FOTENS
ANATOMI
Människans
fot
skiljer sig genom sin specialisering
från andra levande varelsers
fötter. Tack vare fotens ställning,
i rät vinkel mot underbenets
längsaxel, och fotskelettets
fjädrande valvkonstruktion
överförs kroppstyngden
till underlaget via hela fotsulan.
Vissa fyrfotadjur, t.ex. björnen,
stöder sig liksom människan
på hela foten, medan andra,
t.ex. hunden och katten, endast
använder tårna och mellanfotsbenens
främre delar. Hovdjuren utnyttjar
bara tåspetsarna som förstärks
av hovar eller klövar, egentligen
ombildade klor. Tårnas antal
är från början fem,
men särskilt hos hovdjuren
har antalet reducerats till mellan
en och fyra.
Foten delas in i vrist,
mellanfot och tår.
Fotskelettet består av 26
ben, som hålls ihop av kraftiga
ledband (ligament) och bildar två
fotvalv. Det längsgående
valvet sträcker sig från
hälbenet till mellanfotsbenets
huvud, det tvärgående
valvet går mellan första
och femte mellanfotsbenens huvuden.
Genom de sammanhållande ligamenten,
främst på undersidan,
blir fotvalven fjädrande, vilket
är av betydelse vid belastning.
Vristen
Vristen omfattar sju ben: språngbenet,
hälbenet,
båtbenet,
tre kilformiga ben
och tärningsbenet.
Språngbenet
sitter ovanpå hälbenet.
Ovansidan ser ut som en rulle och
passar mot skenben och vadben, som
går ner som en gaffel vid
sidorna. Vadbenet bildar yttre fotknölen
och skenbenet den inre fotknölen.
Hälbenet
är fotens största ben.
Det bär upp en stor del av
kroppstyngden. Strukturen i hälbenet
ser ut som en tvättsvamp och
det gör att det är svårt
att läka ett brott på
det benet. Hälknölen utgör
fotens belastningspunkt.
Leden
mellan underbenet och foten är
en gångjärnsled. Det
är i den leden man kan böja
och sträcka foten. Leden mellan
språngben och hälben
är en vridled och rörelsen
går inåt respektive
utåt när vi vrider hälen.
Framför
språngbenet, på fotens
stortåsida, sitter båtbenet
och vid sidan, framför hälbenet,
finns tärningsbenet.
De tre kilbenen
finns framför båtbenet
och kallas första eller inre
kilbenet, andra eller mellersta
kilbenet och tredje eller yttersta
kilbenet. Alla dessa ben är
ganska kraftiga. De är förbundna
med varandra med strama leder som
bara kan utföra mycket små
rörelser.
Mellanfoten
Så kommer de längre och
smalare mellanfotsbenen. Främre
delen kallas huvud och bakre delen
basen. Man räknar alltid från
stortåsidan.
Mellanfoten består av: fem
mellanfotsben, som tillsammans med
vristbenen bildar fotryggen.
Första
mellanfotsbenet, som är kraftigast,
finns alltså mellan stortån
och första kilbenet. Därefter
kommer andra och tredje mellanfotsbenen
mellan andra och tredje tån
respektive andra och tredje kilbenet.
Fjärde och femte mellanfotsbenet
ledar mot fjärde tån
och lilltån samt vid basen
mot tärningsbenet. Femte mellanfotsbenets
huvud bildar belastningspunkt. Framför
varje mellanfotsben finns respektive
tå.
Tårna
Stortåns båda ben kallas
grundfalang och ändfalang.
De övriga tårna består
av grundfalang, mittfalang och ändfalang.
I
tårna finns tre ben, utom
i stortån, som har två.
Lederna mellan tårna och mellanfotsbenen
är kulleder med inskränkt
rörlighet. Man kan röra
tårna upp och ner och möjligen
en aning i sidled. För att
skydda stortåleden finns det
två sesamben på undersidan.
De är ungefär ärtstora
och utgör en av fotens belastningspunkter.
Tårnas leder är gångjärnsleder
som gör att vi kan sträcka
och böja tårna. Alla
leder är inneslutna i kraftiga
ledkapslar. För att förstärka
ledkapslarna och ge foten stabilitet
finns det många ledband i
foten.
Språngbenet
ledar i sin övre del mot underbenets
gaffelformade ledskål, övre
språngleden eller ankelleden.
Denna är på vardera sidan
förstärkt med ligament
som utgår från de båda
fotknölarna. Det kraftigaste
finns på insidan, medan utsidans
ligament är svagare och lättare
skadas om man stukar foten. I övre
språngleden sker fotens uppåt-
och nedåtböjning. Mellan
språngbenet och hälbenet
finns undre språngleden. I
denna kan foten vridas inåt
och utåt.
Vid belastning överförs
kroppstyngden till underlaget via
hälbenet samt via första
och femte mellanfotsbenens huvud.
Dessa benstrukturer bildar fotvalvens
bakre respektive båda främre
stödpunkter. Fotvalven utvecklas
först under belastning, dvs.
när barnet börjar gå.
Det lilla barnet är plattfotat.
I valvens stödpunkter är
fotsulans hud förtjockad, och
underhuden innehåller rikligt
med fettväv, innesluten i små
bindvävsrum, vilka utgör
fotens trampdynor. Till skillnad
mot fotsulans hud är fotryggens
mycket tunn och dessutom förskjutbar
mot skelettunderlaget. (Källa:
Bra böckers stora läkarlexikon,
Sköt om dina fötter av
Gullvi Johansson)
