Avundsjuka människor är inte avundsjuka därför att de själva mår dåligt, utan för att andra mår bra. Att jämnföra sig med andra, och att vara avundsjuk på andra är ett mycket bra sätt att bli en bitter och outhärdlig människa. Jämnförelsen kan bli ett riktigt gift och förvandlas till en typ av avundsjuka som är den värsta och det är missunnsamheten. Den är otäck! Man kan vara missunnsam om någon är vacker eller tjänar mycket pengar till exempel. Men tack vare människors missunnsamhet får man mycket lättare att hitta de personer man vill umgås med.

Bara känslan, andra kan ha det bättre än de själva, är outhärdligt. "Avunden talar om vad jag vill ha". I djupaste mening betecknar avund möjligheter som inte förverkligats. De människor däremot, som kan "umgås" med sin egen avundsjuka, har kommit långt: de är ärliga mot sig själva. Det vill säga, de är villiga att se och acceptera sina egna svagheter. Denna förmåga att kunna vara ärlig mot sig själv, utlöser just det, som är så svårt för en avundsjuk människa: att unna andra något.
Detta att kunna unna en annan människa något betyder inte alls, att man inte även själv skulle vilja äga det, som är så avundsvärt. Att öppet medge att någon är avundsvärd, frigör uteslutande positiva krafter: aktivitet och kreativitet. Tanken "Även jag vill uppnå det, som den andre uppnått," kan ge ny kraft och inspiration.

Den som passivt framhärdar i avundsjuka, bara är missunnsam, alltid tänker och reagerar negativt, behöver inte beklaga sig, om andra drar sig tillbaka och håller sig borta. En sådan människa saknar positiv utstrålning, är inte tilldragande. Avund stöter ifrån, en avundsjuk människa undviker man, hon isoleras. Enbart det borde vara anledning nog att bekämpa avundsjuka.

"Avund fräter där hon bor. Den avundsjuke lider själv mest av sin avund"