På en lekplats iakttog jag nyligen en symbolisk scen:
Några barn lekte i en sandlåda. Ett av barnen, en liten, ca. 3-årig pojke, var särskilt uppspelt. Han sprang liksom på skoj omkring, tog ifrån och slog de andra barnen med deras plasthinkar och -spadar. De flesta av barnen lät honom hållas utan motstånd; förutom en liten flicka. Då den lille pojken ville slita åt sig hennes plasthink, slog hon till honom med hinken. Den lille bråkstaken blev mycket förvånad, slog snabbt tillbaka och försvann så fort han kunde.

Denna händelse lämnar många uppgifter om människornas samlevnad:
Den som försvarar och hävdar sig blir respekterad av andra. Mot försvarslösa kan man bete sig som man vill.

Det är inte alltid så lätt att försvara sig. Många människor saknar civilkurage, de är fega, när det rör sig om deras egna intressen. Det är ju mycket bekvämare att välja den enklaste vägen med minsta möjliga motstånd. Man stöter sig inte med någon, får inga ovänner och är omtyckt hos grannar och arbetskamrater.

Men hur klarar man sig i livet, om man bara säger ja och alltid briljerar med gott uppförande och "tillmötesgående"? "Den som gör sig till en mask, behöver inte beklaga sig, om hon blir nedtrampad", säger den kände filosofen Kant. Den snälla, "försvarslösa" människan blir ett välkommet offer för ständigt aggressiva, stridslystna personer. De låter alltid sitt dåliga humör gå ut över henne. Hon blir en syndabock för allt. Henne kan man behandla som man vill. Med sin uppoffrande mentalitet har hon alltid en ogynnsammare ställning än andra på arbetsplatsen och i privatlivet. Självförtroendet blir lidande, ofta blir en sådan "snäll människa" mer och mer skygg och rädd och finner sig inte längre tillrätta i den hårda omgivningen. Många själsliga lidanden uppstår bevisligen på grund av att man helt glömt bort att försvara sig.

Ge inte efter, stå på er, gör inte några tvetydiga kompromisser vare sig med er själv eller andra. Släpp inte de egna intressena ur sikte och låt er inte utnyttjas av andra. Den som försvarar sig, blir inte nedtrampad!

Detta råd, att bli sin egen "motståndskämpare" får man naturligtvis inte misstolka. Man måste alltid försvara sig, om det rör sig om något viktigt, som är avgörande och direkt berör yrke och privatliv. Då det gäller småsaker bör man t.o.m. vara generös. För den som alltid sätter sig emot allt och alla, gör det onödigt svårt för sig. En sådan människa betraktas som en oangenäm kverulant och hamnar förr eller senare i mänsklig isolering.

Dessutom är det inte alltid så att det bara är fråga om orimliga krav, orättvis behandling och förolämpningar här i livet. Det som man själv uppfattar som inblandning i personliga angelägenheter är ofta bara en tank- eller taktlöshet, som man inte bör reta upp sig och slösa energi på. I de flesta fall kan man reda ut det hela med ett personligt samtal, där ingen ska behöva "tappa ansiktet".

Slutligen finns det även något som kallas "tvingande omständigheter" alltså nödvändigheter, som man, även om det är svårt, helt enkelt måste godta, eftersom det inte går på annat sätt. Vi människor lever tillsammans i en gemenskap och måste ha en viss portion tolerans d.v.s. att vi är villiga att tåla andras egenheter eller befogade intressen. Annars är vi inte socialt anpassbara. Ibland är det nödvändigt att vi även kan pruta av på våra anspråk - det gäller både på arbetsplatsen och i hemmet. Men det får inte gå så långt att vi förlorar vår självaktning. Självaktningen är och förblir den avgörande gränsen under alla omständigheter.

Det dyraste en människa kan äga är självkänsla, självtillit och självförtroende. Upplevelsen av att vara älskad - precis som man är. Att i djupet av sin själ veta att man är värdefull. Då blir det lättare att sätta gränser, ta emot hjälp och utgå från att man duger utan att ständigt behöva bevisa det. Då blir det lättare att ge och inte bara kräva. Att inte fastna i missnöje över vad omgivningen, chefen, mannen, barnen, mamma och väninnan gör eller inte gör mot en. Utan grunna på vad man kan göra själv.

Självförtroendet speglar känslan av att man är djupt förankrad och att man inte löper någon större risk att falla omkull när ödets vindar blåser upp. För att uppnå ett sådant självförtroende måste man inse vad man är - och vad man inte är. Man skall inte mäta sig med samhällets eller andra människors måttstockar. Det du är finns inom dig.

Vissa människor har en underbar början i livet, och andra har det inte. Men som vuxen skapas självförtroende inte av vad andra är villiga att göra för oss, utan av vad vi är villiga att göra för oss själva. Självförtroende gör oss trygga, så trygga att man kan släppa det skydd av yttre osäkerhet som annars kontrollerar så många människor.

Om man har bra självkänsla har man inga behov att hävda sig på andras bekostnad. Man inser att ingen kan allting men alla kan något. Ni kommer att bli förvånad över, vilken befriande verkan det har och hur de andra plötsligt betraktar er med helt andra ögon.

Mitt råd är: Försvara er om ni utan orsak blir angripna. Framför allt bör ni försvara er, om ni oavbrutet utsätts för provokationer på arbetsplatsen eller privat. Att tyst smyga sig ur sådana konflikter är fegt och skapar dåligt självförtroende.

"Allt du kan göra, eller
drömmer om att göra,
börja göra det idag.
Mod rymmer genialitet,
kraft och magi.
Skrid till verket och se
din tillförsikt växa.
Börja genast, och ditt
arbete kommer att
fullbordas"
Johann Wolfgang
von Goethe