Depression

Händelser som födelse, separationer, död, yttre trauman t.ex. olyckor, krig, katastrofer påverkar hela tiden vår själsliga balans. En uppväxtmiljö där trygghet, harmoni och goda vuxenförebilder finns är viktiga ingredienser för att kunna hantera de svåra livsfrågorna. Kaotiska uppväxtförhållanden med otrygghet, brist på nätverk etc. kan vara en grogrund för att senare i livet utveckla psykiska besvär.

Depressionen är en naturlig reaktion på all den sorg och smärta som kommit upp till ytan, inte minst under 90-talet. Det gäller misshandel av kvinnor och övergrepp mot barn. Många människor har direkta eller indirekta erfarenheter av svåra upplevelser som behöver bearbetas. Det finns ingen plats för sorg i vårt effektiva samhälle. Därför trycker vi undan den. Det kanske till och med är så att vi stressar och fyller på med intryck hela tiden för att slippa stanna upp och känna den sorg vi bär på. Men det kostar energi att göra det och förr eller senare vill själen skaka om oss, få oss att lyssna och se.

Om vi vägrar tar själen krokben på oss så att vi åker omkull. Det kan ske fysiskt genom att vi råkar ut för en olycka. Eller psykiskt genom en så stor utmattning att man inte orkar någonting. Också den utbrändhet som orsakas av ett stressigt arbersliv, leder till depression, genom att halten av bland annat serotonin sjunker, alltså samma ämne som de antidepressiva medlen har till uppgift att öka mängden av.

Varför tycks vissa människor klara av allt som kommer i deras väg? Vad skiljer dem från andra? Alla kan klara av sina liv när de mår bra till kropp och själ. Men när man mår dåligt är det viktigt att ha eller utveckla en förmåga att ta hand om sig själv, att både känna av sina egna signaler och göra det som behövs. Ofta utvecklas man under prövningar, under förutsättningar att man vågar möta utmaningar. Där hjälper det med en grundläggande tillit. Kriser finns för att vi ska kunna utvecklas som människor och bli styrkta i själen. Därför är just krishantering avgörande för hur man klarar sig i livet.

Är det normalt att vara normal i precis allt? Det är tydligen inte särskilt enkelt att avgöra vad som är normalt eller onormalt, friskt eller sjukt. Varje människa avviker på många sätt från kulturens och tidsandans mönster, från det som många eller några anser vara normalt. Man passerar kanske gränsen för en stund men återvänder nästan omedelbart. För det mesta är gränserna mellan det normala och det störda diffusa.

Egentligen är det förvånansvärt att vi kan hålla oss friska trots alla de upplevelser vi gör som är förvirrande, motstridiga och smärtsamma. Detta tyder på en fantastisk förmåga att sålla ut, sortera, organisera och värdera informationen. De krafter som verkar i riktning mot psykisk hälsa är trots allt starka. Men visst händer det, när summan av nedbrytande mekanismer blir alltför stort, att man ändå förlorar fotfästet. Fysisk ohälsa, psykiska problem och asociala handlingar förklaras ofta med fysiologiska rubbningar, organiska skador eller sjukdomar. Men är det så enkelt? Både kroppsliga och psykiska processer styrs ju faktiskt från samma instans.

Hjärnan, som har kontakt utåt mot världen och inåt mot kroppen, blir därmed den länk som svarar såväl för motståndskraft som framkallande av sjukdom. Läkekonstens utveckling har otvivelaktigt bidragit till förbättrad hälsa, men kanske har den medicinska aspekten överbetonats. Livsglädje och livsproblem, positivt tänkande och ensamhet, upplevelser och mycket annat spelar med i den jättelika orkester som formar sjukdom och hälsa och hela det spektrum som finns däremellan.

Många människor lever som om de ville förkorta livet. Omedvetet, ibland också medvetet, önskar de dö. På något plan välkomnar de sjukdomen som ett sätt att fly från sina problem. Vill man bli sjuk är det heller ingen större svårighet att bli det. Om man vill dö går det mycket fortare utan hopp och livsgnista. Därmed inte sagt att alla sjukdomar kommer därför att man önskat dem! Inte heller att man blir frisk bara för att man önskar det, men människor tillfrisknar ofta mot alla odds. Kanske är livsviljan den faktor som bäst av alla mobiliserar kroppens naturliga motstånd mot sjukdomar. En patient som förlorar livsviljan dör ofta mycket snart. En förlorad kärlek, någon nära har dött, en gammal konflikt, press och utsatthet, övergivenhet och ensamhet gör kanske döden mer lockande än livet, man ger upp och dör där andra överlever med samma åkomma.

