Åldrandet

Åldrandet är något oundvikligt, som man måste acceptera. Nedbrytningsprocessen börjar i hjärnan, sprids i hela kroppen, tränger sig in i varenda cell och ger upphov till alla de välbekanta symtomen på åldrade – håret grånar, huden blir skrynklig, synskärpan avtar, andra sinnesorgan försvagas, lederna börjar knaka och minnet försämras.

Vi vet att åldrandet främst, men inte helt, är en fråga om förslitning. Själva livsprocessen registreras på cellnivå, där den påverkar delning och förnyelse. Små till en början omärkliga defekter blir allt märkbarare efterhand som åren går. Genetiska bevis för att kroppens celler har begränsad reproduktionsförmåga ger stöd åt denna teori. I stället för att dela sig i det oändliga kan cellerna endast dela sig ett visst antal gånger.

Många kvinnor tror att de på något vis är programmerade att åldras efter trettio, men ändå tänker de sällan på att åldrandet är en utdragen, samlad process. När vi blir trettio verkar vi godta att kroppen ska försämras, vilket är en samhällsmyt som vanligtvis accepteras av det stora flertalet vuxna kvinnor. Men det naturliga åldrandet sker faktiskt mer nyanserat, eftersom naturen inte arbetar ryckvis. När vi är i tjugoårsåldern tar vi gärna saker och ting för givna, ungefär som i tonåren. Ofta är vi för upptagna med att utbilda oss, arbeta och göra karriär eller starta familj för att sköta om oss ordentligt. Vi tror vi ska förbli spänstiga för all framtid. Och varför inte? Fram till dess har vi ju klarat oss undan med slarv utan att betala för det.

Sedan börjar tyngdkraften ta ut sin rätt. Muskulaturen är inte som förut, och de första små tecknen på åldrande uppträder. Experiment med olika bantningskurer tar även de ut sin rätt nu. Med andra ord, när dessa tecken på vad vi kallar ”åldrande” uppträder, betraktar vi dem som naturliga och oundvikliga. Vi tänker inte på allt vi gjort fel – eller inte gjort rätt – som nu hunnit ikapp oss och börjar synas.

Hemligheten med evig ungdom gäckar oss fortfarande, men vi klarar oss så länge med antirynkkrämer, skönhetsoperationer, hårfärgning, vitaminer och föryngringskurer. I vår ungdomsfixerade kultur åldras vi med rädsla, inte med behag, och vi förknippar åldrandet med fysiskt förfall och psykisk nedgång. Vi glömmer stora konstnärer, skådespelerskor, klädskapare, författare och politiker som Monet, Matisse, Astrid Lindgren, Chanel och Churchill, vars livskraft och skaparförmåga, som de behöll långt upp i 70- och 80-årsåldern, i hög grad visar att så inte behöver vara fallet.

Fabeln om åldrandets tragedi är påhittat av ett dumhuvud, som mot slutet av sitt liv inte har mera att ge. De kloka däremot vet, känner och upplever varje dag att deras ålder och erfarenhet ger dem ett försprång, som de yngre inte utan vidare kan hinna ikapp.

Kanske är det vitsen med att bli äldre – att man mjuknar och mildras. Visst är det tråkigt att hitta nya rynkor, men strunt i det, ha roligt i stället, innan ålderskrämporna sätter in på allvar. När man kommer in i den här åldern händer det så mycket med människor runt omkring en, sjukdomar, dödsfall. . . men det som sker, det sker. Just därför blir livet så intensivt. Det gäller att leva innan man dör. Livet har lärt mig hur viktigt det är att ta vara på varje dag. Livet står aldrig still och det gäller att ta för sig. Livet är faktiskt mycket stimulerande just nu och det gäller att leva i nuet – cape diem.

Jag tror att människor idag är så pass mycket yngre än för 25-30 år sedan. Vi lever på ett helt annat sätt, vi är aktivare, vi vägrar helt enkelt att bli gamla. Man måste skaffa sig ett sätt att förhålla sig till sig själv som mogna äldre. Vi måste omskapa vår egen självbild och se vilken plats vi vill ha i världen. 40-talisterna är ju den första generationen som inte tycker att det är helt naturligt att åren tar ut sin rätt. Som hittills inte accepterat att naturens lagar också gäller oss. Evigt unga, så har vi 40-talisterna sett oss själva.

Om det finns en panisk förskräckelse för att åldras, så beror det inte på oss kvinnor utan på tidsandan. Nu blir vi attackerade utifrån samhället och omvärlden. Samhället sätter inget stort värde på kunskap och erfarenhet. Utan ser på de äldre med välvilligt överseende. Det kan vara en kris att bli äldre speciellt för oss kvinnor. Det finns uppenbara vinster med stigande ålder. Man kan inte ta för sig av det som är bra om man inte först accepterar förlusterna. Förlusterna handlar om utseendet och attraktionskraften. Man förlorar status och auktoritet. Man blir tröttare, får krämpor. Men det går inte att gå vidare om man inte ser sanningen. Vinsten är frihet och ökat självförtroende. För varje år får vi fler minnen och mer kunskap. Det är enbart positivt, perspektiven vidgas.

