citerade "säkerhetsnätet" d.v.s. statlig hjälp. För den enskilde är dessa bidrag ett alltför bekvämt fribrev: "Vi betalar ju tillräckligt med skatt och kan så med gott samvete låta farmor och farfar bo på ålderdomshem eller låta distriktssköterskan och hemhjälpen titta till vår ensamma grannfru.”

Den som förskansar sig bakom den offentliga vården, glömmer eller begriper inte, att materiell hjälp betyder mycket men inte allt. Att ge lite pengar till behövande, kan de flesta. Det vore viktigare med en personlig insats, som är en form av kärlek, nämligen kärleken till nästan: att hjälpa en rådlös människa att reda ut sina problem, att trösta en sorgsen, att ge en sjuk människa hopp och en rädd människa mod - det kan man inte göra med pengar. Det kan bara den, som tar sig tid och framförallt medkänsla. I en framtidsprognos läste jag, att hjälpsamheten sjunker ännu mer, eftersom egoistiska föräldrar inte kan uppfostra annat än egoistiska barn.

Även själsligt försummade barn får med stor sannolikhet uppfattningen, att varje människa står sig själv närmast, eftersom de inte får förvänta sig något av andra. Följden är: inget medlidande, ingen medkänsla för andra; vi förlorar mer och mer vår förmåga, att på ett osjälviskt sätt hjälpa andra. Föräldrarna har ett stort inflytande, eftersom barn nästan alltid övertar deras uppfattningar och åsikter.

Exempel på medmänskligt tänkande och handlande hittar man dagligen. Jag tänker då inte bara på den självklara ömsesidiga hjälpen. Jag tänker på mer engagerad hjälp för behövande. Den ger mer, eftersom den kräver en insats av oss och inte bara pengar. Det finns så oerhört mycket att uträtta här i världen. Där finns så många små, trasiga ungar i jordens alla väderstreck som behöver hjälp, där finns så många sjuka, så många gamla och ensamma … Dessutom finns det fortfarande i vårt lyckligt lottade land så många arbetsplatser som behöver kunnigt folk. Det finns en uppgift för varenda människa och ingen uppgift är betydelselös vare sig den består i den goda gärningen eller ett avlönat arbete.

Den som öppnar ögonen upptäcker snart, att det finns många, som tacksamt skulle ta emot fysisk och själslig hjälp. Lite omtanke och uppmärksamhet, och kanske en hand att hålla i, värmer kanske mer än en skön sjal runt axlarna.

Tillbaka till Våga