Man får räkna med att en del människor, oberoende av om de är sjuka eller ej, inte har förmågan att förstå idéerna om samspelet mellan kropp och själ. De förstår inte hur psykologiska krafter verkar, än mindre ser de hur dessa komponenter verkar i deras liv eller hur de skulle behöva förändra sitt liv. Det handlar om en grundläggande oförmåga, ibland också ovilja, att se människan, hälsa och sjukdom ur ett helhetsperspektiv. Människan är en känslig organism

Om allt för mycket påfrestningar samlas kan systemet komma helt i olag och börja fungera dåligt. En deprimerad människa måste tas på stort allvar och det skulle nog vara bra om man tittade på patientens näringsstatus. Man kan ha brist på essentiella fettsyror som leder till svaghet i centrala nervsystemet. När man stressar går det åt mycket B-vitaminer. Dessa har en stark inverkan på personligheten och brister kan göra att man blir depressiv, trött, agressiv, känslokall eller får en förändrad verklighetsuppfattning. De fyra som är viktigast för hjärnan är B12, B6, B1 och folsyra. Folsyra har visat sig vara till hjälp vid milda depressioner. Det främjar blodcirkulationen i hjärnan. En dåligt fungerande sköldkörtel, som också är vanligt, gör att man känner sig seg och trött och blir lättare nedstämd. Man kan också lida brist på protein, som leder till både extrem trötthet och oregelbunden sömn.

Är man stressad går det åt mycket mer än vanligt av bland annat magnesium. Magnesium är en viktig "stressmineral". Den fungerar både som antioxidant och hjälper nerver och muskler att fungera. Magnesiumbrist yttrar sig genom att man blir känslig för ljud och ljus, vaknar tidigt på morgonen, blir ännu mer stressad och förbränner ännu mer magnesium i en nedåtgående cirkel.

Vi äter usel mat som sätter vår biobalans ur spel. Två tredjedelar av vårt energiintag består av tomma kalorier. lldeles för många av oss tycks helt ha missat att matens uppgift är att bygga upp vår kropp, inte bryta ner den och slå ut oss själva inifrån.

Motion är precis så viktigt för välbefinnandet som alla säger. Något så enkelt som att promenera raskt är ett av de enklaste och säkraste sätten att ge hela kroppen motion, och det kan man göra praktiskt taget när som helst och var som helst. Motion ska vara något enkelt och behagligt och ett stående inslag i vårt dagliga liv.

Att meditera är ett utmärkt sätt att komma i kontakt både med sitt inre och med livskraften. Sätten kan variera men grundprincipen är att slappna av och glömma vardagen. En halv timmes meditation minskar stressen lika effektivt som en lika lång jogging-tur. Meditation har visat sig ge många goda och mätbara effekter, bland annat att påverka halten av serotonin och de positiva endorfinerna. Slutsatsen är att näring, känslor och stress hänger samman. En mer eller mindre hög stressnivå är belastande för kroppen eftersom det leder till ökad näringsförbrukning. En minskad näringstillgång är i sin tur stressande för organismen och bidrar till att vi blir oroliga, rastlösa, ängsliga och deprimerade. Det finns väldigt mycket att göra för att förebygga depression, men inga snabba lösningar. Många ägnar sig åt allt möjligt och tar ansvar för allt och alla utom sig själva.

Medicin
Det finns situationer då medicin behövs. Men det verkar finnas en slentrianmässig utskrivning av medicin. Jag har läst en artikel om vad Johan Cullberg säger om medicin. Han är ingen motståndare till medicin. Men man kan inte bara nöja sig med den. Lika viktigt är att svara på frågan varför depression finns. Bland psykiater är han ganska ensam om sin kritiska hållning. Mest ogillar Cullberg förenklingar. Både mediciner och olika typer av terapi behövs. Behandlingen kan inte vara likadan för alla. Jag håller med honom. Han beskriver vidare den explosiva ökningen av antidepressiva medicin som ett gigantiskt folkhälsoexperiment vars nota vi ännu inte sett. Lidandet är inget som är vare sig nyttigt eller bra. Men en depression innehåller ett budskap, ett meddelande som riskerar att gå förlorat om man bara tar bort symtomen.