En passion
Vi arbetar och arbetar, vi har så många plikter. När vi känner oss tomma och urlakade ser vi äldre ut. Då måste vi hitta något vi brinner för. En passion lyser upp oss inifrån och gör oss vackra. Och ger oss ny energi att tackla arbete, människor och utmaningar. Om man ägnar sin passion ett par timmar i veckan, klarar vi lättare alla ”måsten”. Vi har tid, måste ta oss tid! Vi vinner tid i det långa loppet, eftersom vi får ork och inspiration. Då går resten både fortare och lättare. Dessutom hjälper det oss genom svårigheter, som stress, separationer och ekonomiska bekymmer. Om vi förbrukar vår inre aptit, utan att fylla på den, torkar man ut. Man gör saker och ting utan engagemang, utan inre glädje. Då är man inne i en nedåtgående spiral. Jag har mött kvinnor som är nära botten av spiralen. De har gjort slut på sin inre aptit. De vill säkert ha sin glädje tillbaka, men de har ingen ork att ta itu med den.

Att ge och få tillbaka
Att vara vacker på utsidan är ingenting värt, om man känner sig ensam. I vår hetsiga, förvirrade värld är det lätt att förlora känslan av samhörighet. Det inverkar på vår hälsa, välbefinnande och utseende. Man känner sig gammal i förtid. Då gäller det att kunna knyta an till andra. Det har visat sig att ju fler vänner och förbindelser man har och ju större variation det är i de sociala kontakterna, desto bättre mår man. Att få god kontakt med andra människor handlar i grunden alltid om att visa ett positivt intresse. Det handlar om inlevelseförmåga, ork att engagera sig. Att ta på sig lite mera. Inte bara leta efter folk som ska ge en själv något. Utan börja med att ge själv. Man brukar få tillbaka. Medan man hjälper andra, hjälper man sig själv. Det finns givetvis mängder av olika sätt att ställa upp. Det som hindrar oss är ofta vår oro att inte räcka till, inte ha talang, inte vara tillräckligt bra. Men alla har erfarenheter, en inre godhet och vilja att dela med sig och det räcker långt.

Man är så gammal som man känner sig. Detta innebär att den ena kan vara gammal och trött vid trettio år, den andra ung och full av energi vid femtio år. Att bli äldre är en av livets faser. Att ta sig tid till eftertanke i den snabba tidströmmen, det är enormt viktigt. Det är så man skaffar sig lugn, för lugnet, det måste man söka upp inom sig själv.

Acceptera åldrandet
Jag har träffat kvinnor som kommit en bit upp i åren. De har rynkor, grått hår och alla andra tecken på att de blivit äldre. Ändå säger de ”det här är den bästa tiden i mitt liv” – och ser fantastiskt lyckliga ut. Här tycker jag att det handlar om personlig mognad. Att man slutat försöka behaga omgivningen, slutat jämföra sig med idealkvinnor och istället njuter av livet som det är. Man sätter värde på det som är här och nu, istället för att ödsla bort sin tid på att önska sig en annan kropp, ett annat utseende och ett annat liv.

Lita på sin instinkt
Det viktigaste är att ha rätt attityd. Att vara glad att man finns till. Att inse att bakom problem och hinder finns en ny öppning. När vi växte upp så var det med en psykologisk begränsning. Vi hade väldigt lite insikt om våra egna resurser. Det är viktigt att bryta den begränsningen och inse sin kapacitet. Det är viktigt att behålla sin nyfikenhet och lyssna på sitt inre, lita på sin intuition. Man blir äldre för varje dag. Tiden går bara fortare. Känslan av tidens flykt och korthet ger också förhöjd livskänsla. Den är en stor tillgång med krydda. Det är bättre att lägga liv till åren, än år till livet.

När det gäller ålder verkar åldrar uppdelade i Sverige till en viss del. Unga för sig och äldre för sig. Jämfört med Europa är det skillnad. Där finns inga bestämda gränser mellan åldrar utan alla blandas ihop. Det är trevligt i Marbella på sommarnätterna när man kan se pensionärer, sitta och dricka kaffe ute med stora grupper av människor i 20- årsåldern, vid ett tiden på natten. Alla människor, vilken ålder de än är i, blir hela tiden äldre.

”Det är inte katastrofer, mord, dödsfall och sjukdom som gör oss äldre och tar livet av oss. Det är folks utseende och deras sätt att skratta och springa uppför trappstegen på bussar. . .”

Tillbaka till Kvinnan mitt i livet