Bekänn dig själv

Men snart har vi lärt oss att vara ett ”jag”. När vi har gått på våra ben en tolv, tretton år – gränsen kan vara lite flytande – får vi en period när vi är jag så till den grad att alla andra barn är bifigurer i tillvarons ömsom drama, ömsom komedi! Det skiftar lätt och snabbt i de åren.

Ännu en del år fram i livet – var står vi då? Ja, det är då de stora olikheterna börjar utkristallisera sig. För en del sjunker pubertetsjagiskheten undan och viker för ett tryggt och ”lagom” självmedvetande. För en annan väller all den osäkerhet som egentligen hela tiden låg under jagiskheten upp i dagen, och hon eller han lyckas aldrig få ett riktigt fotfäste i livet. Och hos ännu en tredje blir jagiskheten ganska odrägligt permanent, hon blir självcentrerad, egoistisk.

Så viktigt det är egentligen att vi hjälper oss själva och hjälper våra barn att förstå vad vi är. ”Människa, känn dig själv”. Och man kunde tillägga: - och därigenom din nästa. I många år har pedagogiken i våra skolor i alltför stor utsträckning betraktat människomaterialet som ” hjärnor på ben”. (Men undantag finns ju!). Vad är ansvaret inför att leda en liten människa till förståelse för sin egen växt, till förståelse för att allt detta yttre – små klåfingrar, långa slängiga tonårsben – bara hör till hennes yttre . . .?

Det är gott och väl, när människor som vuxna kommer i kontakt med de möjligheter som ger denna försummade kunskap om människan och livet och vår plats i detta liv. Om vår orsak att vara till, om vårt ansvar, om nödvändigheten av vår ödmjukhet. Men det finns helt visst också människor som nog kan nå fram till en förståelse – men som genom det hårda skal de lagt omkring sig genom en alltför invärtes karg barndom aldrig når fram till att orka omsätta en sent mött förståelse för livet och vårt eget vara. Jag tänker på dem som helt teoretiskt kan en massa om ”hur, var, och varför”, som kan hålla föredrag på föredrag om så behövs. Som kan undervisa andra om ”människa känn dig själv”. Men inte orkar bekänna sig själv.

De är de mest ensamma bland människor, för de måste alltid stå på ”talarstolen”, vare sig de är hemma eller borta. De måste alltid känna sin vikt och betydelse, de måste alltid undervisa, om så åhöraren bara är hustrun. Eller maken. De fnyser föraktfullt åt varje ”okunnigt” ilägg, åt varje ”dum” fråga. De tål inga invändningar. De kan aldrig tänka sig att de behöver ett råd, en lärdom, en tillrättavisning. Inte förrän de en dag står mycket ensamma och märker att åhörarna har gått. Att ingen finns kvar. Inte någon. Inte ens den de försöker dela livet med. Ingen orkar med dem till slut. De kom aldrig underfund med att det innerst gällde: Människa bekänn dig själv!

Från barnets oförmåga att tillämpa en jaguppfattning till den unga människans överdrivna jaguppfattning går vägen vidare till en ödmjuk insikt om att ”jag” är med livets innersta nära förbunden sökare som fått sitt yttre instrument till låns för erfarenhet och lärdom i mångfaldens och materialismens trubbiga värld. Som kunde vara så vacker – om vi alla arbetar mot målet att förverkliga oss själva – och livets innersta mening genom oss alla. Då vågade vi vara de vi är, vågade le åt våra svagheter och ta nya tag, vågade säga till våra kära ”förlåt, jag menade inte, jag var dum”, vågade lyssna till när livet och de våra ville oss väl också med stränghet. Vågade leva frimodigt.

Är vi föräldrar, morföräldrar, farföräldrar, lärare, har vi kontakt med ungdom, är kanske detta lyssnande inåt den viktigaste uppgiften, vi har idag, att vi lär ut den, att vi lär de unga ge akt på det rätta sättet. Att vi försöker lära dem våga vara ödmjuka för att få fotfäste och livsglädje.