Man kan se depressionen som en psykisk smärtsignal som ibland går fel, eller blir för stark. Men som vid alla smärtsignaler måste man ta reda på varför, vad är det som denna smärta signalerar. Det är bra att vi har smärtstillande medel. Men vare sig det gäller kroppssjukvård eller psykiatri kan vi nöja oss med det. I andra länder, våra nordiska grannländer, Tyskland och Frankrike, finns en större öppenhet för olika synsätt och olika arbetsmetoder. Här ska alla gå åt samma håll. Sedan ett antal år är det ett mer biologiskt än psykologiskt håll. För läkemedelsindustrin är detta naturligtvis bingo. Läkemedelsverket har gjort beräkningar som visar att minst 25 procent av alla kvinnor och 15 procent av alla män, förr eller senare drabbas av en behandlingskrävande depression.

Det innebär att 400.000 svenskar varje år skulle behöva behandling. Om alla skulle få medicin handlar det om gigantiska belopp. Man kan ju inte låta bli att fundera över framtida biverkningar, framför allt när det handlar om människor som behandlas under lång tid. Man vet inte idag vad som händer med hjärnans receptorer och det neuronala systemet i hjärnan. Hur påverkas de av att ständigt utsättas för antidepressiva mekanismer? Att de påverkas vet vi, varje medel som har effekt på receptornivå påverkar också nervcellens egen produktion av signalämnen. Det finns säkert en risk för tillvänjning, något som kanske visar sig när medlet ska sättas ut. Om besvären då återkommer, beror det på att en tillvänjning har skett eller är det ett bevis för att medicinen behövs?

Man ska inte inbilla sig att det går att sätta in starka, receptorpåverkande mediciner som inte har effekt på hjärnfarmakologin. Men det är kanske ändå så att fördelarna i många fall är större än riskerna. Att självmord minskat den senaste tioårsperioden brukar tillskrivas de nya antidepressiva medicinerna. Det sambandet behöver inte vara så klart som många säger. Under samma period har man haft en kraftig utbyggnad av både psykiatrin och psykoterapin. Det kan väl vara så att självmorden minskat för att det blivit lättare att få vård. När ett personligt misslyckande får oss att reagera med obehag, är det en reaktion som kommer automatiskt utan att man planerar det. Obehaget kan vara kraftigt, men reaktionen är praktisk. Den tvingar oss att stanna upp, tänka igenom vad som har hänt och granska oss själva och vår situation. Det blir svårt att ägna sig åt något annat för en tid.

Depressioner kan verka vara oförnuftiga och svårbegripliga. Vi kan inte förstå det hela bara genom att iakttaga oss själva och våra medmänniskor. Människans sårbarhet varierar mycket. Sårbarheten för depression mellan människor är delvis ärftliga. I vissa släkter är depression mycket vanliga, i andra mer sällsynta. Frågan om ärftligheten är inte enkel. Många drabbas inte av depressioner fastän de har haft sådana fall i släkten, andra känner ingen i familjen som haft psykiatriska problem men blir ändå sjuka. Men sårbarheten för depressioner ökar också för annat som påverkar hjärnan. Dit hör det normala åldrandet, hjärnskador, sjukdomar som struma, diabetes och B12-brist, hög alkoholkonsumtion och vissa läkemedel. Hjärnan påverkas också av de stressreaktioner som svåra livshändelser för med sig, och den ökar påtagligt av genomgångna depressioner.

Psykiatern kan använda olika skattningsskalor för att bestämma svårighetsgraden av en depression. Där listas en rad diagnostiska kriterier som måste uppfyllas för att en patient ska få diagnosen depression.

Nedstämdhet, irritabilitet
Gemensamt för alla former av depression är att man ser livet i svart och känner sig nedstämd, ledsen och sorgsen. Man har lätt för att gråta. Den sänkta sinnesstämningen kvarstår även om positiva händelser inträffar.
"Livsglädjen är borta".

