Brev  

Brev kan bli en överraskning, det är något av det härligaste vi kan vara med om. Att exempelvis plötsligt få ett brev som vi inte väntat oss är underbart och ger livet en extra fräschör. Att ge någon annan ett överraskande brev är nästan ännu större glädje.

Konsten att skriva personligt till släkt och vänner blir mer och mer bortglömt. Häromdagen gick jag igenom en massa gamla brev från min pappas tid. När man läser och njuter av gamla brevsamlingar undrar man hur framtida forskare skall bära sig åt för att få någon reda i våra dagars kulturliv. Den gamla brevkonsten börjar försvinna.

Att skriva brev är ett sätt att ge utrymme för eftertanke, närvaro och omtanke. Vi mejlar som aldrig förr, men papper, kuvert och raspande pennor hoppas jag kommer tillbaka. Små gåvor av tid och omtanke till nära och kära. Det blir en mottrend till snabbt bloggskrivande, sms och felstavade opersonliga mejl. Nu ska vi skriva brev, för hand, med vår egen handstil, vacker penna och behagligt kvalitetspapper. Det är roligt att hålla ett oöppnat brev i handen, särskilt om man känner igen avsändarens namn på kuvertet. Ett brev är som ett visitkort, får man ett slarvigt brev faller det sig naturligt att man tar för givet att avsändaren är slarvig och nonchalant.

Viktiga papper, till exempel levnadsbeskrivningar eller ett kärleksbrev, skall man skriva med omsorg – och inte när man är trött eller stressad. Helst skall man använda en reservoarpenna, kulspetspenna kan man glömma. Elegansen hos en vacker reservoarpenna förs till viss del över till handstilen – le stylo, som fransmännen kallar den, är det bästa av alla pennor. Att skriva måste vara roligt. Pennan bör vara så vacker, att man gärna tar till den – antingen hemma eller på kontoret.

Motsatsen till de vänliga breven är de brev som inte borde skrivas, de arga, upprörda och sårande breven. Skriv dem gärna om du tycker att det lättar. Men skicka dem inte. En god regel är att vänta till nästa morgon, att sova på saken. Läser man då igenom det brev man skrev, när man var upprörd kvällen innan, hamnar det kanske i papperskorgen. Anklaga inte andra personer i brev utan att kunna stå för varenda bokstav. Det finns saker, som man säger i upprörda ögonblick, och som man sedan kan ta tillbaka och be om förlåtelse för. Ett skrivet ord är mycket svårare att radera ut. Spar på de skriftliga kärleksutbrotten, till du verkligen känner personen. Brev har lett till många tragedier. Man kan aldrig vara säker på att ett brev inte hamnar i främmande händer.

När jag var liten hade jag massor av brevvänner. Genom breven fick jag se världen från andra vinklar, med andra temperament än mitt eget. Att ha brevvänner är att se hur olika man kan se på samma värld och få uppleva hur ögonblicket ser ut genom en annans blick. Att skriva för att bli bekräftad och känna igen sig.

Inga brev är så roliga att få och så roliga att gömma och ta fram och läsa om och omigen som barnbreven. De är oftast spontana och äkta och inte tillkrånglade som vuxnas brev. Men det är långt från alla barn som är förtjusta i att skriva brev, åtminstone inte sedan de kommit över den första stoltheten att kunna rita bokstäver på ett papper. För de flesta större skolbarn betyder de en viss ansträngning att sätta sig ner och skriva ett tackbrev för en julklapp eller födelsedagspresent eller att skriva från lägret och tala om hur man har det. Att man begär det av dem anser de vara ett djupt intrång på deras rätt till frihet – särskilt om brevskrivandet skall ske under jul- eller sommarlov. Skriva är något man gör i skolan och ett brev kan vara förvillande likt en uppsats. Men nog tycker jag att barn borde få vänja sig vid att, sedan de blivit skrivkunniga, själva tackar för presenter de fått. Far och morföräldrar vill gärna ha en rad från barnbarnen själva, inte från deras mammor och pappor.

Det är nog klokt av oss föräldrar att vi försöker lära våra barn att skriva brev. Roliga brevpapper brukar minska motviljan. Det behöver inte heller vara några långa brev.

Särskilt roligt är det att få brev från sina barnbarn! Nyligen fick jag ett spontant brev från mitt åttaåriga barnbarn när jag precis åkt på en 14 dagars semesterresa. Där frågar hon hur det hade varit på resan och att hon saknade mig. Brevet hade hon dekorerat med flera små söta fågelbilder, för som hon sa: ”Det tycker du ju om.” Hon undertecknade med sin mammas namn, sin bror och sist sitt eget namn, allt på eget initiativ. Så glad man blir när man får en sån överraskning.

Självfallet ska vi vuxna svara på brev från våra barn. Ju tidigare man lär sig umgås med brev, desto naturligare blir det att svara på dem man får. Brev till barn skall vara roliga och innehållsrika. Annars kan man aldrig lära barnen att uppskatta den stimulerande konst som heter brevskrivning. Men det är ju det som är meningen!