Jag
har en
väninna
som har
känt
sig ”nere”
en längre
tid och
upptäckt
till sin
förskräckelse
att hon
hade lagt
på
hullet,
blivit
ganska
tjock
helt enkelt.
Hon trodde
inte att
det i
första
hand berodde
på
att hon
inte är
någon
hundraprocentig
hälsolevare
utan hon
har känt
sig nervös,
ledsen
och allmänt
nere efter
en personlig
motgång.
På
många
olika
sätt
försöker
hon stilla
värken
inom sig.
Ett mycket
vanligt
sätt
är
just att
äta
sig bort
från
den. Jag
är
orolig,
det är
nog mat
jag behöver
- tycks
man vilja
tro. Hon
har börjat
”tröstäta”,
äter
fel och
för
mycket.
Hon tycker
att det
är
svårt
att sluta.
Det är
inte bara
att äta
mindre
och det
rätta
–
för
signalen
måste
komma
inifrån.
Och det
fungerar
inte hur
hon än
försöker.
Hon tycker
att hon
har kommit
in i en
ond cirkel
och vill
ha lite
råd.
Har
man
varit
med
om något
sorgligt
är
sorgearbetet
viktigt.
Man
behöver
ta itu
med
sina
känslor
och
acceptera
att
de finns.
Man
behöver
prata
med
sina
bästa
vänner
om det
som
har
hänt.
Med
nedstämdheten
kommer
ofta
tröstätning,
vilket
gör
att
man
kan
känna
sig
ännu
mer
nere.
Kanske
känns
det
lättare
om man
vet
att
det
är
kroppens
naturliga
försvar
på
nedstämdhet.
Man
bör
även
se upp
med
lågkolhydratbantning.
Det
finns
risker,
resultatet
brukar
bli
låga
halter
av signalsubstansen
serotonin.
Brist
på
serotonin
gör
oss
deprimerade.
Psykologiskt
sett
kan
man
sätta
likhetstecken
mellan
bland
annat
alkoholism,
fetma
och
nikotinbegär,
för
den
som
äter
för
mycket
är
lika
mycket
slav
under
”god
mat”
som
alkoholisten
och
storrökaren
under
spriten
respektive
tobaken.
Frågan
är
om inte
fler
människor
dör
av fetma
än
överdriven
konsumtion
av tobak
och
alkohol.
Fetman
sliter
nämligen
systematiskt
på
hela
kroppen,
framförallt
på
hjärtat
och
lungor
och
bara
några
få
kilos
övervikt
ökar
risken
för
andra
sjukdomar
och
minskar
kroppens
motståndskraft.
Varför
äter
man
för
mycket?
Troligen
av samma
orsak
av vilken
alkoholisten
dricker
och
rökaren
röker,
nämligen
för
att
man
är
i behov
av kompensation.
Kompensation
–
för
vad?
För
den
brist
på
ömhet,
kärlek
och
trygghet
som
man
upplever
i sitt
liv,
den
inre
oro
och
det
missnöje
man
känner
och
den
ensamhet
man
brottas
med.
Vad
flaskan
är
för
alkoholisten
och
cigaretten
för
rökaren,
det
är
kakburken
och
matskåpet
för
den
som
tröstäter,
för
överätandet
är
för
det
mesta
detsamma
som
tröstätande.
En människa
som
tröstäter
är
i allmänhet
olycklig
och
nedstämd
och
accepterar
inte
sig
själv,
utan
som
har
en undermedveten
önskan
att
fly
från
sig
själv,
ja kanske
till
och
med
att
straffa
och
förstöra
sig
själv.
Förhållandet
till
maten
gör
den
drabbade
förtvivlad
och
hon
klarar
inte
av att
få
någon
ordning
på
det.
Hon
äter
av andra
skäl
än
fysisk
hunger,
t.ex.
trötthet,
stress
eller
tristess.
Människor
utan
ätstörningar
har
också
hunger-
och
mättnadskänslor
och
använder
sig
av dem
när
de ska
bestämma
sig
för
när
och
hur
mycket
man
ska
äta.
Man
äter
i allmänhet
inte
av andra
skäl
än
att
man
är
hungrig
och
behöver
mat
för
att
bli
mätt.
Man
blir
tillfredsställd
av att
äta
och
ätandet
sköter
sig
självt
som
att
andas
och
att
sova.
När
hungerkänslorna
kommer,
vad
känner
du mera?
Ilska,
leda,
stress,
missnöje
med
jobbet,
förväntan,
upphetsning?
Att
få
insikt
om de
känslorna,
särskilt
om de
kan
sammankopplas
med
en viss
händelse,
kan
hjälpa
dig
att
handskas
på
ett
bättre
sätt
med
dem
nästa
gång.