Och kanske är denna minskade förmåga att glädja sig ett av de viktigaste symtom vid depression. En känsla av tomhet och oförmåga att "känna" är vanlig. Många som är deprimerade känner sig mer sårbara och känsliga än de brukar vara. De har lättare att ta illa vid sig. Ofta är de mer irriterade, klarar inte att något går emot dem. De känner sig otåliga. Många upplever sig aggressiva och får lätt vredesutbrott. Vid milda depressioner är det som regel inte nedstämdheten som dominerar, utan irritation och stresskänsligheten. Vid vissa depressioner kan den deprimerade må bra på morgonen men bli sämre under dagen, för att må som sämst på kvällen.

Svårigheter att känna intresse och tillfredställelse
De som är deprimerade känner inte längre att det är roligt att utföra saker som de normalt brukar tycka om att göra. De har svårt att komma igång. Även enkla, vardagliga sysslor kan upplevas betungande. De saknar förmågan att uppleva njutning, känner ingen lust för några aktiviteter och saknar viljestyrka, vilket leder till bristande initiativkraft. Den deprimerande bryr sig helt enkelt inte om något, är likgiltig inför allt som händer, känner sig håglös och orkeslös. Tillvaron är färglös och har förlorat alla nyanser. Ett annat vanligt tecken är att man slutar bry sig om sitt utseende, bryr sig inte om sin klädsel, orkar inte läsa tidningen, sitter allt längre vid frukostbordet, tomt stirrande. Är inte speciellt intresserad av sex längre.

Förändrad aptit
Aptiten förändras ofta. Vanligtvis försämras den. Maten smakar inte längre. Man måste tvinga sig att äta. Många äter mindre än vanligt och går ner i vikt. Aptiten kan också ändras så att man äter för mycket och går upp i vikt, vilket kan ge skuldkänslor. Förstoppning och muntorrhet förekommer ofta tillsammans med rubbningar i aptiten.

Sömnstörningar
Sömnsvårigheter är vanliga. En del har svårt att somna, och vaknar lätt och kan inte somna om. Man kan vakna för tidigt eller sova oroligt och få mardrömmar. En del reagerar på motsatt sätt. De känner sig tunga i kroppen, ligger mycket, och sover betydligt mer än normalt. Vaknar, trots mycket vila, trött och outvilad.

Förändrad motorik
Rastlöshet och oro förekommer. Svårt att koppla av och sitta still. På många märks istället en minskad rörlighet. Vitaliteten försvinner. De blir sittande apatiska och orörliga. Med depressionen följer en nedsatt och stel mimik och långsamma rörelser. Man rör sig trögt, tungt och mödosamt

Nedvärderande självbild
Deprimerade personer nedvärderar sig själva. De kan bli lättirriterade och känsliga för kritik. Tankarna kretsar ofta kring det negativa. Självanklagelser och skuldkänslor är vanliga. Irritation som är vanlig vid depression skapar gärna problem i nära relationer och ökar lätt skuldkänslorna. Den som är deprimerad minns lätt det som är negativt, men inte det positiva. agatellartade händelser förstoras. Hela hållningen blir pessimistisk. Nuet är meningslöst och framtiden hopplös. Omvärlden tolkas ofta i mörka färger. Man känner sig lätt illa omtyckt, ibland även motarbetad. Uppfattar andra som ovänliga eller fientliga.

Koncentrationssvårigheter
Tankeverksamheten brukar gå långsamt. Det är svårt att utföra ett tankearbete och det är svårt att koncentrera sig. Det är även svårt att lära sig nya saker och man har svårt att minnas. Svårt att bestämma sig, även när det gäller småsaker. Varje beslut upplevs som obehaglig. Både förmågan att tänka och vilja, tycks hämmande. Man ger intryck av att vara frånvarande och har svårt att uppmärksamma sin omgivning.

Tankar på döden
Tankar om döden är vanliga under en depression. Känslan av att vara värdelös kan ge självmordstankar. För vissa svårt nedstämda personer framstår självmord som den enda lösningen.

Andra symtomer
Ängslan och oro för småsaker. Den som är deprimerad bekymrar sig ofta. Man ältar och grubblar. Farhågor odlas. Fantasier om framtida misslyckanden, olyckor eller sjukdomar är vanliga. Nervositet med kroppsliga symtom som muskelspänning, svårigheter att slappna av och värk förekommer ofta. Besvär av yrsel, hjärtklappning, svettningar och magbesvär är också vanliga.

