Familjen

I "familjeboet" finns fortfarande den trygghet,
som saknas i den moderna familjen

Familjen, som en gång var människans säkerhet och trygghet och det stabila samhällets grund, har kommit i skymundan. Många betraktar familjen som ett tvång, som begränsar människans personliga frihet. Kvinnan vill förverkliga sig med yrke och karriär och är frustrerad om hennes föreställningar inte går att förena med familjen. De halvvuxna barnen, som ännu inte kan fungera helt självständigt, strävar med all sin kraft bort från familjen. Auktoriteten, som familjen äger som institution, förkastas och hatas.

För många experter är denna "ruinering" av den borgerliga familjen en beslutad sak. Enligt deras teorier bör familjen ses på ett friare sätt. Det är kanske överdrivet, kanhända finns dessa och liknande åsikter bara i vissa samhällsförstörande gruppers önsketänkande. Men då det gäller en sak har de rätt:

Allt fler familjer fungerar inte längre.

Skilsmässorna blir fler, ungdomskriminaliteten ökar, generationsproblemet spetsar till sig allt mer. Men hur kan den normala familjen fortbestå, om tidsandan, där vi alla är inbegripna, bara försvårar situationen! Säkerligen är det inte bara sociologers och psykologers tvivelaktiga teorier, som bidrar till familjelivets ruinering. En viktig roll i denna utveckling spelar även det moderna välfärdssamhället. Detta med andra ord "nät för social säkerhet" har gjort att familjen förlorat betydelse och övertagit viktiga vårdfunktioner:

Småbarnen tar man hand om och uppfostrar på daghem och i skolåldern står en skolpsykolog till förfogande vid svårigheter. Bortsett från "uppfostringsmediet" TV befattar sig allt fler experter, från socialarbetare till läkare med problem, som en familj förr i tiden var tvungen att klara av själv. Dessutom gör allt fler statliga institutioner anspråk på rätten att ingripa i familjestrukturen.

Familjen är alltså inte längre samma livsgemenskap, som den en gång var. Om familjen går isär, så är det inte alls så katastrofalt, som förr i tiden; för statliga institutioner övertar en del av förpliktelserna. Men tyvärr är det bara den del, som uppstår på grund av ekonomiskt nödläge. De offentliga respektive sociala inrättningarna befattar sig inte nämnvärt med de själsliga problemen, med rotlösheten, som lösryckningen ur familjen medför.

Det finns inget tvivel om att människan har ett elementärt "familjärt behov". För den vuxne tillfredställs detta behov genom en intim kontakt mellan man och kvinna, som ger en emotionell säkerhet. Utvidgas denna förbindelse med barn, så måste emotionell trygghet ges vidare till barnen. De behöver själslig värme, hjälp och förståelse för sina problem. Barnen måste få känna familjegemenskap, som stärker dem utåt och ger dem den säkerhet, som de behöver för sin mänskliga utveckling.

Eftersom människan bara kan utveckla de egenskaper, som hon förvärvar i umgänge med andra, kan man inte värdera ett gott familjeliv tillräckligt nog. Familjen är en viktig hälsofaktor. Den ger oss kärlek, ömhet, gemenskap, uppskattning, uppmuntra, hjälpsamhet, ansvar, tolerans, och osjälviskhet. Detta leder i sin tur till ökad självkänsla som är en viktig förutsättning för viljan att vårda sin kropp och själ. Familjen kan också tidigt ge en grundläggande anti-droginställning och en bra förmåga att hantera stress.