Uppfattning!

Det är inte måttligt vilken uppfattning man har när man är ung, riktigt ung. Man ska ha ett arbete där man kommer upp sig och där man tjänar stora pengar. För pengarna ska det köpas en vacker garderob. Tja, kanske en bil också. Och resa måste man, man älskar att resa! Gifta sig ska man väl göra så småningom – med Hon eller Han med jättestort H. Där ska finnas dom och dom egenskaperna och utseende ska vara så och så. Och så vidare.

Efter ett decennium eller ett par, har människan – den där unga, unga – nyktrat till. Hon har accepterat. HAR HON?? Det kan vara en oändligt stor skillnad mellan att acceptera och – resignera.

Att acceptera, det är att av livets verkliga förhållanden bygga upp något som håller att stå på. Att resignera, det är att sätta sig på spillrorna av sina drömmar, dra ner mungiporna och konstatera att – jaha, så gick det med det.

Det är normalt för den purunga att drömma fåfängliga drömmar. Det är en barnsjukdom. Men när den har gått över borde det vara normalt för människan att börja mogna. Som all annan kart. Men det är märkligt vad människan ibland är i avsaknad av växandets naturliga insikt.

När människan växer upp inser hon kanske att hennes drömmar är naiva och så slutar hon upp att tala om dem. Men i hur många fall blir det inte så att de finns kvar i hennes undermedvetna och får fungera som ett slags facit. När hon möter de olika situationerna i livet sneglar hon i sitt facit. Det stämmer inte, det stämmer sannerligen inte alls. Så hon kan välja mellan tre ting, två har jag nämnt: accepterande eller resignation. Det finns ett tredje – motstånd. Det där tredje, det väljer hon rätt länge. Men har hon hållit på en tid med att byta jobb eller fästman (fästmö) så märker hon att det inte går längre. Folk tror liksom inte riktigt i längden att hon baaara har otur! Så småningom stannat hon på en arbetsplats, men eftersom den inte alls motsvarar det där som står i facit (till exempel mahognyskrivbord, flott besöksfåtölj, sekreteraren in från vänster, direktör Bengtsson bockande ut till höger) så åker mungiporna längre ner med åren.

Och tänk på alla dessa trasiga äktenskap. Jag talar inte om dem där mannen är alkoholist eller hustrun är otrogen. Jag menar alla dem som leder till skilsmässa på grund av ”lång och varaktig söndring”. Eller som inte alls leder till skilsmässa utan bara blir tjatiga, trista och grå. I åtta fall av tio är det väl så att åtminstone en av parterna gift sig med Idealet. Efter ett år kommer kanske upptäckten att idealet var en vanlig människa. I värsta fall blir det motstånd = skilsmässa, i näst värsta finner hon sig i det så gott det går = resignation, i bästa fall upptäcker hon att den vanliga människan har en massa goda egenskaper som inte fanns hos idealet = accepterande.

Till den människa som ännu tror att man kan göra motstånd mot allt som inte överensstämmer med facit, finns inte mycket att säga. Hon måste mogna och hon måste göra det själv. Med till alla dessa som resignerar, som blir trista och grå och allt mer oseende med åren skulle man vilja säga:
- Kom ner på jorden människa, lev här och nu. Riv inte sönder ditt drömfacit, men ta och stryk alla jag vill, jag ska, jag önskar. Se dig omkring med glada ögon och gör det bästa du kan av allt som kommer i din väg. Det kommer att resultera i tillfredsställelse och det av en helt annan kvalitet än den en människa når genom att se själviska drömmar gå i uppfyllelse. Att resignera, det är att stelna och stagnera, att acceptera är att leva och vara på väg.