En egentlig depressionsperiod ska ha minst fem av de nio symtom som finns uppräknade. Men både tre och fyra kan räcka till för att man ska anse att det rör sig om en depressionsperiod som kräver behandling. I en egentlig depressionsperiod ska symtomen vara ihållande under en längre tid, minst två veckor. Läkaren använder sig av flera metoder. Samtal med patienten är det viktigaste instrumentet. Läkaren vill kanske också samtala med anhöriga eller patientens vänner för att kunna fastställa depressionens djup och förlopp.

Risken att drabbas av depression är större hos människor med vissa personlighetsdrag. Hos personer med följande läggning föreligger ökad risk att drabbas av depression:

Personer med pessimistisk läggning.
De tolkar omvärlden negativt. Överdriven pessimistisk läggning ses ofta hos personer som lider av sjukligt svårmod, alltså dystymi. De känner sig ständigt missnöjda och irriterade. Deras attityd till omgivningen kan vara krävande eftersom de ständigt upplever att andra personer är oförstående för deras behov. De har svårt att njuta av livet, av sin familj och av egna framgångar.

Personer med tvångsmässig läggning.
som är pedantiska och som har svårt att tåla oordning. Det är inte bra att de här personerna är lediga eftersom alla rutiner då läggs åt sidan. De brukar må bäst när de arbetar och särskilt vid arbete med strikta rutiner. Personer med överdrivna tvångsmässiga drag kan bli isolerade eftersom omgivningen kan bli frustrerad av deras sätt att vara. Den sociala isoleringen kan i sin tur leda till depression.

Personer med narcissistisk läggning.
Det är personer med stort behov av att synas, uppskattas och beundras. Skilsmässa, kritik eller utebliven befordran kan av en narcissistiskt lagd person upplevas som en djup kränkning. Risken för depression ökar när den narcissistiskt lagda personen börjar bli gammal och förlorar sitt ungdomliga utseende och när ålderdomen upplevs som kränkande. Depressioner kan då bli djupa och långvariga.

Personer med cyklotym läggning.
Dessa personer kan växla mellan välmående och nedstämdhet. Cyklotymiker ställer ofta höga krav på sig själv. Ofta är de charmerande, varma, hjärtliga, empatiska, öppna och är lätta att ha att göra med. En del cyklotymiker kan driva sig själv hårt och ställer upp alldeles för mycket för andra av rädsla för att inte behövas.

De sliter på deras psykiska och fysiska krafter och tänker inte på sina egna behov. De kan hjälpa andra personer som är fullständigt okänsliga för deras behov och som utnyttjar dem. Eftersom en av de viktigaste livsuppgifterna för cyklotymiker är att ta hand och hjälpa andra är de känsliga för kritik och separationer. De kan reagera med en depression vid en skilsmässa eller när någon kritiserar dem.

Personer med impulsiv läggning.
Det är personer som lätt låter känslorna rusa iväg och som överreagerar vid motgångar. Impulsiva personer måste ofta fylla tillvaron med olika händelser. De har svårt att få kontroll över tillvaron och blir lätt beroende av andra. Vid spruckna relationer brukar de reagera med depression eftersom de har svårt att stå ut med ensamheten".
(Källa:Depression en vanlig sjukdom av Danuta Wasserman och Vägen tillbaka av Tom Fahlén)

Depressionsbehandling är inte fråga om mode eller lyx!
Det handlar om hundratusentals människor och deras anhöriga som kan bli hjälpta till ett betydligt bättre liv med relativt enkla, billiga och väl beprövade metoder och den nya medicinering som idag står till buds. Det handlar också om tusentals ofta unga människor som kan bli räddade från att begå självmord. Självmord och depression drabbar inte bara den sjuke. Också den drabbades familj och anhöriga berörs med ofta livslångt lidande som följd.

Eftersom väldigt många människor någon gång i livet drabbas av depression tror jag knappast att det finns någon i vårt land som inte har åtminstonet indirekt erfarenhet av detta tillstånd. Depressionen vill säga oss något. Den har ett budskap till oss, som vi måste lyssna till, ta på allvar och bearbeta. Den blir då ofta fruktbar och hjälper den deprimerade människan att förstå sin situation och sig själv.

"Fysisk och social funktionsförmåga
blir mer nedsatt av depression än av
högt blodtryck, diabetes, hjärtkramp,
artrit, mag- tarmsjukdomar,
lungproblem eller ryggont."
José M. Santiago, M. D.

Tillbaka till Hälsoinspiration