Charm

Charm är ett vapen i livskampen, som aldrig sårar, aldrig fäktar med vassa klingor och som gör sin ägare oövervinnelig. Charm är inte bunden vid någon viss tid, vid någon viss ålder - ett barn kan ha charm likaväl som en gammal man eller en gammal kvinna. Den kan vara starkare utpräglad på det andliga eller det själsliga området men kanske allra starkast när det gäller människans dolda erotiska möjligheter . . .

Vad är charm?
En svår definition
Det är omöjligt att definiera detta begrepp. Det är lika omöjligt att fånga tjusningen i detta ord som att analysera en klar himmel. Charm är mer än skönhet. Visserligen äger skönheten en obestridlig makt, men den kan knappast uppvisa samma sensationella segrar som charmen, vilket ofta ger en ful människa stora framgångar.

Man skulle kunna skriva hur mycket som helst om de framgångar, som uppnås av kvinnor med charm. Men det går inte att definiera charm, den är eterisk och skiftande som det brokiga stoftet på en fjärilsvinge. Den är ogripbar – i samma ögonblick som man försöker gripa den, är den fördärvad . . .

Exemplet Pavia
När jag tänker på ordet ”charm”, kommer jag att tänka på ”Paiva”; vars sensationella levnadsöde har fascinerat mig. Kvinnan föddes i ett ghetto och som vid 19 års ålder gifte sig i Paris med en hygglig karl, som inte alls var vuxen hennes charm och som därför inte hade någon användning för den inom sin trånga sektor. Hon skilde sig och efter en tid var det så illa ställt med henne att hon svimmade av hunger mitt på Champs Elysées i Paris. När hon vaknade till medvetande, var hennes första ord: ”Här ska jag en gång ha ett palats.” Hon älskade och log sig sedan genom livet, tills hon gifte sig med den till något till åren komne portugisiske markisen de Paiva. Det var han som gjorde henne till den berömda ”Pavia”, som var beundrad och – vad det manliga könet beträffar – tillbedd av hela Paris. Monsieur le Marquis uppförde det berömda palatset just på den plats, där Madame hade vaknat upp ur sin svimning, och när han var död, gifte hon om sig med furst Henkel-Donnersmark, som gjorde den lilla ghettoflickan från Warszawa till en av Schlesiens rikaste furstinnor. Det var inte hennes skönhet, utan hennes charm som hade förtrollat honom så att han sörjde henne ännu många år efter hennes död och varje dag gick han ner i slottets gravkor för att be.

Är charm detsamma som älskvärdhet? Nej, det finns visserligen inga charmfulla människor utan älskvärdhet men däremot älskvärda utan egentlig charm. Man talar också om ”charme troublant” – den gäckande charmen, som lovar allt och håller föga eller ingenting alls. Den tillhör inte personligheten utan är blott något ytligt, bakom vilket den egentliga – ofta rakt inte charmfulla – personligheten försöker dölja sig.

Eros och charm
Nej enbart älskvärdhet utgör inte den äkta charmens väsen, inte ens hjärtlighet, inte heller kvickhet och intelligens, inte behag. Nej, men något av allt detta. Charm är hjärtats behag, andens behag. Den visar sig ofta blott i ett litet, oväntat småleende, som glimtar till och försvinner, i ett blixtrande öga, i ett skämt, som räddar en allvarlig situation, i tusentals smådetaljer. Det är sådana detaljer som bildar detta ”je ne sais quoi”, vilket fransmännen – från dem kommer ju också ordet charm – uttrycker så suveränt genom att – inte uttrycka det. Charm ligger i återbörderna, i skrattet, ofta i handrörelserna, i sättet att sluta ögonen, i röstens timbre, i gången och framför allt i ”hållningen”.

Man kan inte förneka att Eros har plantera charmens frön, och alla, som glatt och villigt underordnar sig hans makt, har nog möjligheter att frigöra sin egen (kanske endast dolda) charm. Ja, man kan kultivera charmen, visst kan man det. Lära sig – charm tror jag inte att man kan. Charm är Eros´ käraste och mest bortskämda barn. Här måste man noga skilja mellan ”Eros” och ”sex” . . . Den ena begär inte nödvändigtvis det andra. Eros är den stora trollkarlen, ”alluppvärmaren”.
(Källa: "Kvinnan utan ålder" av Olga Tschechowa")