Blyghet är en känsla av underlägsenhet. En känsla som alla människor upplevt då och då, i större eller mindre utsträckning. Vi är så många, många fler i de blygas skara jämfört med de självsäkra. Så här kan det kännas att vara blyg:

Det är att ha fjärilar i magen, händer stora och oformliga som kålblad och att önska att man kunde slukas upp av en öppen avgrund, när man tvingas möta nya människor eller en ny miljö. För att inte tala om hur obehagligt det är att göra nya bekantskaper, med en sandpapperssträv tunga i munnen och på darrande ben.

Men nästa gång du drömmer om en avgrund framför fötterna, kom då ihåg att samma avgrund med största säkerhet hägrar för den som du just räcker handen till. Vem har sagt att alla andra är så säkra som de tycks vara?

Att vara blyg och inte kunna få kontakt med andra är mycket svårt och många lider oerhört av sin isolering och ensamhet. Det finns ingen annan väg ut ur isoleringen än att ”kasta sig i vattnet och försöka”. Vill man bli en skicklig simmare måste man träna – och hålla på med det! Att i sin rädsla och osäkerhet stänga sig själv inne leder ingen vart.

Visserligen verkar blyga människor i allmänhet trevligare än de självsäkra och framfusiga, men denna fördel är tyvärr behäftad med stora nackdelar. Blyga människor fäster man inte så stort avseende vid, de nonchaleras, har ingen talan. De kan inte hävda sig, står alltid i bakgrunden, kan inte göra sin rätt gällande och blir därför ofta utnyttjade.

Märkligt nog är väldigt många intelligenta människor blyga, det vill säga människor, som egentligen inte har någon anledning att ha komplex.

Det har visat sig, att blyghet inte är någon medfödd egenskap utan uppstår på grund av att det kanske handlar om att man inte fick det stöd och uppskattning man hade behov av som barn. Barn som ständigt straffas, klandras eller kritiseras, kan ofta inte riktigt utveckla sin personlighet och får det svårt som vuxna. De är rädda för att göra bort sig, verkar försagda och okunniga, håller sig alltid i bakgrunden, vågar inte säga sin mening, deltar inte i samtal och diskussioner. De verkar bortkomna och uppmärksammas inte. Det säger sig självt, att om man som barn inte får bekräftelse på att man är giltig, så har man även i vuxenlivet svårt att se sitt eget värde och ha förmågan till att utgå från sig själv. Detta skapar en stor osäkerhetskänsla och som kan vara svår att bearbeta och komma förbi. Det frestar kanske att gömma sig bakom ett resonemang om att barndomsupplevelserna är orsaken till ens liv ser ut som det gör. Därmed gör man det lätt för sig! Det skulle innebära att man inte har någon skyldighet att ta hand om sitt eget liv och utveckling.

Ingen människa kan tillfredsställa alla. Inte heller du. Vad ska det tjäna till? Det är ingenting att sträva efter. När du kommit så långt, att du tänker, det spelar ingen roll, om jag gör ett bra intryck, om jag är omtyckt, om jag är fulländad, då har du tagit ett stort steg mot självsäkerheten. Du måste lära dig att utgå från dig själv och inse att du i dig är en resurs du får använda dig av. Ditt värde består inte vad andra människor ser hos dig. Ditt värde består i din förmåga att vara sann mot dig själv. Delta öppet och orädd i samtal, våga säga din åsikt. Försök att föra in samtalet på ett ämne, som du tycker om och behärskar. Har du en gång lyckats, kommer du att få mer säkerhet och blygseln försvinner så småningom.

Många kvinnor och män är blyga bara därför att deras yttre gör dem osäkra. Det är klart att ett vackert ansikte är en fördel. Men det är inte utseendet som gör en människa åtråvärd. Det är hennes väsen, hennes vänlighet, hennes naturliga sätt att bemöta andra, hennes glada sinnelag. Allt detta kan man tillägna sig, man kan verkligen lära sig. Iaktta en människa, som du tror har alla dessa egenskaper. Försök att ta efter. Befria dig från blygheten bit för bit. Ditt liv kommer att förändras.

Blyghet är inget öde, som man måste finna sig i, utan en felaktig programmering. Det dröjer lite, innan detta felaktiga program är utplånat. Ge inte upp! Försök att övervinna din blyghet, annars kommer du aldrig att kunna vara helt dig själv. Blygheten hindrar dig att bruka dina färdigheter, följaktigt hindrar den även dig att ta ut din rätt. Att leva handlar inte om att veta hur man gör. Det handlar om konsten att sluta betrakta sig själv och ängsla sig hur man framstår. Inte vara den som står tyst i ett hörn på festen och ängsligt ser hur de andra håller glaset eller beter sig. Inte vara en sådan som är upptagen med att tänka på hur jag ser ut och vad jag säger att jag varken lyssnar på eller ser någon annan. Man lär sig aldrig att vara på ett perfekt sätt och det spelar ingen roll.

Det är vår plikt att försöka göra våra barns barndom så lycklig som möjligt. Och det är kanske också vår plikt mot oss själva? För annars kommer det dåliga samvetet några år senare, att ständigt påminna oss om allt som vi missade då …

”Ett barn som får mycket kritik lär sig att fördöma.
Ett barn som får uppleva fientlighet lär sig att slåss.
Ett barn som görs till ett åtlöje utvecklar blyghet.
Ett barn som ständigt får uppleva skam lär sig att känna sig skyldig.