Så här fungerar gallan
Gallan räknas till matsmältningsvätskorna, bildas oavbrutet i leverns celler och innehåller bland annat gallsyror, gallfärgämnen, kolesterin, lecitin och slem. Den är grön till färgen och har en utomordentligt bitter smak – det vet vi alla som varit illamående och ”kräkts” galla.

Gallan har till uppgift att:

• Delta i emulgeringen av fettet i maten och nedbrytningen
• Utskilja slutprodukter från ämnesomsättningen i kroppen och även kroppsfrämmande ämnen – läkemedel och andra giftiga ämnen avlägsnas ur kroppen via gallan.
• Delta i fettresorptionen. Det är en av de viktigaste uppgifterna. Det bildas närmare en liter galla per dag hos en normal människa. Gallsyrorna är de viktigaste funktionella beståndsdelen i gallan. Syrorna hjälper till att bryta ner fettet i maten och det är deras kristaller som orsakar den starka klåda, som uppstår i huden när gallan av någon anledning svämmat ut i blodet och gett gulsot.

Gallfärgämnena består av bilirubin och biliverdin och bildas av de beståndsdelar som blir kvar när blodets färgämnen bryts ner. De sönderdelas i tarmen, sugs sedan upp på nytt av kroppen och används gång på gång för att bygga upp blodets färg.

Kolesterin eller gallfett är en högmolekylär alkohol som bland annat finns i gallstenar och lagras i blodkärlens väggar vid åderförkalkning. Kolesterin finns även normalt i kroppen t.ex. i blodet och hjärnan. Det kan man endast få från animaliska födoämnen, genom ägg och fett. Lecitin har stor funktionell betydelse för resorptionen av fettet från tarmen. Normalt sugs gallan från levercellerna genom fina hårrörskärl in i gallgångarna och därifrån via allt grövre gallgrenar till levergallgången. Från den rinner gallan antingen via den korta gallblåsegången till gallblåsan eller genom den gemensamma stora gallgången direkt ut i tolvfingertarmen.

Den päronformade gallblåsan ligger på leverns undersida och har via gallblåsegången förbindelse med både levergallgången och tolvfingertarmen. Den ligger ungefär mitt på högra revbensbågen och kan till och med kännas, om den är förstorad och utspänd av galla eller annan vätska. Väggarna består av ringformigt ordnande, glatta muskelstråk och insidan är överdragen med en slemhinna som bildar spiralformade veck. Genom en ringsgående slutmuskel kan stora gallgången stängas och gallan rinner då till gallblåsan. Där samlas den upp och blir förtjockad genom att blåsslemhinnan avsöndrar slem och suger upp vatten och salt.

Nu uppstår den så kallade mörka blåsgallan som innehåller 15 – 20 procent torrsubstans i motsats till levergallans 1 – 2 procent. Den högkoncentrerade och mycket verksamma blåsgalla stöts ut i tunntarmen under matsmältningsperioden genom att gallblåsans glatta muskulatur drar ihop sig och slutmuskeln i gallgången öppnar sig. En del föda t.ex. ägg och fett, påverkar tömningen kraftigt, medan annan föda, t.ex. kolhydrater, inte inverkar dåligt på tömningen.

Gallan innehåller inga enzymer men är trots detta oumbärlig för matsmältningen. För om den inte kan komma ut i tarmen – t.ex. om en gallsten har täppt till utförsgången – uppstår en förruttnelse i tarmen. Praktiskt taget allt fett och alla fettsyror som maten innehöll, finns då kvar obehandlad i tarminnehållet plus en stor mängd osmält och halvsmält äggvita. Den osmälta äggvitan råkar snabbt i föruttnelse i tjocktarmen.

Man får det intrycket att både fett och äggvitenedbrytningen har rubbats men det är i verkligheten endast fettnedbrytningen. Gallan brukar nämligen normalt även locka fram och aktivera bukspottskörtelenzymet lipas som spjälkar näringsfett i glycerin och fettsyror. Detta kan inte ske när det inte finns någon galla och det osmälta fettet blandar sig med äggvitan och hindrar effektivt de vattenlösliga enzymerna från att angripa och smälta ner äggvitan på ett normalt sätt. Dessutom verkar den hinnan av fett, som nu täcker tarmslemhinnan, störande på resorptionen (uppsugningen) från tarmen. Den bristande äggvitenedbrytningen och uppsugningen är alltså en följd av den störda fettnedbrytningen. Tack vare gallan kan det fett som maten innehåller sugas upp från tarmen och tillgodogöras i kroppen.