Som en upp och nervänd
blomsterlök

Livet upphör aldrig att lära oss fina saker bara man öppnar ögonen. Det fick jag en gång uppleva när jag nyligen träffade en väninna som har gröna fingrar. Hon visade mig att hon hade planterat flera krukor med blomsterlökar som skulle drivas fram under våren. I ett par krukor hade hon planterat gloxinia och visade mig hur det i en av dem hade skjutit upp en rosett av gröna blad. Och nu kommer det märkliga. Hon talade om för mig att hon vid planteringen hade funderat mycket på vilken sida av löken som var rotsidan.

När bladen började skjuta upp visade det sig – att de kom underifrån i krukan och liksom ”rundade” löken för att komma fram. I den andra krukan hade löken kommit rätt – men där syntes ännu bara några små bleka bladämnen.

Det är inte så värst svårt att föra över det hela till det mänskliga livet. Hur många av oss är det inte som – liksom den skrovliga löken – kommer ner i tillvaron ”upp och ner”? Ja, synar vi människornas liv i sömmarna riktigt ordentligt så hittar vi så många missanpassningar, så många förträngningar sedan unga år, kanske sedan barndomen. Så många miljöskador, så mycken bitter ensamhet, så mycken felaktig uppfostran. Det sätter sina spår, visst gör det. Ofta blir det så att vi som vuxna känner behov, medvetet eller omedvetet, att rensa upp i det gamla som satt sina spår i oss, att ta fram det och titta på det och konstatera att så var det och därför har det blivit så här.

Det är ju också den vägen de flesta psykologer går i sitt arbete med människor som mår dåligt. Helt säkert ligger det ett värde i det. Men, vi borde inte stanna där! Inte stanna vid att anklaga föräldrar – ja, livet självt för att det gjort oss så illa. Se där vad ni har ställt till med!

Hur gick det med löken som kom upp och ner? Den drog till sig näring ur det lilla jordlagret som täckte den sida som kom upp i krukan och från undersidan sprängde den med respektingivande kraft fram det ena bladet efter det andra som banade sig väg upp i ljuset. En krånglig väg men upp kom det! Och långt före bladen i den andra krukan – den som löken låg rätt i.

Så borde vi se och förstå att livets alla svårigheter vill någonting med oss. De vill tvinga fram vår egen inneboende styrka. Det tjänar ingenting till att se tillbaka och vara bitter eller anklaga. Svårigheterna, och människorna som kom med dem, fanns ju bara där i vårt liv! Det enda som verkligen betyder någonting är att vi accepterar att svårigheterna kom till oss för att ge vår ande styrka. Och med den styrkan sträcker vi oss vidare mot ljuset.