Felfri
Hur man handskas med fel

"Felfri är detsamma som livlös" säger ett ordspråk. En människa, som inte begår några fel borde leva som eremit, utan kontakt med en omvärld, som hon måste ta hänsyn till.

Det största felet man faktiskt kan begå, är att tro att man själv är felfri. Människan är till sin natur en varelse med många fel och brister, dessutom komplicerad och känslig. Därför misstar hon sig, lurar hon sig, handlar hon fel.

I motsats till djurens instinktivt säkra beteende, har människan en fri vilja och ett påverkbart sinne och förstånd. Hon är alltså ofulländad till sin natur och kommer alltid att förbli det trots alla ansträngningar. Om man försöker föreställa sig hur egendomlig, otrolig men även långtråkig en människa utan några som helst karaktärsfel skulle vara, då upptäcker man, att det just är de små felen och svagheterna, som gör människan sympatisk, tilldragande, "mänsklig". Likadant är det med felen, som vi begår: att aldrig göra ett fel, det vore helt enkelt omänskligt!

 

Hur en människa betraktar sina fel och hur hon lyckas med sina svagheter är avgörande, om man vill bestämma hennes mänskliga mognad och andliga nivå. De flesta människor förskönar de egna felen och rannsakar andra, i stället för omvänt. Att frimodigt medge egna fel vittnar om karaktär - men det kan likaväl vara en raffinerad metod att lura sig fram. En lärare berättade för mig, att en åttaårig pojke, som alltid gick och sölade på vägen till skolan och alltid kom för sent, svarade då hon förebrådde honom: "Jag kan helt enkelt inte vara punktlig."

I detta svar kommer tidsandan fram klart och tydligt: Sedan länge har jag lagt märke till, att allt fler människor anser: "Ingen människa är fullkomlig, även jag är bara en svag människa." De ursäktar därmed en massa slarv, misstag som går att undvika, lättja, fel av alla de slag. Bakom gömmer sig filosofin, att man har rätt att vara ofullkomlig, att man accepterar sina fel, utan att försöka bättra sig.

Likaväl som många villigt erkänner sina svagheter, finns det människor som betraktar sina fel som lidelser t.o.m. som passioner. Att förneka fel och svagheter är hyckleri, men att öppet bekänna och till och med försvara dem är oförsynt, kanske även dumt. Man får vara ofullkomlig, men man behöver inte kokettera med det.

Jag tycker att man inte utan vidare, bör acceptera sina svagheter. Man måste, om man vet om dem, bekämpa dem så gott det går. Likadant är det naturligtvis med fel, som man begår. Om man inte kan undvika dem, bör man åtminstone försöka lära sig något av dem. Viljan att göra det goda är att bekänna sig till etik. Allt detta låter naturligtvis enklare än det är i verkligheten. Vi upplever alla ständigt, hur människor ideligen begår samma fel. I de flesta fall är det fråga om självgoda, helt jag - betonade personer, som aldrig kan erkänna för sig själv eller andra att de begått ett fel. Skyller alltid skulden på andra.

Dessa alltför självgoda lär sig lika litet av begångna fel som den exakt motsatta karaktärstypen, jag menar den osäkra, känsliga och blyga. Dessa människor söker först skulden hos sig själva och de blir så upprörda av allra minsta lilla misslyckande, att de helt förlorar fattningen.

"Försöker du bevisa att du duger och är bra nog
kommer du aldrig att lyckas. Grundfelet är att tro
att det är något du behöver bevisa..."

En sådan negativ självsuggestion gör människan så osäker, att hon alltid handlar fel. En sådan människa är verkligen beklagansvärd: hon har förlorat sin handlingsfrihet, för att hon inte tror sig kunna göra någonting. Det är svårt att bekämpa medfödda karaktärssvagheter, för ofta förtränger man dem eller man känner inte sig själv tillräckligt. Det finns alltid något, som man kan ursäkta sig med. Det får emellertid inte gå så långt, att man helt nonchalerar kritik från andra å ena sidan. Å andra sidan är det inte mindre problematiskt att umgås med skygga, osäkra människor. De belastar sin omgivning med sin sårbarhet lika mycket.

Därför: ta emot kritik, kom över och ta lärdom av den. Det är en förutsättning för att man skall kunna komma till rätta med de egna felen.

"Bra självkänsla är själens
immunförsvar och ger
motståndskraft och styrka"

Mer självförtroende och självmedvetande borde alla de skaffa sig, som av rädsla medger fel, som de inte begått och tar emot förebråelser, som de inte alls förtjänar.

"Bra självkänsla grundas inte
på vad andra tycker om mig,
den grundas på vad jag tycker
om mig själv”