Mat
hjälper
bara
för
stunden,
om ens
det!
Hur
kan
man
komma
från
tröstätandet
–
övervikten?
Jag
ställer
begreppen
tröstätande
och
övervikt
bredvid
varandra
som
två
skilda
begrepp,
något
som
medför
att
dessa
problem
också
måste
angripas
på
olika
sätt.
Tröstätandet
måste
man
angripa
inifrån,
medan
övervikten
kan
bekämpas
utifrån.
Först
när
man
har
angripit
tröstätandets
problem
kan
man
komma
åt
överviktens
problem
–
åtminstone
blir
det
på
det
viset
lättare
att
komma
åt
övervikten.
Det
verkar
finnas
ett
samband
mellan
tröstätandet
och
en känsla
av ensamhet,
oföretagsamhet,
nedstämdhet,
och
missnöje
med
sig
själv.
Här
kan
man
försöka
att
göra
en hel
del
själv.
Ensamheten
kan
man
försöka
byta
ut mot
mångsamhet
–
genom
att
gå
med
i någon
kurs
eller
åka
på
en sällskapsresa
–
oföretagsamhet,
passivitet
mot
aktivitet
i form
av motion,
promenader,
gymnastik
eller
något
engagemang
i någon
förening.
Det
finns
alltid
sysselsättning
för
människor
som
verkligen
vill
göra
någonting!
För
att
kunna
byta
ut ensamhet
mot
mångsamhet,
passivitet
mot
aktivitet,
fetma
mot
slankhet
behövs
det
motivation!
Det
kanske
är
just
detta
som
man
saknar
eller
är
oklar
över.
Papper
och
penna
Du kan
ta fram
ett
papper
och
skriva
ner
vad
som
talar
för
en viktminskning
och
vad
som
inte
gör
det.
Om du
sedan
har
kommit
fram
till
att
du vill
gå
ner
i vikt
kan
du gå
över
att
bekämpa
vikten
utifrån.
Om man
bortser
från
de personer
vars
fetma
beror
på
enbart
ämnesomsättningsrubbningar
finns
det
för
tjocka
och
överviktiga
människor
endast
en möjlighet
att
bli
av med
sin
övervikt,
nämligen
att
gå
ner
i vikt
och
det
så
radikalt
som
möjligt.
Tro
inte
att
fetma
är
en utseendefråga.
Om din
kropp
får
mer
mat
än
den
behöver
kommer
den
i längden
inte
att
må
bra.
Du slipper
inte
ansvaret
för
din
hälsa.
Kroppen
lurar
du inte,
och
du behöver
inte
bli
förvånad
när
du upptäcker
att
du fått
diabetes
eller
högt
blodtryck.
Ta råd
från
folk
som
kan
det
där
med
vardaglig,
motion
och
kom
ihåg
att
bra
fysisk
form
är
en färskvara
som
måste
förnyas
regelbundet!
Själv
tror jag
inte på
att banta
med extrema
metoder,
genom
att äta
enformig
mat. Det
är
viktigt
att titta
på
sina vardagliga
matvanor
–
vilka
tider
du äter,
vad du
äter,
hur mycket
fett du
använder
i maten
och vilken
sorts
fett,
om du
småäter
mellan
måltiderna
eller
när
du lagar
mat.
Kan
man
bli
tjock
av att
banta?
Även
om frosseri
är
den
klart
största
orsaken
till
övervikt
finns
det
tecken
som
tyder
på
att
täta
bantningsperioder
och
framför
allt
hårdbantning
kan
leda
till
att
kroppen
får
svårt
att
anpassa
sig
till
normala
matvanor
när
bantningen
är
avklarad.
Kroppen
förstår
inte
det
här
med
bantning.
Kroppens
uppgift
är
att
överleva.
När
den
får
för
lite
näring
under
längre
perioder
anpassar
den
sig
till
den
svältkost
den
får.
Den
vänjer
sig
vid
att
klara
sig
på
mindre
och
omfördelar
energidistributionen
så
att
systemet
blir
effektivare
och
mer
ekonomiskt.
Djurexperiment
har
visat
att
under
långa
perioder
av mindre
mat
sjunker
ämnesomsättningen
med
ända
upp
till
30 procent,
då
djuren
sparar
mer
energi,
och
trots
att
de får
mycket
små
mängder
mat
lagrar
de mer
av den
födan
till
fettreserverna
i händelse
av att
läget
skulle
ytterligare
förvärras.
Detsamma
gäller
antagligen
för
oss
människor
och
i så
fall
skulle
det
betyda
att
många
och
täta
bantningsperioder
inte
bara
är
olämpligt
för
figuren
utan
också
i högsta
grad
farligt
för
vår
hälsa.
|