Bekymmer

”Bekymmer ska inte bäras som stenar i en säck på ryggen, utan som en blomma i knapphålet” har någon sagt. Jag tycker uttrycket är en blomma i sig själv och som bär fram ett oändligt starkt budskap.

Nästan varje människa har bekymmer – och har hon dem inte hinner livet förr eller senare upp henne med dem. Och många bekymmer är så svåra att vi måste kalla dem olyckor. De flesta av oss tillbringar större delen av sitt liv med att söka efter eller försöka skapa sig lycka – det vill säga det livstillstånd som utesluter olyckor och bekymmer.

Är det inte just där den verkliga olyckan ligger? I detta att vi på inga villkor vill acceptera att vårt liv faktiskt är både svårt och krävande – och fullt av ”bekymmer”. Finns det någon som tror på att en människas liv bara är det som hon upplever mellan vaggan och graven? För större delen av mänskligheten tror jag i dag man kan svara nej på den frågan. Tro och vetenskap möts allt mer på den punkten som på många andra, livet omfattar mycket mer än så. Varför kom vi då hit? Var det för att gå omkring och vara lyckliga? Om det finns något som vi kallar för evigheten – kunde vi då inte få slå oss till ro där med vår lycka?

Förefaller det inte som om vi måste ner i det fysiska livet för att lära. Människan lär genom erfarenheter – åtminstone till dess att hon blivit så mogen att hon kan lära direkt genom intuition. För erfarenheterna behöver vi våra motgångar, våra bekymmer, våra olyckor. Varje gång vi har gått igenom något riktigt svårt upplever vi inom oss hur vårt medvetandets gränser flyttas ut, hur vår förståelse växer. Det är det som kallas att mogna.

Så borde vi då inte livet igenom kämpa mot olyckan och mot bekymmer? Inte försöka fly från dem till en lycka som vi föreställer oss vara livets mening. Livets mening är att få oss till förståelse och mognad. De flesta människor tror att deras lycka och sorg är beroende av de händelser, som möter henne i livet. Men den vise vet att det är tvärt om. Det är inte de händelser, som möter en människa, som gör henne lycklig eller olycklig. Det är människans sätt att möta livets händelser, som gör henne lycklig eller olycklig. Att leva lyckligt är att ta vara på den rikedom var och en bär inom sig själv – att kunna följa sin inre röst, vända motgång i medgång. Livets mening är harmoni. Men den inre glädjen, harmonin och lyckan – det kan ingen ta ifrån oss. – Bara vi själva. . .

Livet är en gåva och ska respekteras som en sådan. De instrument vi har fått att arbeta med är en kropp och en själ. I själen finns summan av oss själva. Där är vi glada eller ledsna, känner medkänsla eller förakt, ömhet, tuffhet eller tvivel. I själen bor vår känsla och personlighet. I själen lever vi. Men det vi känner kan också vara starkt beroende av vad vi tänker. Positiva tankar ökar vår harmoni och öppenhet för livets glädje och för andra. Vår harmoni i sin tur påverkar våra tankar. Våra tankar växelverkar med vår kropp på samma sätt som med vår själ. Det är inte lätt att tänka positivt och öka sin själs hälsa när man är plågad och har fullt upp med sina bekymmer.

Vårt arbete och vårt liv är sannerligen beroende hur vi kan få dessa två att fungera. Varje liv har ett eget värde som inte får kastas bort, vilken motiveringen än är.

En liten historia handlar om att riddar Lancelot – en av riddarna vid Runda bordet vid konung Arthurs hov – på en av sina färder, vaknar en morgon och fann sin bästa kamrat, sin vita häst, försvunnen. Och istället för att bli arg eller förtvivlad over sin svåra situation frågade sig riddaren: Vad kan nu livet ha för någonting underbart i beredskap åt mig då det tagit ifrån mig min bästa vän? Livet hade någonting i beredskap år riddare Lancelot – och så är det för oss alla.